En Halloween-betraktelse

mohamed omar

Mohamed Omar

Nuförtiden firar vi Halloween i Sverige. Man må gilla eller ogilla det. Det finns en aspekt av Halloween som man kan göra något mer av; att minnas de döda. Och inte bara då.

I Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.

“En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! Han blev ond och svarade intet!”

Det visade sig dock att Ensittaren inte alls var någon gravplundrare, en som liksom doktor Frankenstein grävde upp likdelar att göra ett monster av. De nattliga promenaderna bland de döda gällde i själva verket en sällsynt ”lumbricus-art” som han studerade.

Jag vill bekänna att även jag tycker om att besöka kyrkogården i Uppsala. Jag har liksom Ensittaren inte några skumma syften. Men jag studerar inte heller maskar. Jag kallar mig gravdyrkare. Någon har tyckt att det låter hårdrocksaktigt och undrar om jag är hårdrockare. Så är det inte.

Ordet gravdyrkare fick jag höra ofta under min tid som muslim. Kätterska muslimer som bad vid helgonens gravar kallades så av de som strikt ville hålla sig till Koranen och Muhammeds ursprungliga och rena budskap. Helgonen tar ju ifrån Gud lite av hans storhet.

Det började med att jag tog dessa kättare i försvar. Framför allt upprördes jag av förstörelsen av kulturhistoriskt värdefulla tumbor och monument. Då blev även jag en förtappad gravdyrkare för puritanerna. Senare fick detta ord en bredare mening för mig. Det blev en synonym till ”kyrkogårdsromantiker”, en som gärna vandrade ensam på kyrkogården i melankoliska tankar.

Kyrkogårdsromantiken finns som en strömning inom litteraturen. Dess mest kända gestalt är nog den svartklädde Hamlet, som i kyrkogårdsscenen håller upp gycklaren Yoricks skalle och säger: ”Här sutto de läppar, jag kysste…”

Gravdyrkaren, eller kyrkogårdsromantikern om man så vill, är nostalgiker. Han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Han dras till mörkret mer än ljuset, till ensamheten mer än sällskapet; han föredrar månen framför solen. De flesta människor, även de som är utåtriktade och till och med jovialiska, bär nog på en sådan gotisk skuggsida av sin personlighet. Även när man skrattar och är glad kan man vara medveten om förgängelsen och döden.

Det låter dystert. Men jag tänkte också så här: detta med gravdyrkan kunde vara ett roligt sätt att levandegöra vårt kulturarv. Jag gjorde slag i saken och började anordna anspråkslösa ceremonier vid poeters, konstnärers och tänkares gravar på deras födelse- och dödsdagar. Jag bjöd även mina vänner, och till och med okända, att delta. Vi klädde upp oss så smått och tog med något starkt att skåla i. Det hände att jag lade ner en blomma.

Om det var en poet vi ”dyrkade”, som Fröding eller Atterbom, så läste jag upp någon av deras dikter. Ibland höll jag eller någon annan ett kort tal. Det blev ett tillfälle att läsa på. Så tog jag bilder av våra sammankomster och delade dem på sociala medier som Facebook och Twitter. På så vis tänkte jag att intresset skulle sprida sig.

En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vilka vi är. De flesta av de svenska högtiderna är kristna till sin karaktär. Det har jag ingenting emot, trots att jag är icke-troende, eftersom jag anser att kristendomen är en del av svensk kultur. Dock anser jag att det, som ett komplement, finns ett behov av sekulära högtider som kan tilltala även de som känner sig obekväma med de rent kristna inslagen. Kulturgestalternas födelse- och dödsdagar skulle då kunna bli en slags sekulära helgondagar då vi får tillfälle att läsa på lite och utbyta kunskaper med varandra på ett festligt sätt.

När det inte finns en grav att gå till kan man besöka en staty eller en plats som var viktig i den firades liv och verk. Gunnar Wennerberg, Uppsalaskalden framför andra, är till exempel inte begravd här, men han har en staty i Slottsbacken. Karin Boye har inte heller en grav, men huset där hon bodde som studentska står kvar, och intill det kan man samlas med en flaska rött och läsa högt ur ”Carolina Rediviva” eller vilken annan dikt som helst, med eller utan anknytning till Uppsala. Hon skrev så många fina dikter! I Boyes verk finns ett mörkt allvar, och detta drag har blivit något som de flesta svenskar förknippar med hennes namn. Men hon var inte någon kronisk dysterkvist, trots de stora mörka ögonen. Hennes studentkamrater vittnar om halsbrytande dårdikter, parodier och tokroliga spex.

