ANDERS LEION: Bryr sig någon?

OPINION Den åttonde februari skrev Widar Andersson, som jag respekterar:

”Pojkarna i de här gängen behöver plockas upp resolut och bestämt innan de klättrar vidare i den kriminella trappan. De här barnen är andra vågen i den allvarliga utanförskapskriminalitet som drabbar Sverige med skjutningar, sprängningar och samhällshotande skräck. Snart börjar de mörda och mördas. Om inget görs.”

Han skrev också:

”2019 anmäldes 9 000 brott där gärningsmännen är under 15 år och således inte straffmyndiga.”

Den nionde februari redogjorde Svenska Dagbladet om en mycket effektiv metod som kunnat minska gängbrottsligheten i Glasgow med 50 procent (”I Glasgow finns en lösning på gängvåldet i Sverige”). Där skulle alltså medicinen finnas. Med den skulle vi alltså kunna ta oss an det grova invandrarvåldet. Inget sas om denna minskning skulle ske från dagens nivå eller från den högre nivå som hunnit etablera sig innan medicinen börjat verka.

På alla andra områden säger man sig ha en nollvision, men inte här. Det är förklarligt. En sådan skulle nog, med tanke på läget och utvecklingen, komma att mötas med gapskratt.

Är inte detta ett mycket vackert exempel på tillvänjningen vid våldet? Är inte socialdemokratins tystnad inför antisemitismen ett annat? Och är inte den tystnad eller den öppna oförskämdhet som mött Ivar Arpis redogörelse (7/2) för sin vardag ett tredje?

Utvecklingen mot allt mer våld, allt mer framträngande, aggressiv islamism bemöts på samma sätt. Det finns de som försöker beskriva och mana till handling mot islamismens allt större utbredning och allt vidare kontakter med olika maktcentra i samhället, som Johan Westerholm, men från berörda partier, socialdemokratin, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna hörs bara tystnad.

Hur har man – de vill säga de välvilliga och förstående, de som alltid ursäktar – så länge och tydligen fortfarande kunnat lyssna till Anne Ramberg, denna fästning av okunskap och arrogans. Hennes arrogans gör henne okunnig. Ramberg behöver inte bosätta sig i ett grindområde. Hon är ett själv.

Widar Andersson slutar: ”Frågan som gnager är otäck. Har svenska staten muskler nog att sätta stopp för det här? Svaret är heller inte så muntert: Jag vet inte”.

För mig är svaret ännu dystrare. De – statens företrädare – vill inte. Det skulle kosta för mycket i tappade röster och förlorad prestige, tror de. De gör vad de tvingas till, inte mer.

Anders Leion