OPINION Under en händelserik och – sedan vissa inkörningsproblem var avklarade – hyggligt lönsam period av mitt liv ägde jag ett managementkonsultbolag. Vi hade en del privata företag och en del offentliga myndigheter som kunder.

Jag visste ingenting om management och hade bara vaga föreställningar om konsulteri. Jag antog att jobbet gick ut på att tala om för kunderna vad de skulle kunna göra bättre, ungefär som att överkirurgen upplyser underkirurgen om var han ska lägga snittet, med vilket instrument det är lämpligt att pilla ut njurstenen och hur fikapausen för operationspersonalen bör schemaläggas. 

OPINION Om jag har förstått Charles Darwin rätt så visade han bland annat att arterna inte bara kan fylla upp existerande intressanta nischer, typ bakterier som förökar sig för att äta upp all näring i ett provrör, utan också genom mutation kan förändra sin egen karaktär så att de med lite tur kan anpassa sig till nya slags näringslösningar och andra födkrokar.  

Människan kan dock ett trick som de övriga arterna, vad jag förstår, inte behärskar, nämligen att själv bearbeta födkroken så att den kan livnära så många fler människor av den sort som deltagit i den nödvändiga typen av specialisering. Vad är det för konstigt med det? säger du kanske lite vresigt eftersom du möjligen misstänker att jag besvärar dig med självklarheter. Om en tandläkare utbildar sig och gör ett bra jobb så kommer efterfrågan på tandläkare att öka och därmed har det skapats en expanderande ekologisk nisch för odontologer.  

OPINION Rubriken låter kanske urtrist, men om du har förstått den fundamentala skillnaden mellan negativa och positiva mänskliga rättigheter så har du förstått grunderna för de senaste 250 årens politiska utveckling i västerlandet. (Varför man säger negativa och positiva rättigheter har jag aldrig begripit. Man kunde lika gärna följa diabetesnomenklaturan och säga mänskliga rättigheter typ 1 och typ 2.) 

Vi börjar med demokratins skapelseberättelse. 

När människorna hade halshuggit den siste självhärskande konungen upptäckte de att de hade ett problem. Alla medborgarna samlades på en äng för att diskutera saken. 

OPINION Det fanns en tid när jag tog illa vid mig av att bli kallad reaktionär eller rasist eller brunråtta eller motsvarande. Det hände mig då och då att bekanta, till och med folk som jag betraktar som vänner, förklarade att de inte gärna ville synas i mitt sällskap eftersom det kunde skada deras rykte. Sådant gjorde mig illa till mods eftersom jag, liksom de flesta andra, är ett flockdjur som ogillar när de andra aporna i flocken förklarar att jag inte är välkommen i den stora ömsesidiga lopplockningen.  

Till bara för något år sedan var nästan alla i Sverige rädda för fasciststämplar och sladdrande tungor. Jag känner åtskilliga som röstade på sverigedemokraterna i valet 2014 och ännu till valet 2018 skämdes att tala om sina preferenser. Men det handlade egentligen inte så mycket om sverigedemokraterna utan om rädslan att över huvud taget torgföra, även i mindre sällskap och framför allt på jobbet, särskilt om man arbetar inom skolavårdomsorg eller universitet, sin oro över utvecklingen i Sverige. 

OPINION Om du tillhör dem som slutat läsa Dagens Nyheter för att du inte står ut med det ofta elakartade bigotteriet i blaskan kan jag, som fortsätter att i forskningssyfte prenumerera, tala om att du saknar anledning att ompröva ditt ställningstagande.  

Tidningens kulturbilaga hade nyligen en artikel av den australiensiska sociologiprofessorn Danielle Celermajer vid Sydneys universitet. Celermajer har upptäckt att våra språk saknar ett ord för att uttrycka de tidigare okända skändligheter som mänskligheten, du med, numera ägnar sig åt. Om det hade räckt med att kalla ogärningarna genocid, folkmord! Men nej, ty ”vi ser på medan människor, djur, träd, insekter, svampar, hela skogar, floder och ekosystem utplånas”. Det du sysslar med är värre än folkmord.  