Man skulle kunna säga att de gamla romarna ägnade sig åt gravdyrkan. Varje år firade de en allmän högtid till de dödas minne, kallad Parentália. Då offrade man till Di parentes, ”de gudomliga förfäderna”. Och på den avlidnes födelsedag brukade folk samlas vid graven till en måltid. Man tänkte att den döde själv deltog. Och så prisade man hans eller hennes bragder i sånger. Ungefär som jag och mina vänner gör alltså! För förutom att dricka kan man ta med sig något att äta. En annan sak man kan göra är att trycka upp ett blad och dela ut till de förbipasserande som undrar vad som står på. På det kan man skriva något om den man firar för tillfället. Det kan vara Wennerberg, Atterbom, Fröding eller någon annan. Varför inte bjuda på en chokladbit eller karamell? Ni har väl sett de frikyrkliga stå vid sina kaffebord på stan? Varför inte göra något liknande för att upplysa våra landsmän om vårt kulturarv? En kulturens missionär!

När Strindberg var student i Uppsala på 1870-talet drogs han in i den nationalromantiska yran och var bland annat med om att grunda förbundet Runa. Medlemmarna besökte gärna gravhögarna i Gamla Uppsala. Så småningom kom han att fjärma sig från denna typ av gravdyrkan och i Sömngångarnätter utfärdar han följande varning:

Men akta dig då att leta i mullen,
och böka icke i ättekullen,
ty börjar du dyka i gamla fynd,
då dyrkar du snart det som är förflutet.

Denna varning kunde ha varit befogad på hans tid, men är det knappast idag. Är det något det råder brist på i Sverige så är det bök i ättekullarna. Visst ska man inte dyrka historiska gestalter okritiskt, vare sig det rör sig om skalder eller kungar. Man kan, som jag tror mig göra, göra det lekfullt och med glimten i ögat. Gravdyrkaren behöver inte vara gravallvarlig.

I Uppsalanovellen Skalden och poeten berättar Strindberg om en student med diktarambitioner som låter håret växa, dricker absint och förirrar sig i tysk, idealistisk filosofi. Studenten, som kallas ”Skalden”, får med sina vänner i ett diktarsällskap som nog inte är helt olikt Runa. “Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.”

Poeten är självklart också kyrkogårdsromantiker som beger sig ut på vandringar i Gamla Uppsala för att söka inspiration:

Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att ‘ta stämning’, men han fick ingen, han drev på kyrkogården, men det blev ingenting av.

En av mina favoritförfattare i den gotiska genren, amerikanen H. P. Lovecraft, var något av en gravdyrkare i min mening. Novellen ”Det onämnbara”, publicerad 1925 i pulptidskriften Weird Tales, börjar med att två personer sitter och samtalar på en kyrkogård: ”Vi satt på en söndervittrad 1600-talsgrav sent på eftermiddagen en höstdag på den gamla begravningsplatsen i Arkham och spekulerade om det onämnbara.”

Det kunde mycket väl ha varit något som författaren själv hade gjort. I sin dödsruna över Lovecraft skriver författaren och brevvännen J. Vernon Sheas: ”Redan som barn älskade Howard grottor, och det är mycket möjligt att han delade Poes nekrofila dragning till de döda. Han älskade att besöka gamla kyrkogårdar.”

Romarna menade att de döda deltar i de levandes måltider vid gravarna. För oss som inte tror på det övernaturliga betyder det att man upplever deras närvaro, fantasin sätts i rörelse helt enkelt. Men det är inte alltid det går. Skalden i Strindbergs novell ”ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga”. I Tranströmers dikt ”Den bortglömda kaptenen” berättar diktjaget om hur en viss Y ”klev upp ur sin grav efter fyrti år” och gjorde honom sällskap.

Vi har många skuggor. Jag var på väg hem
i septembernatten då Y
klev upp ur sin grav efter fyrti år
och gjorde mig sällskap.
Först var han bara ett namn
men hans tankar sam
fortare än tiden rann
och hann upp oss.
Jag satte hans ögon till mina
och såg krigets hav.
Den sista båten han förde
växte fram under oss.

