Patrik Engellau

Tillvaron känns ibland som en rebus som måste betraktas och betänkas noggrant för att bli begriplig. Ibland kan sådana tankenötter ge åtskilligt huvudbry.

Dagens Nyheters ledarsida är en del av tillvaron och har således ett slags rebuskaraktär som ofta kräver avsevärt skarpsinne för att förstås. Nyligen behandlade en ledare sjukskrivningen i Sverige. Det handlar om sjukskrivning ”på grund av måttlig psykisk ohälsa eller värkproblematik”.

Tidningens utgångspunkt är ”insikten om att man inte hjälper någon genom att låsa fast människor i långa sjukskrivningar när det egentligen är något annat de skulle behöva”. Redan där, på ruta ett, krävs avancerad tolkning. Låsa fast? Det antyder att den sjukskrivne är motvilligt sjukskriven eller kanske bara ett hjälplöst rö i Försäkringskassans händer.

Patrik Engellau

Inspirationen till dagens text kommer från Predikaren, som i 10:5,6 framför följande uppfattning:

Ett elände gives, som jag har sett under solen,
ett fel som beror av den som har makten:
att dårskap sättes på höga platser,
medan förnämliga män få sitta i förnedring.

Patrik Engellau

Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).

Men betänk först den historiska situationen. När Platon skrev sina böcker på 300-talet före vår tidräkning hade Grekland en fyrahundraårig historia med stadsstater bakom sig. Städer som Aten, Sparta, Thebe och Syrakusa var självstyrande enheter med konstitutioner och statliga institutioner som domstolar och beslutande församlingar. Statsskicket varierade både över tiden och mellan stadsstaterna. Ibland rådde aristokrati, ibland oligarki, ibland demokrati, ibland tyranni och så vidare.

Patrik Engellau

Med flum menar jag hela det i vårt samhälle dominerande paket av idéer som står i motsats till den skötsamma medelklassens världsuppfattning, till exempel:

• den postmodernistiska föreställningen att det inte finns någon sanning, bara åsikter och partsinlagor,
• att man inte kan ställa krav på svaga människor (eller krav över huvud taget),
• att föreställningen om att man inte ska ligga andra till last är gammaldags och dum,
• att dagens svenskar ska skämmas för att det fanns svenska slavhandlare på 1600-talet och att vi har någon sorts skuld gentemot slavarnas ättlingar,
• att det finns en könsmaktsordning som utsätter alla kvinnor för ett strukturellt förtryck,
• att det är onödigt med kunskaper eftersom all information finns på internet.

Patrik Engellau

För ungefär ett år sedan skrev jag en krönika om ungdomens uppfostran. Poängen var att barn och ungdomar, kanske särskilt pojkar, är potentiella monster och att de skadligaste uppfostringsteorierna av alla är de rousseauanskt inspirerade svärmerier som överlevt seklerna och ”tagit boning i vår tids skolpedagogiska teorier”, till exempel det samhällsfarliga trams som Ilan Sadé nyligen så väl beskrev.

Vad det handlar om är föreställningen att barn är sköra små tingestar som aldrig får utsättas för någon hårdhänt behandling. Jag talar då inte om aga utan sådant som fasthållning och skarpa tillsägelser. Det anses numera olämpligt om det inte rentav är förbjudet. Vuxna, enkannerligen lärare, bör enligt det moderna synsättet inte använda sådana medel som auktoriteter genom årtusendena använt för att sätta sig i respekt.

Patrik Engellau

Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.

Patrik Engellau

Att jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet – hitta gärna på en bättre beteckning om du vill! – beror på att föreställningen enligt min uppfattning har ett stort förklaringsvärde. Låt mig ge ett exempel.

Ilan Sadé skrev nyligen en lysande betraktelse över relationen mellan barn och vuxna. Det handlade bland annat om en busschaufför som dragit en skolflicka i kapuschongen när hon repade lacken på hans buss och för detta blivit avstängd av Ängelholms kommun som, vad jag fattar, hade anlitat chaufförens arbetsgivare för att köra skolskjuts.

Patrik Engellau

Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.

Jag tror inte att det inom naturvetenskapen finns några sanningar. Det finns bara provisoriska, tillräckliga sanningar. Newtons teorier var provisoriska men fullt tillräckliga till dess att mänskligheten satte igång med att på allvar utforska och resa i rymden. Då klarar man sig inte längre utan Einsteins teorier. Betyder det att Einsteins teorier är sanna? Nej, inte mer än Newtons en gång var. Men de är tillräckliga för oss här och nu. Det kan hända att det kommer andra och mer allomfattande teorier i framtiden.

