Gästskribent Malin Kim: Svensk renässans: Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv

Malin Kim skriver om svenska runstenar. Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar. Låt oss själva inte bli lika oaktsamma. Mycket av det vår kultur och vårt samhälle vilar på är betydligt skörare än de stadiga stenar som ofta ändå lyckats överleva tidens tand. Vi måste odla vårt kulturarv och hålla det levande.

Runorna är en fängslande del av vårt kulturarv. De uppstod i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse och fick sin största utbredning i Skandinavien. Sverige är det runrikaste landet av alla. Omkring 2800 runstenar och runhällar finns spridda innanför landets gränser, med den högsta koncentrationen i Mälardalen. De har förkunnat sina budskap genom århundraden och utgör en oskattbar källa till kunskap om vår historia. Runalfabetet är våra förfäders första skriftspråk och runstenarna våra äldsta bevarade originaldokument på svenska.

Runornas föregångare var hällristningarna, som jag skrivit om i en tidigare artikel här på Det Goda Samhället. De är nog så fascinerande att studera. Men när bildspråket ersattes av ett skriftspråk kom helt nya dimensioner in i våra förfäders meddelanden till eftervärlden. Innehåll av känslor, mystik och tankar kom till uttryck och kunde nu bevaras på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Ett av de främsta exemplen är Rökstenen utanför Ödeshög, som är försedd med världens längsta runskrift. Textslingorna innehåller hänvisningar till sedan länge bortglömda sägner, men även en dikt som måste sägas vara Sveriges äldsta bevarade lyrik.

Tillsammans berättar runstenarna för oss om bedrifter, platser och personer som människor velat att eftervärlden skulle minnas. Ibland skildras historiska händelser som vi annars inte skulle ha haft kännedom om, och de lämnar värdefull information om dåtidens livsvillkor, mytologi, språk och ideal. I många fall är de dessutom att betrakta som konstverk, där textremsorna löper i sinnrika snirklar och kompletteras med bilddekorationer. De är inte bara förmedlare av någons röst, utan även uttryck för estetiska ambitioner.

Med tanke på runstenarnas betydelse kan det tyckas märkligt att de inte alltid har behandlats med den vördnad som borde ha varit självklar. Runt om i landet finns otaliga exempel på hur de styckats och sönderdelats för att bli byggnadsmaterial i kyrkväggar, stenfötter och murar. Framför allt var detta vanligt under medeltiden; först på 1600-talet vaknade intresset för fornminnen och vi fick lagar som fridlyste gamla tiders lämningar. Några av de runstenar som offrades sitter ännu fastkilade i sina onaturliga sammanhang. Andra har frigjorts ur sina fängelser, brutits loss ur murverken och pusslats ihop. Försöken att återställa dem visar på en vilja att rätta till något som gick fel, men nästan alltid går något ändå förlorat. De ihopfogade stenarna saknar fragment och i skarvarna blir texten oläslig. De delar som omintetgjorts är borta för alltid och kan vara svåra att rekonstruera.

Därför har dessa runstenar nu ett nytt budskap att förmedla utöver de språkliga meddelanden som runorna ger röst åt – de säger oss något om hur skört vårt kulturella arv är och hur lätt detta förstörs av oaktsamhet eller illvilja. Inte ens det som skrivits i sten får med säkerhet leva kvar och ge röst åt det förflutna. Det mer subtila, det som rör våra seder, myter, traditioner och livsmönster, är än mer bräckligt; det är lätt att förneka, omforma eller skriva om till att tjäna nya syften.

Idag hotas vårt kulturarv på andra sätt än under medeltiden. I vår tid, där självförnekelse blivit en politisk mönsterbild, är kulturförstörelsen främst intellektuell och själslig. Vi får lära oss att vår kultur är betydelselös, att den nästan inte finns och att svenskheten saknar unicitet. Det är naturligtvis inte sant, men det har upprepats så ofta att det för många blivit en sanning. Samtidigt förmedlas mycket lite kunskap om vårt kulturarv i svenska skolor. Det är en utveckling som banar väg för nya aspekter av omedveten kulturarvsförstörelse; det man inte vet något om kan man inte uppskatta och heller inte förstå vikten av att förvalta.

Kulturarvet innehåller en abstrakt dimension av särskilt värde. Det säger något om vilka vi är och varifrån vi kommit. Det värdet bör vi inte låta någon beröva varken oss eller framtiden, vilket syfte som än hävdas. Kulturarvets rätt att berätta sanningen om det förflutna övertrumfas inte av någon värdegrund.

