Hur kommer sig postmodernismen?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Två revolutioner är vår kulturs ursprung: den industriella och den franska. De tog död på den gamle guden – fast det var först år 1883 som Nietzsche i boken Sålunda talade Zarathustra officiellt kunde dödförklara honom – och satte en ny i hans ställe, nämligen förnuftet och rationaliteten. Modernismen, rationalitetens tidevarv, gjorde sitt inträde i historien.

Detta var ett oerhört framsteg. Mänskligheten frigjorde sig från mentala och intellektuella bojor, utvecklingsanden slapp ur flaskan. Allt som var fast, givet och till synes inskrivet i tillvarons dna löstes upp. Utvecklingen skapade nya sociala kombinationer, nya sätt att leva, nya sätt att producera och konsumera. ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon” skrev Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. I vår tid har den polske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman försökt fånga modernismens essens i uttrycket det flytande, vätskeliknande (”liquid”) samhället, ett samhälle som befinner sig i ständig omvandling efter det styrande förnuftets påbud.

Den stora frågan är hur stark rationalitetens gud är och hur långlivad han kan bli. Hur länge kan mänskligheten vinna framgångar på att be till Honom och bara Honom?

Jag tror att vi måste betrakta kommunismen som rationalismens högsta och renaste stadium. Kommunismen var föreställningen att det bästa samhället kunde byggas om förnuftet ensamt fick styra. Det handlade inte bara om att förnuftet skulle styra ekonomin med hjälp av femårsplaner, utan också att det mänskliga, rena intellektet skulle avgöra hur relationer mellan människor skulle utformas. Varje spår av tankar och beteenden som inte var logiska och greppbara för förnuftet betraktades som gammaldags och skulle utraderas. Det var inte konstigt att modernismens och rationalitetens avantgarde – de intellektuella – under nästan hela 1900-talet hade en dragning åt kommunismen.

Berlinmurens fall år 1989 blev det chockartade beviset för att modernismens gud var död. Den värld som skulle skapas av det mänskliga förnuftet låg i ruiner. De intellektuella reagerade som barn vars föräldrar sviker dem, de vände sin kärlek till hat. De började förneka förnuftet. Postmodernismen tog kommandot över tänkandet.

Nåja, postmodernismen hade försöksvis etablerats redan förut i känsliga sinnen som börjat inse att rationaliteten inte dög som enda gud. Men kommunismens fall blev liksom Nietzsches diktum ett sekel tidigare en officiell bekräftelse på att den för tillfället dominerande guden var död.

Postmodernismen är föreställningen att det egentligen inte går att begripa något. Wikipedia skriver:

Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen. Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna… Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.

De intellektuella kände sig svikna och bedragna av det mänskliga förnuftet och eftersom de reagerar som övergivna barn började de förneka förnuftet och det rationella tänkandet överhuvudtaget. De betvivlar existensen av någon som helst sanning. Bara för att förnuftet inte klarade allt menade de att det inte duger till något. Men om man förnekar vad förnuftet kan bidra med för mänsklighetens förkovran har man gett upp allt det starka, värdefulla och nyttiga som ligger bakom mänsklighetens framsteg under de senaste seklerna. Dessa besvikna barnungar till postmoderna nihilister är de som tagit kontrollen över Sveriges officiella ideologi, till exempel tänkandet i det svenska skol- och universitetsväsendet.

Tacka fan för att vi får problem.

34 thoughts on “Hur kommer sig postmodernismen?

  1. Lars skriver:

    Postmoderna nihilister tagit över det svenska skolväsendet?Tror att det endast är en möjlig tolkning av utvecklingsprocessen.Ett annat perspektiv är att det svenska skolväsendet har manövrerats – på ett påtagligt medvetet sätt – in i en utveckling som bestäms av de utvecklingsmål som bl a formulerats av – inte nihilister men väl – politiska pragmatiker med hemortsrätt i bl a Eurokommissionen och EU. Hårdhänta och durkdrivna politiska agendasättare.Inga bleknosade nihilister utan BIS:s och ECB:s hårdhänta kommissarier.Är det i Sverige tillåtet att tänka så?Utbildningssystemet i en nation (nåja än så länge i alla fall)
    måste användas praktiskt konkret i skapande av Neuropa och ”den nya människan”.Inte nihilism utan dressyr.New think is good think.Good think is EU-think.

