Idag är det den 10 november, dagen före Martins dag. Martin, eller Mårten, var en en biskop i staden Tours som levde på 300-talet. Varför äter man gås kvällen före Martins dag? Det sägs att han var för ödmjuk för att bli biskop, så han gömde sig bland en skock gäss. Han blev dock avslöjad av fåglarnas kacklande.

Martins föräldrar var hedningar, det vill säga de tillhörde den gamla, europeiska religionen. Hans far var officer det romerska rikets armé. Martin följde i faderns fotspår och blev soldat, ett passande värv eftersom namnet kommer från krigsguden Mars i den romerska mytologin. När Martin var arton år hade han en uppenbarelse som omvände honom till kristendomen.

Martin mötte en tiggare på vägen som var frusen. Han tog då sin mantel och delade den. En halva behöll han själv, den andra halvan gav han till tiggaren. På natten såg han Jesus i en dröm. Jesus hade halva manteln på sig och till änglarna som var omkring honom sa han: ”Den här har jag fått av Martin”. När Martin vaknade på morgonen fann han sin mantel hel igen. Han kom till tro på Jesus och lät döpa sig.

När Martin var en ung man hade kristendomen ännu inte blivit romarrikets officiella religion. Det var år 312 som kejsar Konstantin inför slaget vid Pons Mulvius 312 ska ha sett ett kors på himlen tillsammans med orden ”I detta tecken ska du segra”. Han främjade den kristna tron, men den blev statsreligion först med kejsar Theodosius I som regerade 379-395.

Martin var alltså en romersk soldat, och son till romersk soldat, som blev en kristen biskop och så småningom ett kristet helgon. Få tänker på att den förste europé som blev kristen också var en romersk officer, en centurion. Han hette Kornelius och finns omnämnd i Apostlagärningarna, en av Nya Testamentets böcker som handlar om apostlarnas verksamhet efter Jesu korsfästelse.

Kornelius kom från Italien och var stationerad i Caesarea, huvudstaden i den romerska provinsen Iudaea. Så här står det i 1917-års svenska översättning:

I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den så kallade italiska krigsskaran.

Kornelius tillhörde Cohors II Italica Civium Romanorum, som var en kohort från Italien och utgjordes av romerska medborgare. En legion bestod av tio kohorter, varje kohort bestod av 600 man. Kohorten var i sin tur indelad i sex centurier, vilka förestods av en centurion eller ”hövitsman” som det står i den svenska översättningen. Man kan tänka att Kornelius hade ungefär hundra man under sitt befäl.

I Nya Testamentet skildras Kornelius som en gudfruktig och frikostig man. Han hjälpte, liksom Martin av Tours, människor i nöd. Och liksom Martin har Kornelius en uppenbarelse; han ser en ängel som befaller honom att skicka sina män till Joppe för att hämta Petrus. Han gör som han blivit befalld och när Petrus, Jesu lärjunge, kommer in i hans hus, faller Kornelius ned för hans fötter för att betyga sin vördnad. Petrus reser då upp honom och säger: ”Stå upp; också jag är en människa”.

Före Kornelius har vi berättelsen om ”hövitsmannen” i Kapernaum som prisas av Jesus för sin tro. Hans tjänare är sjuk, så han går för att tala med Jesus. I Matteus evangelium (8:5-13) skildras mötet så här:

När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom och sade: ”Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider svårt.”

Han sade till honom: ”Skall då jag komma och bota honom?”

Hövitsmannen svarade och sade: ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk. Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han; och om jag säger till min tjänare: ‘Gör det’, då gör han så.”

När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro. Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.”

Och Jesus sade till hövitsmannen: ”Gå; såsom du tror, så må det ske dig.” Och i samma stund blev tjänaren frisk.

Denne hövitsman var icke-jude, men han hade stark tro på Jesu makt. Var han romare? Han beskrivs med det grekiska ordet ”hekatontarchos” (bildat av ”hekaton”, hundra, och ”archó”, att leda eller styra), som på latin översätts till ”centurio”. Det sägs inget om hans nationalitet i de två evangelier där berättelsen finns med, Matteus och Lukas. Han kan ha tjänat i Herodes Antipas armé. Denne Herodes, son till Herodes den store, var lydfurste över Galileen och Pereen under den romerske kejsaren. Hans armé bestod enligt den samtida historikern Josefus av icke-judiska soldater från europeiska folkslag som thraker, germaner och galater. Läs stycket här

I Apostlagärningarna och Pauli brev talas det på flera ställen om ”judar och greker” för att betona att den kristna missionen var riktad mot både judar och icke-judar. Alla Nya Testamentets böcker skrevs på grekiska och flera forskare menar att det finns tecken på att författarna var väl bevandrade i grekisk litteratur. Den amerikanske teologen Dennis MacDonald menar till exempel att evangelierna uppvisar påverkan från Homeros epos.