Bland det viktigaste vi kan göra idag för att skydda vår kulturhistoria är att vägra bli okunniga. Genom att ta del av vårt svenska kulturarv bygger vi upp mentala skyddsvallar mot dess förstörelse. När vi berättar för våra vänner om en kulturhistorisk bok vi läst eller lägger upp en bild på Facebook av gravfältet vi besökt bidrar vi till att kulturarvet blir synligt, att det tillmäts betydelse och blir en del av våra liv. Därmed hjälper vi det att leva kvar. Det vi ser och förstår kan vi lättare försvara. Först när vi inser någots värde kan vi med trovärdighet höja rösten för dess bevarande.

Att förmedla äkta och oförvanskade bilder av vår kulturhistoria är i vår tid en angelägen uppgift om vi vill att våra efterkommande ska kunna ta del av den. Idag kan vi betrakta de trasiga runstenarna med en känsla av förlust och undra vad de ville berätta. Det kan hjälpa oss att inse att när vi skadar kulturarvet tar vi något från kommande generationer. Om vi inte förstår vår historias betydelse riskerar vi att slå sönder sammanhang som inte kan återskapas och skapa en situation där framtiden blickar tillbaka på våra handlingar med besvikelse. Låt oss därför försöka bli bevandrade nog att akta det arv som nu vilar i våra händer. Genom att göra utflykter till det förflutna kan vi bli medvetna om vilken kulturhistorisk grund vår tillvaro vilar på och lämna över den i ett så ofördärvat skick som möjligt. Om våra förfäder hade förstått vilka budskap runstenarna hade att förmedla skulle de inte ha hanterat dem som de gjorde. Nu är det upp till oss att inte upprepa samma misstag.

Not: Bilden visar den så kallade Sparlösastenen, som tidigare varit kluven i två delar och suttit inmurad i korväggen i Sparlösa kyrka. Skadorna har försvårat runtextens tolkning och denna är ännu omtvistad.

Malin Kim är född 1975 och arbetar som läkare. Hon är bosatt på den västgötska landsbygden, där hon odlar både blommor och ett intresse för kulturhistoria. Sedan 2017 driver hon bloggen Kulturminnet, vars syfte är att väcka intresse för det svenska kulturarvet och skapa förståelse för de värderingar som format vårt samhälle.

33 reaktioner på ”Gästskribent Malin Kim: Svensk renässans: Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv

  1. Ta i trä skriver:

    Tack Maiin! Hoppas att en liten utvikning får plats?

    Vi förknippar gärna runor med stenar och berg. Men runorna i sig, med sina raka linjer, är funktionellt utformade för att skäras in i trä. Den som försökt skriva med böjda linjer i trä upplever snabbt stora svårigheter. Årsringarna i trä består av växelvis mjukt och hårt material. Lagda vid olika delar av året. Med de mjuka partierna härrörande från vår och sommar. Dessa skillnader, i hårt och mjukt, gör det svårt att skära, med en kniv, i böjda kurvor.

    Vill minnas att man i Norge – var det i Bergens hamn? – i en syrefri miljö, hittade mängder med platta träblad med runskrift på. Och att deras innehåll utgjordes av folkliga vardagligheter, som olika kärleksbekymmer, skrivna i runskrift. Vad som stått i sig genom tidernas nötning representerar inte alltid den faktiska verkligheten. Mycket av vår förenklade syn på forntidens människor kommer ifrån avsaknaden av organiskt material. Kvar finns egentligen bara sten, ibland skelettrester, och metaller. Beteckningar som stenålder, kopparålder, bronsålder och järnålder uppvisar mer olika typ av bevarandegrad. Där brukandet av organiskt material inte finns med.