    Liked by 1 person

  2. Lars skriver:

    Det ligger något i vad Patrik skriver ,men kanske på ett sätt han vänligen nog ej ursprungligen avsåg då han nämner ”nihilismens” betydelse.Nihilismen då förstådd som ”att inte tro på något”.Utbildningssystemets arkitekter:Hårdföra pragmatiker fast beslutna att skapa den europeiska ”nya människan”.En ny människa vars grundprogrammering det är att vara en känslig antenn för de noga fabricerade ”trender” som Makten skapar.Alltså:I pyramidens topp hårdföra programatiker.I dess bas:En armé av ”nihilister” framvärpta av ”utbildningssystemet” som är redo att omfatta all ”newtruth” som ”alltruth”.Programmeringens syfte är att avlägsna ”gamla sanningar” och ”gamla fördomar”.En ny helt nihilistisk människa helt undergiven Makten och Maktens ”nya” Sanningar.Helt i linje med t ex ”den nya Människa” som den ävenledes Wall Street-finansierade sovjetregimen ville skapa.Utmärkta chekister och massmördare som inte tvekar en sekund att ge ”klassfienden” nackskottet.The new beast.En ny upplaga av Nietzsches ”blonde best”,men nu i rasifierad uppdaterad upplaga.Låt oss storma Påvepalatset med Bob Dylan ekandes i våra hörlurar.

    Liked by 2 people

  3. Hortensia skriver:

    Ja, Patrik. ”Tacka fan för att vi får problem”…

    … och problemen lär väl knappast minska i omfattning när allt fler flummigt obildade, men länge-och-väl-utbildade unga vuxna ska ta över efter de allra sista svenskarna ur det gamla, rationella gardet… suck!

    Liked by 2 people

  4. Lasse W skriver:

    Hmmm……det är något som gått snett här i terminologin. Kanske är det ordet ”förnuft” som inte är så användbart egentligen. Betyder det ”vetande” som ska ställas mot ”tro”? Det skulle bli mer begripligt än att förnuft ska ställas mot nihilism. Själv vill jag gärna utgå från människan och den mänskliga erfarenheten när samhällsproblem ska beskrivas. Det leder i konservativ riktning. Ren förnuftstro verkar vanskligt. Men PE kanske menar att förnuft och konservatism går hand i hand. Oklart. För förnuft kan också tolkas som vetenskap och landa i något liberalt som står i motsatsställning till konservatism.

    Liked by 2 people

    • Anna Lindén skriver:

      Att utgår från människan och den mänskliga erfarenheter låter klokt, Lasse. Vad förnuftet beträffar får man väl skilja mellan det sunda förnuftet, som räknar med att människan inte bara är en förnuftsvarelse, och den närmast totalitära rationalism som kännetecknar de förnuftstroende. Förnuftstron har även den nackdelen att den, i motsats till den kristna tron eller icke-tron, inte är kompatibel med demokrati. Såväl rationalism som dess negation irrationalism är enligt min uppfattning återvändsgränder, vilken av dem som är värst är väl en smaksak.

      Liked by 3 people

      • Fredrik Östman skriver:

        Anna, nej. Det är rationalitetens falska profeter, som de Patrik hänvisar till ovan och i vars fotspår han själv träder, som givit rationaliteten dåligt rykte.

        Vi vet alla att kommunism inte är ett vitten rationell. Till att börja med fungerar den inte. Hoppsan, hur rationellt är det? Men så tar den ju också sin utgångspunkt i fritt påhittade föreställningar om sinnevärldens uppbyggnad, dess modellerbarhet och hur den egentligen borde se ut. Hoppsan, hur rationellt är det? Det är ju bara dravel och fantastiska påhitt.

        Kort definition på rationalitet: Ett beslut är rationellt om det leder till de avsedda och förutsedda resultaten och inga andra, d.v.s. saknar sidoeffekter. Hur bra är våra politiker på denna front? De observerar inte ens sina resultat, utan sträver ständigt bara vidare helt utan kontakt med verkligheten. De lappar och lagar, eftersom varje klåfingrig ändring leder till oförutsedda effekter. Irrationalitet i sin prydno.

        Liked by 1 person

      • Anna Lindén skriver:

        Det är en viss skillnad på rationalitet och rationalism, Fredrik. Det är fullt möjligt att använda förnuftet utan att göra det till en avgud. Man skulle till och med kunna hävda att det är mer förnuftigt att göra det förra än det senare.

        Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Lasse, konservatism är rationalitet. Den bygger inte på irrationella ideal, utan på rationell metod.

      Liberalism och socialism är system för att rationalisera irrationella ideal. De påstår sig vara rationella, men har aldrig varit det. De förkastar alla vetenskapliga och rationella metoder till förmån för ideal och ”högre värden”, t.ex. ”värdegrund” eller ”mänskliga rättigheter”, som i förefaller vara tagna ur tomma intet och som i vart fall inte infinner sig transcendent till var och en spontant, utan måste traderas i en retorik som tar sin utgångspunkt i något som närmast är att likna vid orakelutsagor.

      Det är psykologiska mekanismer som ligger bakom att folk bekänner sig till ideologier och även att de felaktigt, som Patrik ovan, beskriver dem som rationella — trots att de helt öppet och programmatiskt genom sina hänvisningar till ”mänskliga rättigheter”, ”värdegrund” och liknande avsvär sig rationaliteten.

      Liked by 3 people

  5. Höga kusten skriver:

    Man kan närma sig Patriks ämne från lite olika utgångspunkter och då få lite annorlunda svar. De två viktigaste händelserna i mänsklighetens historien utgörs egentligen av jordbrukets införande och långt senare den vetenskapliga revolutionen.
    Båda bäddar för det industriella och postindustriella samhällets framväxt. Men ingen av dessa revolutioner tog bort spänningarna och motsättningarna mellan det egna jaget och andra individer. Snarare förstärkte ökande resurser och en ökande folkmängd de mellanmänskliga spänningsfältet. Bara för att vi ingenjörsmässigt måste förhåller oss rationellt till en yttre materiell värld innebär inte per automatik att rationalitet även kan börja appliceras på mellanmänskliga relationer. De sociala spänningarna som uppstår människor emellan, har psykologisk och evolutionär hittat lösningar som optimerats för att fungera inom det lilla samhället. Mimik, spegelneuroner och moral i det hastiga ögonblicket, är utvecklade för att fungerar i en närmiljö. Vår tids stora samhällen med miljontals individer och högt tekniskt beroende innebär inte automatiskt att rationalitet därför självsvåldigt kan börja tillämpas på större samhällen och hela länder. Mänsklig lojalitet utgår huvudsakligen från en själv. Egna barn och andras, likställs aldrig i praktiken. Filosofiskt och i värdegrundsresonemang kan vi laborera med det, men i verkligheten ställer alltid människan sig själv och de nära och kära långt över de som lever långt ut i en mer avlägsen periferi. Det är också därför vi omger oss av mycket detaljerad juridik och formaliserad lagstiftning. Regler måste i det större samhället kläs på utifrån, just för att det inte med automatik kan hämtas från något naturligt upplevt. Och det gör även samhällen ytterst sårbara. I svåra oroliga tider kan kulturell kontext därför snabbt raseras och blotta en mer biologisk beteenderepertoar. Just det som också sker i direkta krigssituationer. Kommunismen var en ideprodukt som försökte anlägga ett ingenjörsmässigt betraktelsesätt på människan själv. Det misslyckades för att ingen hänsyn till människan som biologisk varelse togs. Samma ingenjörsmässiga synsätt appliceras nu i globalismens tidevarv. Av samma orsak som kommunismen misslyckades, kommer även dessa idéer att misslyckas i ett globalt sammanhang. Identitet växer alltid inifrån, och kan inte runda människans biologi.

    Liked by 3 people

    • Hovs-Hallar skriver:

      @HÖGA KUSTEN
      Kärnan i detta är att kommunismen var ett vulgär-rationalistiskt försök att skapa ett idealsamhälle, baserat på 1800-talets industriella revolution och en därmed förknippad primitivt mekanisk syn på samhället och på människans psyke.

      Eftersom kommunismen är en IDEOLOGI och inte någon vetenskap var dess idéer om samhället dömda att misslyckas då de kom i kontakt med verkligheten — på SAMMA sätt som islams medeltids-vision om idealsamhället ömkligen har misslyckats och fortsätter at misslyckas.

      Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Du använder ordet rationalitet felaktigt. Det kan aldrig vara rationellt att använda tankemönster från ett område, t.ex. ingenjörsvetenskapen, på ett annat, t.ex. politiken, utan att först försäkra sig om att de kopierade modellerna är meningsfulla beskrivningar av det de skall beskriva. Även om det är rationellt att slå en fluga med en flugsmälla är det inte rationellt att slå ett badkar eller en supertanker med en flugsmälla. På denna nivå är emellertid de överförningar som gärna görs från (missförstådd) naturvetenskap och (missriktat) samhällstyckande och politik under den falska beteckningen ”rationalitet”.

      Gilla

      • Hovs-Hallar skriver:

        Exakt. Kommunismen misslyckades bland annat därför att den försökte beskriva ett helt samhälles relationer baserat på en rent ingenjörsmässig (dessutom 1800-talsmässig) tolkning, där ex-vis relationer reducerades på ett närmast enfaldigt sätt till enbart en fråga om makt och pengar.

        Men ännu kryllar det av små skrivbordsmarxister i universitetens råtthål, som inte insett denna enfald.

        Liked by 1 person

  6. Staffan Persson skriver:

    Det är så att modernismen byggde på ”rationaliteten”,men denna kan perverteras,om den förlorar sin kritiska funktion och i stället uppfattas som något heligt,något som ersätter gudstron.Rationalismen blir då en ny religion.John Gray har skrivit mycket intressant om detta.Vad man då får är bl a kommunismen,som är rationalitetens perversion nummer ett.
    Som en reaktion kom då den s k postmodernismen,som inledningsvis innehöll en lovande kritik av modernismens excesser,men rätt snabbt korrumperades även den och blev anti-intellektuell.
    Det var svårt att hitta balansen där.Verklig kunskap,verkligt vetande är alltid bättre än gissningar eller förhoppningar,men kan alltid kompletteras.Med betoning på alltid.Vi människor är hypotesprövande maskiner och vårt nervsystem har utvecklats så.Vi uppdaterar ständigt vårt förhållande till världen.Det kan vara mer eller mindre farligt attt ha fel.Man kan aldrig ha helt rätt.Så mycket om tro och vetande som bollats runt bland dessa inlägg.Det är inte alls så konstigt egentligen.

    Liked by 2 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Man kan ha rätt. Men man kan inte veta att man har rätt. Däremot kan man veta att man har fel. Så ser induktionsproblemet ut.

      (Kan man alltså veta att man existerar? ”Jag tänker, alltså är jag till.”)

      Gilla

  7. BjörnS skriver:

    Postmodernismen måste ha vuxit fram under 68-vågen som i hög grad tycks ha präglats av önsketänkande snarare än realism och logik även om den ideologi de bände sig till byggde på rationalitet. Kanske låg fröet till detta i deoligin själv.

    Det är inte bra att dra något resonemang till sin extrem, inte ens rationalitet. Däremot är postmodernismens, i svensk politisk tappning, förakt för logik och blinda hyllning an känslor en uppenbar galenskap.

    Liked by 2 people

  8. Hovs-Hallar skriver:

    Sign. BJÖRNS har helt rätt, den hjärn-uppmjukade postmodernism vi numera plågas av startade runt 1968. Och den är alltså en direkt arvtagare till kommunismen.

    Man märker detta på att postmodernismen alltid har sin udd riktad mot den version av historien som utgår från Västs syn på sig själv, och istället vill favorisera andra (egenpåhittade) synsätt. Aktuella uttryck för detta hjärndöda flum hittar man ex-vis i makthavarnas planer på att politisera muséernas verksamhet i landet (under bedyranden från Bah-Kuhnke att man INTE politiserar!).

    Det anses att ”alla ska känna igen sig” när de kliver in i tex. ett svenskt hembygdsmuseum, så ett svenskt museum får då inte längre fokusera på det vi vanligen menar med svensk kultur. Ex-vis måste man se till att även en invandrare från arabiska öknen kan känna igen sig — kanske genom att hälla ut lite sand?

    Patrik har verkligen en poäng här: När Muren föll, rasade samtidigt kommunisternas sista hopp om att de med sin primitivt rationalistiska ideologi skulle kunna skapa ett idealsamhälle. (Och därför gräts det strida tårar på kvällstidningsredaktionerna.)