Ungefär så kan det kännas när man dyrkar gravar. Flera av de stora gestalterna på kyrkogården var bara namn för mig, men när jag började läsa om dem, och deras egna skrifter förstås, klev de liksom upp ur sina gravar och gjorde mig sällskap. De fick liv i min fantasi. Och i dikten ”Djupt i Europa” skriver Tranströmer:

Avlyssnad horisont. De vill säga något, de döda.
De röker men äter inte, de andas inte men har rösten kvar.

Ja, de döda vill fortfarande säga något. Deras tankar är inte döda för att deras kroppar är det. De har rösten kvar, man kan lyssna till den i deras verk. Som i dessa Tranströmerstrofer, visst hör man hans lågmälda, eftertänksamma röst? Han skriver att de inte andas, men jag tycker att man även kan höra något av hans andning. Om man lyssnar noga.

Till skillnad från skalden i Strindbergs Uppsalanovell fick Lovecraft riktig inspiration när han besökte kyrkogården. I ett brev från 1920 berättar han om upprinnelsen till novellen Graven, som skrevs 1917. Han och hans moster Lilian Clark promenerade genom kyrkogården Swan Point Cemetary i Providence. När de kom till en gravsten från 1700-talet frågade han sig:

Varför kunde jag inte tala med honom, och stiga mer intimt in i livet som rådde under min valda tidsperiod? Vad var det som hade lämnat hans kropp så att den inte längre kunde konversera med mig? Jag betraktade den graven länge och natten efter att jag återvände hem började jag på Graven.

I en anteckning avslöjar Heidenstam att han har en egenhet, att söka upp kända personers gravar. ”Var och en har sina egenheter”, skriver han. ”Några samla frimärken, andra köpa ihop trasiga antika stolar och bord. Jag blev specialist på mer och mindre kända personers gravställen…”

För honom var gravletandet till stor del en form av turism. Efter mycket huvudbry hittade han Caesar Borgias försvunna lämningar utanför kyrkan i den lilla staden Viana. Man behöver inte resa till Italien, turista kan man göra billigt i sin egen hemtrakt. Gräv inte en grav, men gräv gärna där du står! I varje svensk stad finns det kulturskatter att upptäcka. (Även om alla inte är lika bra som Uppsala…) Bli en gravdyrkare! Skapa en kalender där du antecknar födelse- och dödsdagar för kulturgestalterna i din egen stad. Läs på om den du ska minnas och samla dina vänner vid graven! Ta bilder av sammankomsten och sprid på din blogg och på Twitter, Facebook och Instagram så att fler blir entusiasmerade och vunna för denna sekulära form av dyrkan! I framtiden kanske vi får se folk rusa omkring med sina mobiler och leta gravar med samma iver som de idag spelar Pokémon Go.

16 thoughts on “En Halloween-betraktelse

  1. Hortensia skriver:

    Jag har sedan barnsben uppskattat skönheten och friden i gamla kyrkor och på de omkringliggande kyrkogårdarna fyllts av vördnad inför stillsamma berättelser om bortgångna församlingsmedlemmar, som oavsett eventuell berömmelse varit betydelsefulla nog för de närmast sörjande, som bekostat allt från vackra minnesplaketter och gravstenar till vräkiga monument till stöd för minnet av dem.

    Att besöka sedan länge avlidna kändisars gravar för en minnesstund förefaller harmlöst och sympatiskt, så länge man nogsamt undviker att störa nyligen avlidnas anhöriga i deras akuta sorg. Lugn värdighet och hänsynsfull respekt bör, enligt min mening, prioriteras före sensationslysten ”gravjakt” på alla begravningsplatser.

    Liked by 1 person

    • pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

      Helgd hägne grifterna, min vördade Hortensia.
      Som solitär och tillskyndare av nattmörkrets livgivande stillhet, fann jag många beröringspunkter i ovan publicerade skildring av den något udda fascinationen för de hänsovnas viloläger och den månbestrålade nejden. En i sanning lika givande som oväntad redogörelse av den unge talangfulle skribenten. Han har utvecklat en remarkabel känsla för den gamla lärdomsstaden och det högtstående kulturliv som därstädes utspelades under gångna epoker. Tegnér torde dock med avsmak ha åhört dylika romantiska utgjutelser till nattens ära. Vår hänförande skribent Hortensia och undertecknad litteraturälskare kan emellertid förenas i uttrycket carpe noctem!
      Er trofaste tjänare,
      Andreas.