    Där är fyndet av Ismannen i Alperna, döpt till Ötzi, något helt unikt, nedfrusen i en mindre glaciär som han var. Ett mer brett titthål ned i tiden. Ötzi levde för 5300 år sedan. Hans utrusning innehöll ett flertal olika trädslag. Han bar en ryggsäck, hade midjeväska, ett bälte med flintdolk instoppad i en knivslida av bast. Kläderna bestod av pälsrock, pälsbyxor, getskinnskalsonger, och på huvudet bar han en mössa av björnskinn. Över kläderna en regnrock av knutet gräs. Övrig utrustning bestod av långbåge med pilar, en kopparyxa, två bägare av näver, för förvaring av glödande kol. Han hade även elddon och svamp med sig. Ötzis yxa var av koppar, och inte av brons. Intressant är även att ismannens bar på tatueringar, delvis lagda i ett mönster som påminner om akupunkturens. Hans lungor var försämrade av inandad sot. Man anar en rökig inomhusmiljö. I trakten där ismannen hittades återfinns många forntida koppargruvor. Än idag med giftiga varphögar. En småskalig miljöförstöring redan då, för mer än fem tusen år sedan pågick. Spåren av den industriverksamheten har följt med ut i atmosfären och kan idag hittas som smutsade skikt i iskärnor tagna på Grönland.

    Gillad av 7 personer

    • olle holmqvist skriver:

      Ötzi satt fängslad i byn.I en grävd grop. Med tunga trädstammar ovan. Han skulle dömas. Kanske till döden…Så grävde han med sina händer i iskalla myllan, så smet han ut i kyliga morgontimman. Smidig och vig – , fick det mesta med sig, Anträdde den välkända stigen. Vandrade, kröp, klättrade. Blev utmattad.Satte sig ned vid bergsbrantens fot. Små snöflingor landade på hans ansikte. Lade sig åt sidan. Tänkte sin sista medvetna tanke: Somna inte. Så somnade han……

      Gillad av 3 personer

    • mtDNA K1ö, K2b skriver:

      Vid ena skulderbladet på Ötzi påträffades lite senare, vid röntgen, en pilspets. Skadan var tillräcklig stor för att vara dödlig. Möjligen en skada från en strid.

      Ötzi var 160,5 cm lång, runt 40 år gammal, vägde cirka 50 kilo, skostorlek 38, brunögd, mörkbrunt axellångt hår. Slitna leder, blodkärlen förkalkade, tänderna nedslitna. Hade flera läkta frakturer. Hade vid några tillfällen brutit revben och näsben. Naglar och tänder bar tillväxtränder, som visar på perioder av svält. Allt tecken på ett hårt liv – med honom är jag avlägset släkt – på min mors sida.

      Kroppens celler har små energifabriker med ett eget mitokondriellt DNA, mtDNA. Arvsgången för dessa energifabriker sker helt på mödernets sida. Ötzis mtDNA-variant har fått beteckningen K1ö – men just hans egen variant hittas inte längre hos andra.

      Min variant, K2b, ligger ”rätt nära” Ötzis. Forskning pekar mot att K-varianten möjligen kan skydda mot Alzheimers. När morsan dog, 96 år gammal, var hon klar i skallen som källvatten. Resten av Ötzis hälsostatus förtränger jag…

      Gillad av 2 personer

  2. Magnus Ström skriver:

    Svenskhet och intresse för allt svenskt är satt på undantag. Bra att det ursvenska lyfts fram av Malin. Jag kan se historielösheten hos mina egna barn, men försöker hålla den svenska fanan högt här hemma. Husmanskost flera dagar per vecka är ett inslag i detta.

    Gillad av 2 personer

  3. Skarprättarn skriver:

    Runor hör numera till de många symboler som man vill olagligförklara, i det att de sägs bära på högerpopulistiska konnotationer. Nationalister har approprierat delar av symboliken, vilket vid närmare eftertanke inte är så konstigt: detta är det äktsvenska, om än alfabetet är en variant av det etruskiska anpassat för ristning i sten och mytologin ett arv från jamnakulturens ursprungliga legender. Man kan av detta även förstå varför det germanska arvet omhuldades under stormaktstiden och det nationalromantiska 1800-talet. En Tor med en svastiska i spännet i färd med att slå ihjäl fiender är dock numera en tavla som inte visas på museum, samtidigt som man låter Birka förfalla. Den här regimen har således inget intresse av att odla detta kulturarv.

    Kristendomen har av lätt insedda skäl inte heller haft skäl att värna detta kulturarv, utan har med vett och vilje slagit sönder det eller i förekommande fall approprierat det (jul -> kristmässa, lussi -> italienskt helgon med ungefär samma funktion). Det är klart att man bygger kyrkor med runstenar, på samma sätt som kyrkor byggs ovanpå romerska tempel tilägnade Venus, eller att moskéer byggs ovanpå kyrkor. Med en förändrad populationsstruktur ser man redan nu vartåt det småningom barkar, och det bådar inte gott.