    Vänstern övergick då helt till att omskapa sina idéer till en snarast NIHILISTISK sörja av destruktivt tankegods, vars syfte är att krossa vårt marknadsekonomiska samhällsbygge UTAN att egentligen erbjuda något i dess ställe!

    Läs gärna tex. ”Fools, Frauds and Firebrands” av Roger Scruton. Denne konservative filosof, som effektivt genomskådat nyvänstern i dess olika skepnader, finns även på YouTube.

    Liked by 1 person

  9. niceplacesweb skriver:

    Min syn på postmodernismen och dess svävande eller flytande tillvaro är att det är det ”nya” wannabe-etablissemangets sätt att hävda sig, att för dem är postmodernismen möjligheten att äntligen kravla sig upp, högst upp, på jätteproppen Orvar. Eftersom de kunskapsmässigt, och erfarenhetsmässigt aldrig klarar av att mäta sig med den ”gamla” Orvar, därtill är de för dåligt utbildade och ofokuserade så välter de helt enkelt spelplanen över ända och skapar en ny, med hjälp av flummiga kriterier (som de själva har tolkningsföreträde inom) som identitetspolitik, normkritik, genustugg, rasifiering osv. På detta sätt kan de i den intellektuella undervegetation där de vistas, ”hugga ut” en glänta där bara de får vistas – ”detta är MIN lilla glänta, här har JAG tolkningsföreträdet” och du ska inte komma och tro att du är nåt…. Simsalabim, Jantelagen 2.0 är skapad.

    En normal människa med normal intelligens och erfarenhet av hederligt arbete ute i samhället för att utveckla detta och göra nåt bättre för sig och sina medmänniskor tröttnar ganska snart på att försöka resonera med detta ”nya etablissemang”, eftersom inga normala regler för diskussion och lösning av tvister existerar, dom har inte bara egna åsikter (det har alla) utan dom har egna fakta också, utanför dessa, egna fakta, är de i princip faktaresistenta.
    Det är helt enkelt den dåligt utbildade medelmåttans revansch på det gamla kompetenta ”etablissemanget”. Början till sammanbrottet för SAMhället. Och tyvärr har vi bara låtit det ske. Och allt eftersom ”gamla Orvar” dör ut så kommer det att gå undan med att rasera ett förnuftsbaserat samhälle. Man kanske inte ska säga sånt förstås, nån kan ju bli kränkt!
    Bosse Blomberg

    Liked by 1 person

  10. Peter M skriver:

    Vi behöver inte fundera kring intellektuellt finlir längre. Det har gått så långt i debatten att det enda som behövs är att likt fåren i djurfarmen högt och ljudligt bräka.

    ”Fyra ben bra. Två ben dåligt.”

    Liked by 2 people

  11. Apg17 skriver:

    Den filosofiskt bevandrade läsaren sätter antagligen morgonkaffet i halsgropen vid läsning av artikelns första stycke. Nietzsche startade modernismens tidevarv? Du behagar skämta!

    Nietzsche var den som startade nedmonteringen av modernismen. Han försökte döda sanningsbegreppet. Sanning underordnades makt. Makt ersatte rationalitet och förnuft. Från denna irrationella och högst icke-modernistiska tanke byggde bl.a marxism och nationalsocialism sina politiska teorier.

    Engellau har helt blandat ihop begreppen i denna text. Han verkar vilja göra en koppling mellan gudlöshet/ateism/nihilism och rationalitet/förnuft. Därav förvirrar han både sig själv och läsarna.

    Liked by 1 person

  12. Lennart Göranson skriver:

    Det är viktigt att ta strid mot de esoteriska dogmer som i dag dominerar i det offentliga rummet. Men för att göra det är det också viktigt att förstå hur de har uppkommit och vad de innebär.

    När det gäller postmodernismen köper jag gärna Patriks analys, åtminstone som en ”provisorisk sanning”. Jag skulle också vilja förstå var identitetspolitiken kommer ifrån. Ett förslag till svar finns i dagens ledare av Tove Lifvendahl (http://www.svd.se/gud-hjalpe-amerika/om/det-amerikanska-opinionslaget). Hon refererar Yuval Levins bok ”The fractured republic: Renewing America’s social contract in the age of individualism” (Basic Books, 2016) och säger bl.a. att när ”vurmen för en stark och sammanhållen nationell identitet klingade av, fann många amerikaner (—), i synnerhet sådana som tillhör olika etniska minoritetsgrupper, behovet av att betona sin subnationella identitet. Så föddes den amerikanska identitetspolitiken, vilken har tagit sig förödande uttryck på amerikanska universitet där grupptänkandet tillåts trumfa meritokratin.”