I Apostlagärningarna 17:12 sägs att ”ganska många ansedda grekiska kvinnor och jämväl män” kom till tro på Kristus genom missionen. I 14:1 och 17:4 talas det om en ”stor hop” av både judar och greker som kom till tro. I 9:36 berättas om en lärjunginna i Joppe vid namn Tabita. Hon kallades även vid det grekiska namnet Dorkas, som liksom det arameiska Tabita betyder ”hind”, det vill säga hjorthona. En av Paulus närmaste medarbetare i missionen, Timoteus, hade en grekisk far och en judisk mor. Han var född i den grekiska staden Lystra i Mindre Asien, blev den förste biskopen i den grekiska staden Efesos, och ska ha dött omkring år 97:

Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk kvinna och en grekisk fader, och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och Ikonium. (Apg. 16:1-2)

En annan av Pauli lärjungar och medarbetare, Titus, var dock helt och hållet grek och därför oomskuren. ”Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad att låta omskära sig”, står det i Galaterbrevet (2:3). Enligt traditionen blev han biskop av Kreta. Han ska ha varit född i Antiokia, huvudstad i den romerska provinsen Syrien, och ska som yngling ha studerat grekisk filosofi och litteratur. Han tjänade som Paulus tolk och sekreterare.

Den första som på europeisk mark (man förstås ifrågasätta var gränsen mellan Europa och Asien gick på den tiden) kom till den kristna tron var en kvinna vid namn Lydia. Hon kallades så eftersom hon kom från Lydien; namnet betyder alltså ”lydiskan”:

Och en kvinna som ”fruktade Gud”, en purpurkrämerska från staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som Paulus talade. (Apg. 16:14)

Tyatira var en grekisk stad i Lydien i Mindre Asien. Mötet med Paulus skedde i staden Filippi i Thrakien i norra Grekland. Hennes hem blev ett kristet bönehus. Från detta ödmjuka ursprung utvecklades sedan kristendomen till att bli statsreligion i det romerska riket och så småningom hela Europas religion. Kristendomen spreds under de första århundradena på ett helt annat sätt än islam. Apostlarna drog inte ut på helig krig med svärd i hand utan var fredliga predikanter.

Även jag som ateist, en som varken tror på profeter eller apostlar, änglar eller demoner, kan erkänna kristendomens betydelse för den europeiska civilisationen, från centurionen Kornelius, den förste europeiske konvertiten, fram till vår egen tid. När islam på 700-talet krossade kristendomen i Asien och Afrika, Medelhavets västra och södra kuster, blev Europa den kristna kontinenten. Europa och kristenheten, europé och kristen blev synonymer.

Flamländaren Abraham Ortels (1527-1598) är mest känd för att ha gett ut vad som anses vara världens första kartbok. I Ortels Thesaurus geographicus, ett uppslagsverk över geografiska namn från 1578, hittar man under uppslagsordet ”kristen” förklaringen ”vide Europaei”, och under ”Europa” står det ”hodie Christianorum regnum… Europaei Christianos vocant semet ipsos”. Alltså Europa är det kristna riket och ”européerna kallar varandra kristna”.

Den europeiska civilisationen som vi känner den går inte att föreställa sig utan kristendomen. Det är därför det är så anmärkningsvärt att Bibeln inte nämns överhuvudtaget i förslaget till ny ämnesplan för religionskunskap. Skolverket anger i istället i allmänna ordalag att eleven ska lära sig ”tolkning och samtal om religiös och livsåskådningsmässig symbolik och mening, till exempel i urkunder, konst och ritualer”.

Bibeln är inte en religiös urkund bland andra för oss svenskar och européer. Den går inte att jämställa med muslimernas Koran eller hinduernas Bhagavad Gita. Bibeln har en särställning som vår religions, kristendomens, heliga skrift. Det betyder inte att man måste tro på den eller ens tycka om den. Men den är den del av vår kulturs DNA. Du kan hata dina föräldrar hur mycket du vill, men du kan inte förneka föräldraskapet: de är en del av dig.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)