INTERVJU På ett fik i Uppsala en söndag kväll (9/2) möter jag Jan Sjunnesson. Han föddes i Norrköping 1958, men växte upp här i staden. Numera bor han i Stockholm, men kommer tillbaka då och då av nostalgiska skäl.

Vi pratar minnen och delar på en baklava. Det regnar. Mitt emot fiket ligger Linnéträdgården.

Jan Sjunnesson växte upp i det idylliska villakvarteret Norby, inte långt från Gottsunda. När han fyllde sextio gav han ut en självbiografi, Ett förhastat liv. Där berättar han hur han blev en del av kulturvänstern på 70-talet. Alternativvänstern, skulle man också kunna säga. På 2010-talet gick Sjunnesson vidare till den sverigevänliga rörelsen.

Sjunnesson var med när förorten Gottsunda byggdes upp. Sedan jobbade han på en förskola där, och några veckor i socialtjänstens reception. Då var det många ”gammelsvenska” socialfall som bodde där. Sociala problem fanns, men inte gängkrig med skjutvapen. Det började spåra ur på 90-talet, säger han. Då kom bilbränderna.

Jag undrar hur Uppsala kunde gå från trygg universitetsstad till en skådeplats för gängkrig. ”I Uppsala produceras en följsam elit”, säger Sjunnesson. ”Det gör inget om de är vänster eller höger. De lär sig hur makten tänker”.

De som bor i de trygga och trevliga villakvarteren röstar för en invandrings- och integrationspolitik som förslummar för dem som bor i Gottsunda. Jag bodde i Gottsunda i tretton år. Jag såg försämringen dag för dag. Eliten kunde posera som god med sin ”humana flyktingpolitik” samtidigt som vi fick betala priset.

De senaste två åren har Sjunnesson märkt att något håller på att hända. Det slog honom någon gång i julas. Han rör sig ju ständigt ute på boksläpp, seminarier, mingel och fester av olika slag. Han gillar events.

Det slog honom att han börjat se samma ansikten i kretsar som tidigare varit åtskilda. Det har börjat ske en sammanblandning mellan delar av borgerligheten och den sverigevänliga miljön, menar han. Och i det här nya nätverket finns det även vänstermänniskor. Han kallar dem fritänkande vänstermänniskor, sådana som genomskådat etablissemangets humbug.

Jag undrar vad man ska kalla detta nätverk. Sjunnesson föreslår ”förnuftets nätverk” eftersom det som förenar dessa människor, från olika politisk bakgrund, är att de valt att tänka förnuftigt i stället för att styras av etablissemangets slagord och nötta klyschor. Men, betonar han, det han talar om är inget nätverk i formell mening.

”I den här mötena”, säger Sjunnesson, ”kan de uppstå synergieffekt”. Om du sätter ihop en förnuftig människa med vänsterbakgrund och en förnuftig människa med högerbakgrund, så får du mer än två förnuftiga människor. Det blir större.

Jag har observerat samma utveckling som Sjunnesson. Jag går inte på lika många events, men jag hänger mycket på sociala medier. Där ser jag hur delar av den borgerliga oppositionen umgås allt mer ledigt och allt mer självklart med delar av den sverigevänliga oppositionen. Det är som om ”det konservativa blocket” redan existerar på Internet.

För hundra år sedan, på 1920-talet, förklarar Sjunnesson, skedde något liknande, när liberaler och socialister bildade nätverk och utmanade det gamla etablissemanget.

Vad har Sjunnesson på gång nu? Han har tillsammans med juristen Ola Bengtsson dragit igång föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen. På hemsidan står det:

”Föreningens ändamål är att främja yttrandefriheten genom att bedriva opinionsbildning och ge hjälp till privatpersoner och organisationer som hindrats i utövandet av sin yttrandefrihet.”

Teknikjättarna får man hålla koll på. Högern behandlas ju styvmoderligt och stängs av lite hur som helst från olika plattformar. För ett tag sedan blev till exempel den brittiske, konservativa kolumnisten Katie Hopkins avstängd från Twitter.

Den 28 mars kommer hon till Stockholm. Det är Yttrandefrihetsombudsmannen som arrangerar ett samtal mellan Hopkins och Alexander Bard.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)