    Så svaret på identitetspolitiken kanske ligger i ett återupprättande av den nationella identiteten, i erkännandet av en nationell värdegemenskap som är förutsättningen för en rättsgemenskap? Och i förlängningen en renässans för statusen som medborgare? Det är inte en helt riskfri väg att slå in på. Föreställningar om ”folkets” prerogativ har ibland dragit iväg på ett farligt sätt både till vänster och till höger. Om vi strävar efter en nationell svensk värdegemenskap måste vi nog ha med både ”eliten” och ”de bruna råttorna” på båten. En inte helt lätt nöt att knäcka.

    Liked by 1 person

    • Hovs-Hallar skriver:

      I egenskap av ”brunråtta” och medlem i ett parti som nu är på väg att bli det opinionsmässigt största i Sverige, så anser jag att den såkallade ”eliten” inte förtjänar det namnet.

      Snarare förtjänar den att benämnas på ett sätt jag inte vill återge här — av hänsyn till det älskvärda samtalsklimatet.

      Gilla

  13. Fredrik Östman skriver:

    Moderniteten och postmoderniteten är liksom svängandet mellan dem helt och hållet irrationella fenomen av i grunden samma slag. De kännetecknas framför allt av hybris och numera väl bekanta psykologiska felkällor såsom rationalisering, confirmation bias o.s.v. liksom sedan årtusenden kända logiska felslut såsom personangrepp, auktoritetstro, förväxling av samband med kausalitet o.s.v

    Betänk att en rationell analys gjorde kålpudding av revolutionen i Frankrike och förutsåg dess terrorvälde redan 1790! (Edmund Burke) Karl Marx Kapitalet slets i små, små stycken av vetenskapen redan på 1850-talet. Det är felaktiga citat, lögner och påhitt på varje sida, ofta tjogtals. Där finns ingen rationalitet!

    Att som Wikipedia här gör förknippa postmodernism med skepticism är ju fullkomligt hårresande! Som om Montaigne skulle ha varit postmodernist, eller hans grekiska föregångare! Eller Nassim Taleb i dag! Man tar sig för pannan!

    Liked by 1 person

  14. Rolf Ahlqvist skriver:

    Plågad av tillfällig ryggvärk gör att jag snabbt vill få ut min syn på moderntet och postmodernitet med hjälp av två favoritfilosofer.- Karl Jaspers; ”Vi pendlar ständigt i vår frihet mellan (förståndets, modernitetens) objektvärld och inre (postmodern) förnuftsvärld av möjligheter.”Varken jaget eller världen kan göras till det absoluta.” Förnuftet är djupsinnigt och allmängiltigt existensbelysande i en paradoxsamverkan med förståndets skarpsinniga objektkunskap om världen. ”Men förnuftet kan inte ta ett steg, utan att förståndet är med som grund. Det gör att vi måste ha typer av världsorientering, den vetenskapliga, förståndigt objektiva och den förnuftigt filosofiska, religiösa, där även tro, aning, vision och subjektet ingår.
    -Immanuel Kant var tydlig med sin skiljaktighet; ”Förnuftet ger de riktningsgivande idéerna till förståndets verklighetskonstitutionerande funktion.”

    Gilla

  15. hemmnet2014 skriver:

    För mig låter det som postmodernismen hämtar grunden från existentialismen, som beskriver tillvaron på ett personligt plan. Det finns ingen Gud. Alltså finns det inga ”yttre” regler om vad som är rätt och fel. Du bestämmer själv vad som är rätt och fel. Du är ensam i dina beslut och i ansvaret som följer dina val. Du kan inte ”skylla på” någon annan.

    Med val kommer ansvar! Det går inte bara att tycka/göra vad du anser rätt utan du måste svara för konsekvenserna. Du bör kunna argumentera, åtminstone för dig själv, varför du väljer det ena framför det andra. Ett enormt ansvar att ersätta Gud och annan yttre moral.

