Hyckleri i påvlig strålglans

helena

Helena Edlund

För den som vill vara diplomatisk, kan reaktionerna på det påvliga besöket sammanfattas i ordet ”masspsykos”. För den som klarar av ett mer direkt språk är ”hyckleri” möjligen mer rättvisande.

Vi kan nämligen tacka påven för att hans närvaro med all önskvärd tydlighet fick många att bekänna färg. Det gäller spelare både på den teologiska och den mediala arenan. De teologiska aspekterna får avhandlas separat. Återstår de mediala.

För vad var det, egentligen, som fick svensk media att totalt överge sitt uppdrag som kritiskt granskande de där dagarna när överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan befann sig i Sverige?

Resultatet är förskräckande men också klargörande. Aldrig tidigare har media med sådan tydlighet bevisat att det är fullt möjligt för media att bedriva en rapportering där allt handlar om person och inget handlar om sak. En persons åsikter, handlingar och ställningstaganden saknar helt betydelse. Det enda som har betydelse är vem personen är.

Om personen i fråga ska stödjas, spelar det absolut ingen roll vad han eller hon faktiskt företräder, anser eller gör. Och på samma sätt: om personen i fråga ska motarbetas, spelar det absolut ingen roll vad han eller hon faktiskt företräder, anser eller gör.

Det viktiga är att positionera sig. För eller emot – och ingen har väl gjort det tydligare än Aftonbladets Anders Lindberg.

Den 1 november skriver Lindberg på ledarplats under rubriken ”Påven och Merkel står ännu upprätt”.

”Det intressanta med påven är att han tar så tydligt avstånd från den yttersta högerns världsbild” skriver Lindberg samtidigt som han lyfter fram påvens engagemang i flyktingfrågan som ett exempel på påvens medmänsklighet. Men som kontrast måste Lindberg självfallet hitta ett exempel på denna yttersta höger han talar om. Han hittar den – i den svenska Facebook-gruppen Mitt Kors.

Lindberg skriver: ”Självklart finns starka motkrafter när kyrkan så tydligt går på tvärs mot en växande europeisk flyktingfientlighet. Men med Europas mörka historia i minnet, vad är alternativet? Vi har sett samma sak i Sverige när högerkristna genom kampanjen ‘Mitt kors’ försökte använda de kristna i Mellanöstern som slagträ mot kyrkans dialog med muslimska grupper. Som när extremhögern försöker göra svenska flaggan till sin.”

Till att börja med är Lindbergs uttalande ett gigantiskt smutskastande av gruppens över 10 600 medlemmar, som kan anses utgöra ett utmärkt exempel på mångfald. I gruppen återfinns människor av olika etniciteter. Där samsas troende, ateister, tvivlare, kristna – och personer med judisk eller muslimsk bakgrund.

När Lindberg senare på Twitter ombads exemplifiera hur Facebook-gruppen använt de kristna i Mellanöstern som slagträ mot kyrkans dialog med muslimska grupper, kunde Lindberg inte göra detta. Orsaken är enkel – hans påstående var felaktigt, en lögn.

Fakta och sanning spelar ingen roll för honom. Lindbergs uttalande bevisar nämligen att det viktiga aldrig var att spegla verkligheten, utan att cementera bilden av påven som vänsterns gode riddare och personerna bakom Mitt Kors som någon slags extremer.

Låt oss då titta närmre på kandidaterna.

I den ena ringhörnan befinner sig de tre grundarna av Facebookgruppen Mitt Kors. De är tre kvinnor. Alla tre är prästvigda. De lever helt vanliga familjeliv. En av dem har doktorerat (och ytterligare en är doktorand) med genus som profil. De är positiva till samkönade äktenskap och välsignelser av samkönade partnerskap. De tjänstgör med öppet homosexuella kollegor. De står bakom rätten till legal abort. De viger personer som varit gifta tidigare (två av dem är själva skilda). De delar ut nattvarden till personer som är omgifta och frågar aldrig efter kyrkotillhörighet vid nattvardsbordet. En av dem har under många år drivit samarbetsprojekt med muslimer. En annan har tjänstgjort i Utlandsstyrkorna, för att förbättra människors situation bland annat i Afghanistan och på Balkan. De har debatterat mot hedersvåld, för kvinnors och barns rättigheter och för yttrandefrihet. En av dem tjänstgör på ett härbärge för migranter och de advocerar för ett flyktingmottagande som måste präglas av både hjärta och hjärna.

I den andra ringhörnan befinner sig påven. En man. Han förnekar att kvinnor kan inneha prästämbetet. Han förvägrade kvinnliga präster att aktivt medverka under gudstjänstfirandet i Lund. Han kräver celibat för präster. Han är emot samkönade äktenskap och samkönade partnerskap. Han är emot öppet homosexuella präster. Han är emot abort. Han är emot skilsmässa. Han vägrar godkänna omgifte. Han förvägrar omgifta att ta del av nattvarden. Han förvägrar icke-katoliker att ta emot nattvarden under katolska mässor och katoliker att ta emot nattvarden under protestantiska mässor. Han har tagit emot 12 syriska flyktingar i Vatikanen.

Så långt fakta. När Anders Lindberg ska förhålla sig till dessa fakta och välja sida genom att använda sig av en politisk höger-vänsterskala så väljer han alltså – påven…

Av detta kan vi lära att fakta och sanningar är fullständigt betydelselösa i dagens Sverige. Det viktiga är att positionera sig. För eller emot.

Den viktiga frågan att ställa nu, är – vad kommer härnäst?