Mohamed Omar: Alla helgons dag

Mohamed Omar

På Alla helgons dag ska man minnas de döda.

I Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.

“En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! Han blev ond och svarade intet!”

Det visade sig dock att Ensittaren inte alls var någon gravplundrare, en som liksom doktor Frankenstein grävde upp likdelar att göra ett monster av. De nattliga promenaderna bland de döda gällde i själva verket en sällsynt ”lumbricus-art” som han studerade.

Jag tycker om att besöka kyrkogården i Uppsala. Jag har liksom Ensittaren inte några skumma syften. Men jag studerar inte heller maskar. På Twitter kallar jag mig ”Gravdyrkare”. Någon har tyckt att det låter hårdrocksaktigt och undrar om jag är hårdrockare. Så är det inte.

Ordet gravdyrkare fick jag höra ofta under min tid som muslim. Kätterska muslimer som bad vid helgonens gravar kallades så av de som strikt ville hålla sig till Koranen och Muhammeds ursprungliga och rena budskap. Helgonen tar ju ifrån Gud lite av hans storhet.

Jag tog dessa kättare i försvar, vilket visar att jag var ganska vettig även som muslim. Framför allt upprördes jag av förstörelsen av kulturhistoriskt värdefulla tumbor och monument. Då blev även jag en förtappad gravdyrkare för puritanerna. Senare fick detta ord en bredare mening för mig. Det blev en synonym till ”kyrkogårdsromantiker”, en som gärna vandrade ensam på kyrkogården i melankoliska tankar.

Kyrkogårdsromantiken finns som en strömning inom litteraturen. Dess mest kända gestalt är nog den svartklädde Hamlet, som i kyrkogårdsscenen håller upp gycklaren Yoricks skalle och säger: ”Här sutto de läppar, jag kysste…”

Gravdyrkaren, eller kyrkogårdsromantikern om man så vill, är nostalgiker. Han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Han dras till mörkret mer än ljuset, till ensamheten mer än sällskapet; han föredrar månen framför solen. De flesta människor, även de som är utåtriktade och till och med jovialiska, bär nog på en sådan gotisk skuggsida av sin personlighet. Även när man skrattar och är glad kan man vara medveten om förgängelsen och döden.

Det låter dystert. Men jag tänkte också så här: detta med gravdyrkan kunde vara ett roligt sätt att hålla minnet av de döda vid liv. På Alla helgons dag behöver man inte begränsa sig till att besöka döda släktingar, man kan även besöka människor som betytt något för vår svenska kultur: tänkare, konstnärer, poeter. Jag brukar särskilt besöka poeternas gravar, döda poeter får mig alltid att tänka på den fina filmen Dead Poets Society.

Geijers grav i Uppsala

På kyrkogården i Uppsala vilar Fröding, Geijer och flera andra. Alla helgons dag är ett utmärkt tillfälle att dels fira denna högtid, besöka kyrkogården, läsa dikter, lära sig mer om sin lokala historia, samt läsa på lite om svensk litteratur.

De gamla romarna ägnade sig åt gravdyrkan. Varje år firade de en allmän högtid till de dödas minne, kallad Parentália. Då offrade man till Di parentes, ”de gudomliga förfäderna”. Och på den avlidnes födelsedag brukade folk samlas vid graven till en måltid. Man tänkte att den döde själv deltog. Och så prisade man hans eller hennes bragder i sånger.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)