Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.  

Mitt ständigt tjatade grundtema är att den politiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan å ena sidan politikerväldet och dess allierade, alltså det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

En vän tipsade mig om en framstående opinionsbildares hemsida. Jag surfade dit och läste följande: 

Ett av vår tids största problem är de ökade avstånden mellan människor och de missuppfattningar, konflikter och ökade nivåer av främlingsskap som följer. 

I en värld där alla har var sin världsbild är det svårt att förstå varandra. I en värld där alla pratar för att få rätt är det svårt att lyssna. I en värld där vi hela tiden ska dela upp oss i vi och dem är det svårt att skapa ett gemensamt samhälle.  

När min fru och jag fick barn hamnade jag i ett dilemma. Jag är inte så förtjust i spädbarn. Man kan inte prata med dem och de är helt hänsynslösa när de ger efter för sina behov. Frun och jag kom därför överens om att hon skulle byta blöjor och jag skulle laga mat. Så småningom kunde frun sluta byta blöjor medan jag fortsatte med matlagningen som med tiden hade förvandlats från en flykt från ett obehag till ett nöje.

Du kanske tycker att mina utläggningar om liberalismen och de mänskliga rättigheterna och deras historia och inbördes relationer är pedantiskt trams för statsvetenskapliga teoretiker. Jag ser det inte så. Till exempel börjar jag misstänka att vår tids mänskliga rättigheter, som jag liksom alla andra svenskar betraktat med reverens och bävan som vore de ett slags gudomliga väsen, i vissa fall kan vara skadliga (se exempelvis här).

Men man ska ha bra på fötterna om man ska våga utmana det heliga. Se på Martin Luther. Han gick inte bara ut på torget med allmänna klagomål på avlatshandel och andra påvliga oskick. I stället gjorde han noggrant sin hemläxa, läste Bibeln och funderade och spikade sedan sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg så att han väl förberedd och självsäker kunde möta sina vedersakare.

Det är samma sak nu. Vi kan inte gå ut och babbla i allmänhet om att det är något fel på de mänskliga rättigheterna. Va? skulle folk säga. Är du emot yttrandefriheten, din idiot? Och de skulle ha rätt. Här måste sonderas, examineras, utredas och analyseras. Tillbaka till källorna!

Igår skrev jag en artikel om liberalismen som öppnade ett kanske banalt men för mig nytt förståelsefönster. Jag sa, ungefär, att liberalismen är kapitalismens ideologiska överbyggnad och att liberalismen inte kan överleva om kapitalismen inte får fungera på sitt naturligt brutala och välgörande sätt – minns ekonomen Schumpeters pregnanta fras ”skapande förstörelse” om kapitalismens revolutionerande kraft – utan i stället förvandlas till ett av politikerna kastrerat och dompterat husdjur.

Förut var liberalismen ett tankesystem vars komponenter hängde samman och fungerade ihop. Tron på den enskilda människans inneboende utvecklingskraft, konkurrensen på lika villkor mellan olika företag, de mänskliga friheterna, Justitia med ögonbindeln, föreställningen om alla människors lika värdighet, alla dessa liberalismens komponenter bildade tillsammans ett imponerande och framför allt väl fungerande samhällsbygge.

Efter det att berlinmuren fallit och socialismen kraschat för ungefär trettio år sedan fick västvärlden för sig att den själv utsetts av ödet till framtidens mönster för all evighet. Alla länder, alla samhällen var förutbestämda att bli som USA och Västeuropa.

Vilka var då de gemensamma västerländska egenskaperna eller särdragen som skulle prägla mänsklighetens framtid? En del menar att det var liberalismen eller den liberala demokratin. För mig är dessa ord svåra. Jag kan till nöds begripa att demokrati ungefär betyder att folk ska kunna rösta fram sina politiska ledare. Men vad betyder liberalism?

Innan man börjar förklara något kan det vara bra att försöka fastställa att det faktiskt existerar. Personligen råkar jag ha uppfattningen att journalistkåren på det hela taget är vinklad åt det politiskt korrekta hållet men något bevis utöver mina ögons och örons vittnesbörd har jag inte, det är bara att erkänna.

En viss bekräftelse på att det faktiskt ligger till på det sätt jag förmodar är medieforskaren Kent Asps undersökningar om journalisters partisympatier. Den senaste jag hittat är följande: 

I snart fem år har jag på dessa sidor framfört uppfattningen att den politiska huvudmotsättningen numera går mellan å ena sidan det härskande politikerväldet och dess stödtrupper i det välfärdsindustriella komplexet med dithörande klienter samt förstås dessas intellektuella stödtrupper i media, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen av gråsossar och småborgare.

Dessa två huvudkontrahenter har var sin ideologi och uppsättning av värderingar. Politikerväldets ideologi är PK-ismen med de åsikter som lite slappt brukar kallas Värdegrunden (och som ingen riktigt verkar kunna förklara även om det undervisas om den i skolorna). Medelklassen har ingen organiserad röst i vårt samhälle och måste därför tåla att låta sig definieras av sin huvudmotståndare, alltså politikerväldet, som föraktfullt kallar medelklassarna för populister utan andra övertygelser än rasism och nazism eller jämförbart smutsiga åsiktsriktningar.

Sex radikala islamistiska män varav fyra imamer verksamma vid moskéer i Sverige har av flera svenska rättsinstanser inklusive regeringen dömts till utvisning på grund av att de enligt lagen om särskild utlänningskontroll befunnits utgöra säkerhetshot mot Sverige. Migrationsöverdomstolen har dock inhiberat utvisningarna enligt 12 kap 1 § Utlänningslagen som förbjuder utvisning till länder där någon form av kroppsstraff eller tortyr kan befaras. Islamisterna kommer från länder där exempelvis tortyr kan förekomma. Därför har islamisterna släppts på fri fot i Sverige.

Den som besvärar sig med att läsa Migrationsöverdomstolens sex domar kan göra tre intressanta observationer: