Bitte Assarmo: Politiker som vill beröva medborgarna deras kultur är inga goda makthavare

Bitte Assarmo

Så här års, runt Allhelgona, är det tradition att jag och några släktingar träffas och umgås och minns våra nära och kära som gått vidare. Även om vi är utspridda över landet och inte har särskilt mycket kontakt under övriga året så brukar de flesta av oss ha möjlighet att komma på de här små släktträffarna. Vi besöker gravar, tänder ljus och plockar fram gamla bilder. Vi brukar också besöka det gamla soldattorpet, där vi har våra rötter.

För mig har de här stunderna kommit att betyda oerhört mycket. Inte bara för att det är väldigt trevligt att umgås med släkten utan också för att det ger en starkare koppling bakåt i tiden. Vi är alla olika, har skilda liv och olika intressen och bland oss finns de flesta politiska uppfattningar, men vi har rötterna gemensamt och det håller oss samman. Vi är ättlingar till knekten och hans hustru och vi delar en historia och ett kulturarv som förenar oss trots olikheterna.

Detta kulturarv har svenska politiker arbetat febrilt för att slå sönder. Budskapet har varit tydligt, från vänster till höger. Sverige har ingen kultur. Och det enda ursvenska är barbariet. Dumdryga och obildade påståenden från politiska broilers som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – broilers som dock gärna hyllar andra kulturer, som i Mona Sahlins fall den turkiska.

Public service och landets stora tidningar har beredvilligt nickat bifall åt politikernas beskäftiga uttalanden, och hjälpt till att sprida lögnen om den ickeexisterande kulturen. Allt som andas svensk kultur och svenskt kulturarv ifrågasätts. Svensk kultur finns inte, och i den mån den finns får den illustreras av stupfulla midsommarfirare som dansar små grodorna eller buttra svennebananer som retar sig på damm i torktumlaren. Töntigt och ointressant är budskapet, och ve den som vågar påstå något annat. Men har svenska folket verkligen gått på den här noggrant utarbetade blåsningen?

Både ja och nej. Majoriteten av svenskarna känner sitt kulturarv och kan sin historia. Intresset för släktforskning har till exempel aldrig varit större än idag, och runt om i landet frodas hembygdsföreningar och andra kulturföreningar som värnar arvet. Dessa människor skakar på huvudet åt den historielöshet och de lögner som sprids från makthavarna.

Men. Och det är ett stort MEN. Majoriteten av medborgarna – den majoritet som vet att det visst finns en svensk kultur och att kulturarvet är något som behöver värnas – har ingen makt. Inga medieplattformar till sitt förfogande. Får inget gensvar från politiker, public service och de stora mediehusen. Istället är det en liten, obildad minoritet som sätter agendan. En minoritet som marinerats i lögnerna om den ickeexisterande svenska kulturen och som på allvar tror att de inte har någon kultur. En liten grupp människor som brukar kallas ”elit”.

Gemensamt för dem är att de är påfallande obildade. Även de som studerat på universitetet, har en akademisk examen eller en ännu högre utbildning, saknar kunskaper om vår svenska historia och vårt kulturarv – allt de har att komma med är en skev uppfattning om att alla etniska svenskar i grund och botten är förtryckare och att välståndet är något vi alltid åtnjutit. Men eftersom det är just detta våra politiker vill förmedla är det också just dessa historielösa jönsar som sitter på tidningsredaktionerna och som politiskt sakkunniga, som huserar på museer och andra kulturinrättningar och som arbetar med att föra lögnerna vidare på universitet och högskolor.

Att denna historielösa minoritet har så mycket makt är givetvis inte särskilt bra för det svenska samhällsklimatet. Politiker som vill beröva medborgarna deras kultur och deras historia är helt enkelt inga goda makthavare, oavsett vilken politisk färg de målat sig med. Men vi ska inte köpa lögnerna och vi ska inte svälja den stinkande dynga som de sprider. Istället ska vi fortsätta att värna vår kultur och vända ryggen åt infantilismen.

Själv gör jag det just denna helg genom att knyta an till mina rötter på olika sätt. I torpet kokar jag kaffe på den gamla vedspis där det kokats kaffe i generationer. Vid graven minns jag dem som gått före, och tänker på deras arbetsamma strävan. I hjärtat känner jag att det här, det är mitt arv, min kultur, det som är värt att bevara – oavsett vilka budskap som kommer från makthavarna. Och jag tror – jag måste tro – att historien kommer att visa att makthavarnas strävan efter att döda vårt kulturarv var fruktlös trots allt.