    Postmodernismen konstaterar att det inte finns några eviga värden (jäsp!). Självklart så finns det inga eviga värden. Men (!) i varje givet ögonblick så finns det värden som vi förlitar oss på just då. Och (!) som vi måste ta ansvar för att följa eller inte följa ! Det är just i ansvaret för valen vi gör som dagens postmodernism missar. Med val kommer ansvar ! Och vi har ingen ”ism” att skylla på ! I VARJE J-A VAL SÅ ÄR DET VÅRT EGNA J-A ANSVAR !

    Gilla

  16. MartinA skriver:

    För att tänka på världen behöver man en fixpunkt. Någonstans att börja, något att förankra världsbilden i. Eftersom våra sinnen är så dynamiska och allting flyter. För den som vill påverka samhället är människans natur av central betydelse. Hur fungerar människan? Vilket samhälle är bra för människan? Vad betyder ”bra”.

    Kommunismen förankrar sitt tänkande i de socialistiska urkunderna. Sådana som Karl Marx texter. På det sättet påminner den väldigt mycket om religionerna. På många sätt är Socialismen en antireligion. Alltså, jag tänker mig folk som gått runt och frustrerats av hur kristendomen fungerat i alla år och sedan kavlat upp ärmarna och gjort en ”rationell kristendom”. Där det resultat som kristendomen påstår sig eftersträva skall sättas i centrum. Istället för intentionen, som det är i kristendomen. Generellt tycks socialisterna förneka att människan överhuvudetaget har en natur. De anser att människor kan formas till vad som helst med hjälp av propaganda. Vi ser ett litet utbrott av den sortens tänkande i PEs text ovan, ”mentala och intellektuella bojor”.

    Socialdarwinismen anser att det går att utröna människans natur genom forskning och studier och experiment. Och sedan använda denna kunskap för att bygga ”det rätta samhället”. Vi har ett rätt stark socialdarwinistiskt inslag i nuvarande samhälle. Tänk bara på alla studier som görs och trumpetas ut av pressen? Och hur ofta sådana studier nämns vid lagstiftning.

    Konservatismen i sin tur söker utröna det goda samhället och människans natur genom att titta på den via historiens spegel. Alltså inte direkt studium som socialdarwinisterna utan genom att lägga märke till hur människor har gjort förr. Ofta kokas konservatismen ned till några fastvärden, såsom familj, religion, äganderätt etcetera men metoden är just att studera människans natur indirekt. Till exempel är religioner intressanta för den konservative eftersom de värkts fram under mycket lång tid och därför innehåller mycket kunskap om människans natur.

    Personligen använder jag en kombination av konservatism och en förståelse av evolutionen för att tänka på oss människor. Att alltid ha en förståelse av evolutionen med i sitt tänkande är användbart. Ta till exempel när någon påstår att anledningen till att könsfördelningen i bolagsstyrelser inte är 50-50 beror på förtryckande strukturere. En snabb tanke på evolutionen ger vid handen att mäns och kvinnors egenskaper kommer skilja sig åt, per nödvändighet. Att mäns lägsta kostnad för att producera en avkomma är 45 kalorier och att en kvinnas lägsta kostnad är en miljon kalorier. Utgör ett mycket starkt evolutionärt tryck i sig, som leder till olika värden på alla våra attribut. Och från historien vet vi även att det leder till specialisering. Vilket också är ett starkt evolutionärt tryck för att män och kvinnor skall få olika normalfördelningskurvor på alla sina attribut. Så eftersom vi har evolutionen i baktanken så förstår vi att påstående är falskt.

    Liked by 1 person

  17. Rolf Ahlzén skriver:

    Intressant, Patrik. Svårt detta med rationaliteten. Kanske Stephen Toulmin, amerikansk vetenskapshistoriker, kan ge en ledtråd. Enligt Toulmin finns det två typer av rationalitet: den ena kan, enkelt uttryckt, representeras av det instrumentella förnuftet, i vilken ingår oreserverad vetenskapstro och tekniktro och ett förnekande av den roll etiska värden bör ha i förståelsen och styrelsen av ett samhälle. Detta är en sorts teknokratisk rationalitet, som lätt tappar sin kompass. Den andra hållningen accepterar vetenskapen, ja bejakar den – men är djupt intresserad av mänskliga svagheter, brister, mångtydigheter. Den hyllar det skeptiska förnuftet, ironin, humorn. Det är Montaignes´, Erasmus´, Rabelais förnuft. Det är det förnuft som råder i DGS spalter, när det är som bäst. En sådan rationalitet lyssnar på motståndarna, ger och tar argument, intar positioner i vetskap om den egna felbarheten. Den är den politiska korrekthetens absoluta motsats. Den är, så vitt jag kan förstå, den enda immunisering vi möjligen har mot en utveckling vidare i riktning mot det politiska klimat som råder i USA. Polarisering, förakt, nedlåtenhet… allt detta förråar och fördummar. Intresse, dialog, saklighet är motmedlet.

    Gilla

  18. MartinA skriver:

    ”De intellektuella kände sig svikna och bedragna av det mänskliga förnuftet och eftersom de reagerar som övergivna barn började de förneka förnuftet och det rationella tänkandet överhuvudtaget.”
    Däremot tycker jag PEs tanke ovan är intressant och jag tror att den har en viss förklaringskraft. Personligen vet jag inte riktigt vad postmodernismen beror på. Den tycks ha utvecklats på amerikanska universitet och spridits därifrån.

    Gilla

  19. bomarkusson skriver:

    Ett samhälle enbart byggt på ”rationalitet” är dömt att gå under. Det går inte att styra ett samhälle från någon ”rationell” makronivå. Det är alldeles för komplext för det. Det måste finnas andra styrmedel på mikronivå. Ett sådant är exempelvis tillit. I MENA saknas tillit i det närmaste fullständigt. Det är en mycket viktig anledning till att dessa länder aldrig kan utvecklas. Och varför ska man känna tillit, när den mest fulländade människan , som någonsin har levat och den sanne profeten, levde som ett ”svin”. Pedofil, våldtäktsman, rövare, mördare, simpel tjuv, lögnare, hustrumisshandlare …..

    Gilla

  20. John Nilsson skriver:

    Fråga:
    Lever vi inte också nu i en rationalistisk tidsålder? Om marxismen och kommunismen dog 1989, med murens fall, och vi fick postmodernismen på halsen, vad händer då med ”oss” då den ”teknistiska” och kapitalistiska rationalismen faller, antingen på grund av att utvinningsbara resurser tar slut och vår livsmiljö förstörs, eller att konkurrensen om resurserna leder till alltmera konflikter och en situation där endast våldet ses en utväg, både i praktik och offentligt bekänd lära?

    Det som hänt med upplysning och kapitalism är kanske att vi släppt vår mimetiska natur fri, vilken tidigare har hållits tillbaka av olika tabun. Så länge resurserna har varit, eller har upplevts vara, närmast obegränsade, eller har gått att ersätta, har vår mimetiska jakt på att överträffa varandra kanske gynnat oss, men vad händer när det inte räcker åt alla (vilket det ju i själva verket aldrig har gjort), och den materiella och energimässiga basen för vårt samhälle sinar? Finns det möjligen en blind fläck bland en del som skriver här, mot att resurser kan ta slut och att mänskligheten är en naturkraft på geologisk skala att räkna med?

    Postmodernismen har ju vunnit för tillfället, om man ser till det offentliga samtalet och på universitet och i myndigheter, tänker jag. Ser man det genom den mimetiska teorin, kan det i sig väcka ett begär efter att vara i denna vinnande position hos andra. Det kan också väcka en önskan om ett mera prövande samtalsklimat, och en ödmjukhet inför att det kanske finns sanning, som är relevant för oss människor att ta på allvar. Var och en får väl rannsaka sig, om ens upprördhet över postmodernismen beror på avundsjuka, eller på att man faktiskt tror att det finns sanning att räkna med. Samtidigt går det ju att se på dem, som trodde på kommunismen och det rationalistiska samhällsbygget som lika mimetiskt drivna i skapandet av postmodernismen, den egna plattformen, det egna ”säkra rummet”, när det visade sig att det kapitalistiska systemet vann åtminstone ett slag, när muren föll.

    Gilla

  21. Rolf Ahlqvist skriver:

    Fredrik! Du tycks ha svårt med närläsning. Att förmedla en av sina favoritfilosofers kanske viktigaste
    tankar, är naturligtvis inte att anklaga honom på något sätt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s