OPINION Astrid Lindgren gjorde nog Sverige en stor otjänst med sin allmänt älskade historia om Pippi Långstrump och Pippis konflikt med fröken Prysselius, av Pippi kallad Prussiluskan, som ville stoppa in Pippi på barnhem.

Berättelsen om Pippi uttrycker en ny tidsanda som tog sin början efter andra världskriget, nådde en extatiskt revolutionär och självförhärligande topp vid slutet av 1960-talet och sedan ägnade decennier åt att tränga in i alla samhällets skrymslen för att driva ut tidigare, omoderna samhällsuppfattningar vilket vi numera, alltför sent, upptäcker varit till stor skada eftersom efterkrigsandan, sedan den brunnit ut, efterlämnat ett fördärvligt samhällsomstörtande gift som verkar genom att förlama auktoritetspersoners viljestyrka och motståndskraft mot snällhetskorruption (Typiskt nog fanns inte Prussiluskan i Pippi-böckerna från 1940-talet utan stoppades in i berättelsen först i filmerna på 1960-talet i enlighet med periodens revolutionära uppfattningar.)  

OPINION Det är inte för att människan är god som hon ibland är solidarisk och tillitsfull utan för att hon är rädd. Hon är med rätta rädd för vedermödor, olyckor, svält, sjukdomar, vilda djur, kallfronter och annan jävelskap som livet presenterar för henne och som raskt knäcker henne om hon inte samarbetar med andra människor. Därför strävar hon efter att bilda olika slags allianser.

Den mest primitiva och opålitliga alliansen är gänget. Tio grabbar med stenyxor slår sig ihop för att döda ett djur så att de har något att äta. Gänget binds tillfälligt samman av någon gemensam uppgift, till exempel just att ta livet av en älg eller att sälja ett parti knark eller att stjäla ett antal utombordsmotorer för export, men det finns ingen emotionell stabilitet i gänget. Medlemmarna är inte solidariska med varandra utan om vinden vänder sig kan de plötsligt skjuta varandra i huvudet.

OPINION Tolerans är ett svårt begrepp. Det upptäckte jag när jag jobbade för SIDA i Indien för många år sedan. Jag var svensk och därför modern och tolerant, det var själva utgångspunkten och skälet till att just jag, liksom envar annan svensk, kunde utses att som föredöme och innehavare av särskilda kunskaper leda Indien framåt.

En gång skulle jag äta middag på en bra restaurang med en grupp indier av den typ som går på bra restauranger. Utanför ingången satt rad efter rad av tiggare och förevisade sina kvalifikationer, till exempel blinda ögon, avhuggna ben och otäcka, varande sår. (Det var då jag förstod välfärdssystemets dilemma: politiker måste utse dem som lider mest till objekt för sin generositet vilket omedelbart genomskådas av klienterna – som inte behöver vara dumma i huvudet bara för att de saknar en arm – och därför leder till en konkurrens mellan bidragskandidaterna om att anses ha de mest behjärtansvärda behoven och på den grunden kvala in som auktoriserade bidragsmottagare.) 

OPINION Jag lyssnade motvilligt på onsdagens partiledardebatt i riksdagen eftersom Studio Ett hade bett mig delta i en kommenterande panel senare samma dag. Till min förvåning visade sig dessa tre timmars lyssnande vara värda besväret – i alla fall för den som intresserar sig för stämningarna inom politiken just denna månad.

Den stora nyheten för mig var att partiledarna, i varje fall några av dem,  hade insett att Sverige är i kris. Inte så märkvärdigt, kan man hävda, med tanke på att en bomb sprängts bara två dagar tidigare tvärs över gatan från Sveriges Television och från studion varifrån Studio Ett sänds. Kan man spränga tvärs över gatan så kan man väl lika gärna spränga hela public service om man får för sig det. Nationens nervsystem ligger blottat. Ulf Kristersson nämnde bombningen och la till att ”det här är inte mitt Sverige, vi har förlorat kontrollen”.