PATRIK ENGELLAU: LO och huvudmotsättningen

OPINION Det är nog bara Göran Therborn och några andra fortfarande troende marxister samt en avfälling som jag som ser poängen med att tala om klasser och sociala huvudmotsättningar. (Se exempelvis Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra som nyligen kommit ut i samarbete med tankesmedjan Katalys.) Jag börjar med en kort introduktion för att sedan komma fram till en jättesvår fråga som alla samhällstänkare borde ställa sig.

Karl Marx menade att historien drivs framåt av kampen mellan olika klasser. I nästan alla samhällen finns, menade Marx, en huvudmotsättning mellan två dominerande klasser som stod i harnesk mot varandra. Därav uppstår så småningom en urladdning varefter en ny samhällsform med andra klasser och en annan huvudmotsättning tar form. En gång stod kampen mellan feodalherrar och livegna, en annan gång, som i Frankrike, mellan å ena sidan den absoluta kungamakten och adeln, å den andra en framväxande bourgeoisie. Det slutade med en revolution som banade väg för den kapitalistiska ordningen där huvudmotsättningen står mellan kapitalister och proletärer eller arbetare.

De flesta människor håller med om att de västerländska samhällena från 1800-talets andra hälft och något sekel framåt faktiskt gestaltade sig som
Marx beskrev. Vänster stod mot höger, arbete mot kapital, Norra Bantorget mot Blasieholmen, socialdemokrater mot borgerliga, Aftonbladet mot Svenska Dagbladet, fattiga mot rika.

Nu kommer den stora frågan. Är det fortfarande så? Nästan alla människor jag frågat säger nej. De känner inte längre igen sig i det marxistiska schemat. Men Therborn gör det. Så här skriver han:

Det moderna klassamhällets poler är kapital och lönearbete, på den ena sidan kapitalägarna och deras anställda företagsledare, på den andra sidan löntagarna.

De flesta människor, vågar jag påstå, ser numera inte det svenska samhället på det sättet. De medger kanske att det var så förut, men inte längre. Då frågar jag om hela tanken på en samhällelig huvudmotsättning har blivit onödig och obsolet eller om tanken är riktig men huvudmotsättningen går mellan några andra dominerande grupperingar?

Jag menar att detta är en fundamental fråga. Utan ett hyggligt svar på den frågan saknar vi den förförståelse som krävs för att tolka vad som sker i Sverige.

Själv har jag till leda förklarat att dagens huvudmotsättning enligt min uppfattning går mellan å ena sidan det dominerande politikerväldet och dess stödtrupper i form av det välfärdsindustriella komplexet och komplexets klienter, å den andra de gråsossiga eller småborgerliga nettoskattebetalande medelklassarna.

Låt oss mot denna bakgrund försöka analysera något vi ser framför oss varje dag, nämligen ångesten och konvulsionerna inom det socialdemokratiska partiet manifesterade exempelvis i statsministerns tafatta uttalande om att han inte sett gängkriminaliteten komma. Det är klart att han sett den komma, men han törs inte släppa fram sådana insikter av rädsla för krampanfall och strider inom partiet. Kampen mellan välfärdskramarna och de gråsossiga medelklassarna går nämligen tvärs igenom partiet. När samhällets huvudmotsättning går tvärs igenom ett parti förstår man att det blir spänt på internmötena. (Även de övriga partierna utom v, mp och sd har motsvarande inre konflikt vilket förklarar deras mesiga och ofta obegripliga framtoning.)

Vad skulle du göra om du vore partistrateg och huvudansvarig för det socialdemokratiska partiet? Uppgiften är att dämpa partiets inre oro och förmå falangerna att kämpa för något de i bästa fall kan enas om. I lägen där politiska partier saknar bärande och trovärdiga visioner för framtiden är det naturligt att de vänder sig bakåt och försöker återskapa en tid, en världsåskådning, en retorik som tidigare varit framgångsrik och som enat partiet.

Det är just ett sådant försök som just nu lanseras med pukor och trumpeter av LO. Den 14 februari skrev LOs styrelse, 18 personer, en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Socialdemokraterna måste sätta jämlikheten före januariavtalet” (bakom betalvägg här ).

Den gamla socialdemokratin levde i och rönte enorma framgångar i en värld där huvudmotsättningen faktiskt gick mellan arbete och kapital och där partiets politik syftade till att ta från de rika och till en början ge något till de fattiga för att sedan alltmer ta från alla för att bygga upp den apparat som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet (som tillsammans med politikerväldet idag är landets härskande skikt).

Därför går LO tillbaka till den tiden och den analysen och försöker återlansera klasskampsretoriken:

De rika ska bidra mer. Det som framför allt driver ojämlikheten i Sverige är den växande klyftan mellan de[m] som lever på sin lön och de[m] som lever på sina stora kapitaltillgångar… vi förväntar oss att det socialdemokratiska partiet sätter en politik för ökad jämlikhet främst.

Men LOs krav handlar inte om att ta från de rika och ge till dem som lever på sin lön. Det handlar visserligen om ”rejält” höjda pensioner för vanligt folk men i huvudsak om mer pengar till välfärdssystemet och till kommunerna. De vanliga människorna som lever på sin lön hör troligen till de högst beskattade i världen. De betalar redan väldiga summor till ett välfärdssystem som aldrig kan få nog resurser för att finansiera olika favoritprojekt, till exempel invandringen. LO vill nu att det ska skickas ännu mer pengar den vägen.

Den här bilden av Lars Lindgren visar hur det välfärdsindustriella komplexets intäkter ökat under en sjuårsperiod, nämligen med 375 miljarder eller 28 procent. Komplexet har inte varit svältfött. Under samma period ökade bruttonationalprodukten per capita bara med sju procent. Det har alltså kraftigt ökat sin andel av BNP.

De vanliga gråsossiga nettoskattebetalande LO-medlemmarnas huvudsakliga problem är inte kapitalistiska utsugare utan offentliga.

Patrik Engellau