Patrik Engellau

Man kan inte vara säker på någonting. Alla ens uppfattningar och försanthållanden måste ständigt ifrågasättas och undersökas och eventuellt revideras.

Som så ofta tidigare hamnade jag häromdagen i en diskussion om migranter i asylboenden. Min samtalspartner hävdade att det är orimligt att Sverige tar så lång tid på sig att behandla asylansökningarna och att det är ett slöseri med migranternas tid ”att vi inte lär dem svenska”.

Patrik Engellau

Om vi funderar över vad som har gjort västerlandet så framgångsrikt så tror jag att vi kommer fram till att det beror på att etablissemang inte får styra, att folk får tänka lite som de vill samt att det mest framgångsrika tänkandet är det uppstramat skärpta och logiskt strukturerade, kort sagt vetenskapliga. Sammanfattningsvis är framgångsformeln att så många människor som möjligt tillåts tänka fritt och att de väljer att tänka enligt vetenskapliga principer. (Till detta kommer att lämpliga värderingar måste råda i samhället, men det gör ekvationen så komplicerad att jag struntar i det och helt fräckt påstår att ovanstående är framgångsreceptet i dess helhet.)

Patrik Engellau

Jag tror nästan inte på någonting. Jag tvivlar på allt. När jag häromdagen lyssnade på min nuvarande favoritfilosof Clóvis (se här) förstod jag att jag var i gott sällskap. Filosofen René Descartes, död 1650 på Stockholms gamla kungaslott, tvivlade också på allt. Det enda han inte tvivlade på var att han faktiskt tvivlade. När han blev medveten om denna tankehandling eller observation tyckte han sig äntligen ha fått en fast punkt utifrån vilken han kunde bygga ett filosofiskt system och utropade hänfört: Cogito, ergo sum (jag tänker, alltså finns jag).

Patrik Engellau

Förra sommaren körde jag in på en bensinstation i Mellansverige för att tanka. Det gick inte, för pumparna var avstängda. En skylt uppmanade till kontakt med kassan för erläggande av handpenning.

Jag blev lite missnöjd över det, som jag tyckte, onödiga bestyret och fräste lagom irriterat till kassabiträdet.

Patrik Engellau

Nu för tiden sjunger alla tillitens lov. Och med rätta, ty tillit människor emellan, såframt den är befogad, är vägen till utveckling och framsteg för samhällena. Flera nobelpristagare i ekonomi har fått sin upphöjelse för att de påpekat detta. Sverige är, eller har i varje fall varit, ett högtillitssamhälle, en viktig förklaring till våra framgångar.

Själv upptäckte jag den befogade tillitens betydelse när jag jobbade i Afrika för ett antal decennier sedan. För att brutalt sammanfatta mina erfarenheter så genomgick jag, liksom de flesta andra svenskar som stannade i den nya kulturen tillräckligt länge, tre faser:

Patrik Engellau

Jag tycker att jag borde bli talskrivare åt statsminister Stefan Löfven så jag skrev det här linjetalet och erbjuder honom härmed att fritt bruka det.

En ny sjuka drar genom Europa. Den sjukan är ett begynnande politikerhat. Knappt har vi vant oss vid begreppet politikerförakt, som är betydligt mildare, förrän politikerhatet dyker upp.

Patrik Engellau

I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

Patrik Engellau

Jag skrev nyss om min samhällsbild Metafåren (se krönikan Vilken är den rätta bilden av samhället?). Jag påpekade att Platon gör en snarlik analys av sin tids demokrati. Denna likhet får mig att tycka att Platon, eller Sokrates, som gör analyserna i den förres skrifter, var särskilt klarsynta personer. Inte underligt att de blev världsberömda.

Patrik Engellau

Jag skriver då och då om Karl Marx och hans bild av samhällets konstruktion, alltså vad han kallade huvudmotsättningen. Han menade att samhällets viktigaste aktörer var arbetarklassen och kapitalistklassen och att fronten dem emellan var samhällets huvudmotsättning.

Den föreställningen om samhällets konstruktion har varit dominerande sedan dess och är numera knäsatt i begreppspar som borgerlig – socialistisk och höger – vänster.

Jag tycker inte den bilden stämmer längre. Med en offentlig sektor som på gott och ont tar halva BNP och har synpunkter på allt är det som om vi inte låtsades om elefanten i rummet när vi ägnar oss åt betraktelser i Marx anda och efterföljd. Marx hade rätt före demokratins genombrott, men allt mindre efter.