      Gilla

      • Hortensia skriver:

        Noble Andreas, en sällsynt fröjd att få åtnjuta Er chevalereska uppmärksamhet i sådana osedvanligt kultiverade och bländande poetiska ordalag! ❤

        Liked by 1 person

      • pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

        Söker städse efter Ditt namn. Finner jag det betraktar jag det såsom en ynnest att meddela mig med några enkla rader.
        Din uppriktige tjänare och adoratör,
        Andreas.

        Gilla

  2. lioninuniverse skriver:

    Namnet kommer från fornengelskans ”All hallows even”. D.v.s. ”Alla helgons afton”. Den svenska betydelsen är den vanligaste bemärkningen som vi använder här i Sverige. Halloween som firas den 31 oktober har sitt ursprung i Irland. Det har koppling till skördesäsongerna. Kelterna trodde att det var just efter denna dag (kallades då Samhain)som de dödas själar skulle återkomma till jorden och massa osynliga krafter skulle sättas i rörelse denna dag. Därför vad det vid den 31 oktober som de avslutade skördetiden och vinterhalvåret startade just detta datum.

    När kom Halloween till oss i Sverige?
    Halloween kom till Sverige redan under 50- och 60-talet. Det dröjde dock till 90-talet innan högtiden skulle lanseras på allvar. Det var Hard Rock Cafe i Stockholm och Buttericks som gick ihop och genomförde en kampanj och firade Halloween i en hel vecka. Handeln i samband med Halloween ökade stegvis under 90-talet, men det var inte förrän -97 då svenska tidningar och den övriga detaljhandeln uppmärksammade detta som försäljningen tog fart rejält.

    Det utvecklades också från att vara en högtid för barnen att bli en högtid att fira för alla åldrar. Privata maskerader anordnades. Det blev också många krogar och restauranger som tog till sig av detta och körde Halloweentema.

    Till USA (Amerika) kom Halloween ”Alla helgons afton” på 1800-talet efter det rådde hungersnöd på Irland. Då var det många Irländare som emigrerade till USA och tog sina traditioner med sig. Den fick många influenser av en annan tradition som hålls den 5 november i USA. Det är ”Guy Fawkes Night” där man firade genom att bygga dockor som man brände, tiggde och tände eld på stora bålar. Samtidigt hade Nederländerna och Tyskarna med sig en liknande tradition som påminde om Halloween. Det var under slutet av 1800-talet som det börjades slås ihop och själva vidskepelsen med andar och själar som gick igen, det tynade bort. Det blev istället till en vilja att göra Halloween till en glädjens och folkets fest.

    Under 1900-talets början togs firandet över av scoutingrörelsen och Roraty, från att först vara en mer privatare fest startade man att flytta ut firandet på gatorna. Parader anordnades och tanken var att allmänheten också kunde ta del av det. Det blev dock ibland ganska stökigt och det blev samhällets ansvar att ta reda på det. Ibland blev det allvarliga skadegörelser i samband med ”buset” kring Halloween. Under 1940-tale ville myndigheterna i Chicago förbjuda firandet av Halloween eftersom USA låg i krig och skulle koncentrera sig på det stället. Efter andra världskriget började firandet blossa upp igen på nytt och blev allt våldsammare. För att stävja detta tog olika städer tag i detta och försökte att anordna gemensamma fester och karnevaler.

    – > KAN någon som läser detta – återkomma med när vi i Sverige införde att vi skulle ‘skada’ våra ansikten, så de såg ut som om den som ville se ut så – kom från de verkliga kring med bombningar som sker på/i minst 7 länder av stormakterna… JAG kan knappast se det som jämlikt och empatiskt att synliggöra krigsskador – som en GLÄDJE-och KÄRLEKS-högtid i minne av de vi älskat… Jag ser det mera som ytterligare och YTLIGA yttringar med skade-make-up från ‘bortskämda, verklighetsfrånvända översittare’ utan empati för det som händer i världen Kan du?

