De svenska fäbodarna uppstod i områden där utmarkerna var stora och kunde nyttjas som betesmarker. På sommarhalvåret sköttes de av ensamarbetande kvinnor som tog hand om djuren och gjorde ost och smör. Dessa kvinnor utvecklade också en stor kunskap om alla de nytto- och medicinalväxter som fanns i naturen. Den svenska vallkullan, eller fäbodjäntan, är en fantastisk förebild för styrka och självständighet.

Fäbodskötseln växte fram i Sverige under den senmedeltida agrarkrisen på 1300- och 1400-talen. Som mest intensiv var den under 1700- och 1800-talen. En fäbod var en plats med bebyggelse i skogen där boskapsskötseln var förlagd under sommarhalvåret. Att ta hand om djuren och förädla de produkter som djuren ger har i nordisk kultur framför allt varit kvinnornas ansvar. Kvinnorna har därför oftast varit de som arbetat på fäboden under sommaren dit man förde djuren för att ge dem bete utanför byns värdefulla odlingsmark.

Det går en kulturgräns tvärs igenom Sverige som kallas ”fäbodgränsen”. Den löper genom Värmland, Dalarna och norra Uppland. Den kallas så för att det norr och väster om gränsen förekommit fäbodar. Men den markerar också skillnader när det gäller andra kulturyttringar. Det handlar förstås om att de grundläggande, naturliga förutsättningarna skiljer sig åt på båda sidor om gränsen. I nordväst har åkerbruket spelat mindre roll, men utmarkerna har varit stora och kunnat utnyttjas som betesmarker.

Fö̈r byborna i ä̈lvdalgå̊ngarna var det på många sätt fördelaktigt med ett rörligt hushåll. Genom att upprä̈tta brohuvuden i form av fä̈bodstä̈llen i utmarkerna kunde man tillgodogö̈ra sig den betesmark som skogarna erbjö̈d, men man kunde också dra nytta av allt som skogen gav i form av skogshö̈, myrjärn, virke, lav, torv, bark, ved, jaktvilt och fiske. Tack vare att fäboden gav både sommarbete och vinterfoder kunde man föda fler djur. Utmarkernas skogs- eller fjällbete ansågs också ge särskilt god smak åt smöret.

Till skillnad från hemgårdarna där man hade en full uppsättning av hus grupperade i gå̊rdsfyrkanter av så kallad nordsvensk typ var byggnaderna på fäbodarna – bostadshus, fähus, förråd och utrymmen för att bereda mjölk, mese och ost – oregelbundet ordnade.

Formerna för fäbodbruket varierade från plats till plats; man anpassade sig på bästa sätt efter naturen och förutsättningarna där man levde. Bebyggelsen på fä̈bodarna var omå̊lad vilket resulterade i att byggnaderna grå̊nade under årens lopp.

Den plats man valde att bygga fäboden på var mycket betydelsefull. Det var av största vikt att sikten var öppen och god då kreaturen från alla stugorna skulle lösas på samma gång på

morgonen och därefter samtidigt föras till dagens betesområde, ”gässlan”, inom vallskogen. Att fäboden låg öppen och synlig var också viktigt i händelse att något skulle inträffa på vallen, eldsvåda, vilddjurshot, besök av tjuvar. Då måste alla omedelbart kunna se eller underrättas om vad som hände och vilken stuga som gav nödtecken. Hade man träd runt stugorna blev det dessutom mörkare och fuktigare inomhus. Risken var då också större att rötan skulle gripa tag i virket under våta barr- och lövanhopningar. Dåtidens kunskap om verklig hållbarhet gör att vi ännu kan ha månghundraåriga trähus i behåll.

Och vilka var då de så omtalade och mytomspunna fäbodjäntorna? Framför allt var det självständiga kvinnor som inte var rädda för hårt arbete. Oavsett väder och vind skulle djuren ut på vall. Dag ut och dag in. En vallkullas arbetsdag såg vanligtvis ut enligt följande:

Hon vaknade och steg upp klockan 05.00. Sedan var det mjölkning och omhändertagande av mjölken (göra ost, smör). Först efter att det var klart åt hon frukost. Sedan samlades djuren ihop och togs med ut i skogen. Under dagen vallades djuren med hjälp av rop, sång och kulning. Utöver det pågick under dagen olika arbeten såsom till exempel stickning eller visptillverkning. När kullan gick ut på vallning bar hon en så kallad duväska (ledigväska) med nålhus och stickjäl (stickgöra) på vänster sida och slekskräppan, väskan med mjöl och salt åt korna, på höger sida. Vid middagstid mitt på dagen hade man en kort vila. Mot kvällen tog man hem djuren med hjälp av rop, kulning (eller ”kölning”), och lockning. Sedan var det åter mjölkning och till sist ”Bufred” – sovdags.

Trots långa dagar och hårt arbete var fäbodlivet ett eftertraktat arbete. Det var ett fritt arbete där de unga kvinnorna fick rå om sig själv hela sommaren. Det var också ett arbete där svenska kvinnor skaffade sig värdefull kunskap om den svenska faunan: vad som kunde ätas och vad som kunde användas som arbetsmaterial och som medicin. Man använde sig av skogens och växtrikets naturliga och ekologiska apotek. Än idag står det kvar nyttoväxter, medicinalväxter och bärbuskar vid de gamla fäbodarna som de kvinnor som en gång tillbringade sina somrar där har planterat. Detta är ett biologiskt kulturarv vi ska värna.

En av Sveriges mest unika fäbodar är Ärteråsens fäbod i Rättvik i Ore socken. Den är omnämnd redan på 1600-talet och erbjuder en vidsträckt utsikt över skogar, berg och sjöar. Den har dessutom en mycket värdefull fauna. Idag finns det 10 eldhus och ett flertal andra byggnader kvar. Fäboden drivs idag av en kulturförening och går att besöka under sommarhalvåret.

Den svenska vallkullan är en fantastisk förebild för moderna svenska kvinnor. Hon tog på sig ett stort ansvar för de djur hon hade hand om och fick se till att klara sig själv i sitt arbete. Fäbodjäntorna påminner oss om allt vi faktiskt är förmögna att göra om vi slits upp ur vår moderna bekvämlighet och tvingas ta hand om oss själva. Jag föreläste nyligen på en kvinnojoursförening om den svenska vallkullan med syfte att inspirera kvinnor till kraft och självständighet. Vallkullan är en förebild från svunna tider vi svenska kvinnor kan hämta stolthet och inspiration hos.

Mia Petzäll bor i Varberg. Hon är en mångsysslare med ett stort intresse för svenskt kulturarv. Hon har bland annat studerat folklig vissång och ägnat sig mycket åt fine art photography. Hon är vice ordförande i kulturföreningen Gimle. Mia har tagit de två fotografier som illustrerar texten.