Bert Stålhammar

I dagens läge räcker det inte med muntra tillrop och naiva förslag om att byta namn på höstlovet till läslovet. Krisen i skolan är så stor och så omfattande när det gäller kunskapsresultat, lärartillgång, lärarutbildning ,ordning och reda, läromedel. ekonomi etc. att det fordras en haverikommission för att få skolan upp till den nivå den en gång hade. Vi till och med talade stolt om den svenska skolan som världens bästa.

Jag vet att det finns kommunala skolor som fungerar bra. Men att cirka 20 000 barn står i kö till exempelvis Engelska skolan säger en del om friskolornas popularitet .Att dessa  skolor har blivit så uppskattade  beror främst på att den offentliga skolan inte har klarat sina uppgifter.  Om inte annat så är runt 60 000 mobbade elever ett bevis på ett totalt misslyckande inom området trygghet och ordning. Fast å andra sidan så har skolans uppgift att skapa en lugn skolmiljö och en god personlig utveckling effektivt motarbetats genom de invektiv och förnedrande tillmälen personer på den så kallade offentliga scenen ger varandra. Då speglar skolan samhället. Säkerligen är det många elever i dag som blivit kallade brunråttor efter högt advokatföredöme. Det verkar som om de personer som syns under strålkastarna inte har den blekaste aning om att de är föredömen som efterliknas av många elever. När Sveriges förre statsminister Reinfeldt förkunnade att han inte ville ta i sverigedemokraterna ens med en tång gick en skakning genom skolvärlden. Vadå förbud mot mobbning.? Eller krav på någon sorts respekt för lärarna.

I drygt 25 år har kommunerna haft huvudansvaret för skolan. Under denna period har resultaten från PISA-studierna sjunkit från toppen ner till bottennivån. I dagsläget är det därför viktigt att påminna om hur skolan fungerade när staten hade ansvaret för skolan. Dagens beslutsfattare tycks inte ha ett skolperspektiv som sträcker sig längre bakåt än deras egen mer eller mindre framgångsrika skolkarriär. Och hur skolan skall utvecklas i framtiden verkar ingen ansvarig ha en aning om. Nu är prio ett att vinna valet och makten utan att reta upp någon viktig väljargrupp. Det gäller bara att slipa retoriken om friskolornas segregerande effekter och giriga ägare som spelar med barn på börsen. Sen får det bli hur det vill med eleverna i den offentliga skolan.

Dagens skolansvariga har varken kunskap om eller intresse av hur 1900-talets skolreformatorer tänkte och arbetade.

När beslutet om Grundskolans införande fattades 1958 var den dåvarande obligatoriska folkskolan kommunal medan de högre skolorna var statliga med vissa undantag. För att garantera att skolreformen genomfördes på ett riktigt sätt övertog staten också ansvaret för den obligatoriska skolan. I varje län inrättades således en statlig Länsskolnämnd. Beroende på länens storlek arbetade runt trettio personer med gediget skolkunnande och egen skolerfarenhet på dessa nämnder under ledning av en Länsskolinspektör. På Länsskolnämnden fanns förutom pedagogisk expertis också experter inom juridik, ekonomi, handikapp och läromedel samt utvecklings- och förändringsarbete.

När en kommun hade problem i eller med en skola ingrep Länsskolnämnden. Då handlade det inte bara om en inspektion utan främst gällde det att hjälpa skolan att lösa problemen. Vid svåra skolproblem kunde konsulenterna från länsskolnämnden stanna på denna skola i flera veckor ända tills man konstaterade att skolan klarade sig själv

I motsats till dagens skolpolitiker hade Grundskolans reformatorer formulerat tydliga mål för skolans verksamhet. Vid denna tid innan vänsterflummet lagt sig som en tung dimma över Sverige betonades starkt skolans fostrande uppgifter. Ord som ofta återkom var fostran till demokrati, självständigt tänkande, social förmåga och naturligtvis kunskaper.  Skolorna i Sverige skulle, oavsett var de låg, erbjuda samma undervisning och hålla samma kvalitet.  På så vis fick alla elever en gemensam referensram som skulle bidra till att landet kunde hållas samman och segregationen motarbetas.

Allt efter som åren gick fick kommunerna själva ta över statsbidragshantering liksom lärar- och rektorstillsättning.

I dag saknar den kommunala skolan helt en stöd- och fortbildningsfunktion av det slag som Länsskolnämnden kunde erbjuda. Rektor står helt ensam med en politiskt utsedd ”skolstyrelse ” eller motsvarande bakom sig. Eftersom skolproblem också har en politisk sida så är det inte ovanligt att politikerna i skolstyrelsen är försiktiga med att engagera sig i konflikter och mobbning. Lokalpressen älskar att skriva om skolproblem och de politiskt ansvariga är rädda om sina väljare. I de flesta fall i konflikter mellan lärare och elever tar både press och myndigheter elevens parti gentemot läraren. ”Man får vänja sig vid att tilltalas med ’jävla kärring’ varje dag”, sa en trött äldre kvinnlig lärare till mig vid en intervjustudie jag gjorde för ett antal år sedan. Hon hade det året en tvåa. ”Så länge jag inte får rent fysiska skador får jag vara nöjd.”

I dagarna har en rapport publicerats som visar att var tionde invandrarelev sympatiserar med IS. Naturligtvis kommer detta resultat att bortförklaras av de ”experter” som uppträder i TV och radio. Själv blir jag inte alls förvånad. Eftersom ordet ”fostran” försvann i läroplanen under Palmes tid, då det ansågs indoktrinerande, så erbjuder skolan inget annat än ett stort tomrum när det gäller värderingar. Dessutom finns en ångest hos dem som borde fatta besluten om skolans mål att tala om värderingar, eftersom det alltid finns någon grupp i samhäller som känner sig kränkt. Kränkthet är som alla vet ett ämne som engagerar.

Äppelhurtiga förslag från utbildningsministern som mer pengar hit eller dit hjälper lika lite som läs- och skrivgaranti. Sverige har kastat generationers erfarenhet av att skapa en bra skola överbord till förmån för ingenting. Inte ens krav på att det skall vara lugnt i lektionssalen vågar man ställa av rädsla för att någon ung, okunnig journalist skall börja gorma om nazism och fascism. Skolan är en alltför viktig del för både samhälle och naturligtvis eleverna för att överlåtas till okunniga och trendkänsliga politiker. Oavsett rådande kommunimperialism så bör ansvaret för skolan flyttas över till staten och en helt ny struktur och organisation byggas upp.