    Det var under 50-talet i USA som Halloween började bli en av de riktigt stora högtiderna och gick mer åt att vara en högtid åt barnen. Traditionen inom Halloween om ”Bus eller godis” (Trick or treat”) blev en lyckad återlansering och började allt mer användas.

    Liked by 1 person

  3. Fredrik Östman skriver:

    Vi har alla helgons dag den 1 november för detta ändamål. En obruten tradition. Att irländarna firar dagen före, så att säga alla helgons afton, ”all hallows’ e’e’n” är precis samma sak som att man i många länder firar jul dagen före, på julafton snarare än på juldagen.

    Det där med att hallåvin skulle vara något nytt är bara svengelska igen, dåliga kunskaper i såväl svenska som engelska, dålig orientering i det egna kulturarvet och i andras.

    Gilla

  4. Bo Cedergren skriver:

    I Sverige har vi ju Allhelgonadagen då vi minns våra döda lite extra genom att göra det fint vid gravarna. Inte behöver vi Halloween. Enda anledningen till att den dagen har införts och blivit stor i Sverige är att handlarna har gjort allt de kan för att det skulle bli så. Oerhörda pengar att tjäna på sådant trams.

    Gilla

  5. malmoperspektiv skriver:

    Tack Omar, för en tänkvärd och inspirierende betraktelse! Du har berört något viktigt för vår kulturella självkänsla och dina förslag manar till efterföljd!

    Liked by 1 person

  6. Ingrid Wahlén skriver:

    Kyrkogården
    Stundom kring de dödas läger
    för mig själv jag vandra plär
    Tystnaden, jag finner där,
    ingen fasa för mig äger:
    ljuv den för min känsla är.

    När jag mig förtroligt sänker
    på en gräsbevuxen häll,
    fridsamt på min levnadskväll,
    mina sorgers slut jag tänker,
    tänker vilan, och är säll.

    Utan bävan, utan smärta
    ser jag dödens strödda spår:
    vid den stumhet kring mig rår,
    ingen röst uti mitt hjärta
    något brott mig förebrår.

    Jag en renad glädje känner
    uti denna enslighet…
    och från vilans rolighet
    vålnader av hulda vänner
    viska frid och salighet.

    Anna Maria Lenngren (1754 – 1817.

    Gilla

  7. Bjarne Däcker skriver:

    Jag läste för några år sedan en artikel skriven av en standardjournalist som gick ut på att svenskar och invandrare skulle lära av varandra. Efter några år så skulle svenskarna också fira någon iransk eldfest. Vad hände, jo vi fick Halloween. Svenskarna tar åt sig de traditioner man vill som julgran från Tyskland eller Lucia från Italien. Dessa har ingenting med någon invandring att göra. Standardjournalister brukar också säga att det inte finns något typiskt svenskt, eftersom allt kommer utifrån. Svenskarna är alltså några mähän som skulle svälta ihjäl om ingen sade åt oss att äta. Men det finns också en spansk tradition av att kasta levande getter ut från kyrktorn. Den har vi inte tagit åt oss. Vi är selektiva, tar åt oss det vi gillar och inte det vi ogillar.

    Gilla

  8. 77711n skriver:

    Själv också en av dem som alltid uppskattat grönskan, den friska luften och friden på våra kyrkogårdar. Har suttit i timmar för studier i många av alla de universitetsämnen jag tillägnat mig.

    Gilla

  9. Sten lindgren dy skriver:

    I vår kommun har ensamkommande anammat traditionen, men de tror att de skall hota till sig så mycket som möjligt, på fb talas det om vapen till nästa år

    Gilla

  10. Lennart Göranson skriver:

    I allhelgonatid får vi inte glömma Erik Axel Karlfeldts Vinterorgel. Upptakten slår an ett ackord som är väl så ”gotiskt” som de exempel Mohamed delar med oss.

    Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
    Allhelgonadag!
    Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
    av klämtande slag.
    Sin mantel river den svarta sky,
    och lundarnas bleknade trasor fly,
    och natten mässar om allt som är dött,
    allt hö, allt kött.

    Den som befinner sig i södra Dalarna kan också ”gravdyrka” Karlfeldt i den lilla orten Folkärna.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s