    Gillad av 3 personer

  4. stigrydmark skriver:

    Är inte runstenar exempel på den icke existerande svenska kulturen. Talibanerna har ju krossat fornlämningar och kanske den dagen kommer när man krossar runstenar till makadam.

    Gillad av 4 personer

      • uppstigersolen skriver:

        Du får välja själv. Det är det som är så underbart med demokratin. Jag är ju inte skåning men jag betraktar Skåne som en del av Sverige. Även om vi var tvungna att gå över isen söderifrån i februari 1658 för att överraska danskarna och ta tillbaka vår rättmätiga del. Från de som hade lagt beslag på den.

        Gilla

      • Hortensia skriver:

        Stolta svenskar lär vara en bristvara i dagens arma Sverige, alldeles oavsett var man bor, men själv är jag åtminstone en superduperstolt skandinav. 🙂

        Gilla

  5. Finito skriver:

    Ett tips är senaste numret av National Geographic som helt är ägnat åt vikingarna. Skall sägas att jag endast köpte det och tittat på bilderna, så kan inte gå i god för texten men många bra bilder på vapen, kläder, smycken och skepp och annat.

    Gillad av 1 person

  6. Göran Holmström skriver:

    Fin text Malin, Futharken är spännande,
    Varje bokstav i den har ett eget ljud.
    Varje ljud har sin egen magi, enligt dom som satt sig in i Futharken.
    En musikgrupp som gjort tolkningar på Futharken är Wardruna, Hagal och Fehu är två sådana.
    Tyvärr så har nästan allt det gamla blivit förvanskat och omtolkat under kristnandet av Norden, Snorris edda är ju ett sådant verk, vår historia sedd med kristna glasögon.
    Ska vi återskapa vår historia på riktigt så tror jag kopplingen asatro och likheterna i dom vediska berättelserna kan ge ett närmevärde, då all forskning efter säg 1950 talet är starkt politiserad och innan hade kyrkan tolkningsföreträde.

    Gillad av 3 personer

  7. sva990 skriver:

    ”Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar.”

    Exakt samma sak har hänt och händer på andra håll i världen. I Málaga stad upptäcktes, då man byggde om i gamla stan för en tid sedan, ett antal tunga metallplattor med skrivtecken på som senare visade sig innehålla Lex Flavia Malacitana, en romersk, kommunallag som garanterar fria malagensare romerskt medborgarskap. Några av plattorna hann försvinna då vägarbetare sålde dem till en lokal skrotfirma som smälte ner dem! Men någon såg värdet i plattorna och fick stopp på försäljningen. De som finns kvar kan man beskåda vid Teatro Romano de Málaga mitt emot den anrika bodegan El Pimpi.

    Gillad av 1 person

  8. fabricerad skriver:

    Jag antar att danska runstenar också utsattes för ”återanvändning” under medeltiden men någonting säger mig att man i Danmark i alla fall inte är lika ivriga att förneka och/eller revidera historien som i Sverige vilket är bra för oss skåningar. Vi delar ju som bekant fornhistoria med danskarna och inte svenskarna. I övrigt, de kulturer och traditioner som har byggts upp i dagens svenska samhälle kommer inte att bestå. Pride-tågen t.ex. har ingen större förankring hos folket och är dessutom mer av ett tvång än frivilligt. Sådant försvinner så fort tvånget (PK-propaganda). Midsommar är ett bra exempel på en folklig tradition som överlever tack vare att folk vill fira. Detta gör man oavsett vad överheten tycker.

    Gillad av 2 personer

    • Hortensia skriver:

      Ja, Arthur, det torde vara därför de leda fortsätter att importera en hel massa rotlösa och okunniga folk, för att byta ut det svenska folket, som så ovanligt framgångsrikt har formats och härdats av väder, vind och historiens omilda vingslag.

      Gillad av 1 person

  9. C de Longueville skriver:

    Grunden för bevarandet av ett lands kulturarv är i hög grad dess utbildningssystem, Malin.
    Sverige har dock en skola, som sedan länge är kapad av vänsterstollar.
    I denna finns ingen som helst kontakt med den svenska kulturens historia.
    Dess utspottade produkter har inte minsta hum om varför världen inte alltid varit vad den är i dag.
    Det är dessa gödkycklingar, som nu tagit de politiska posterna i besittning, som befolkar universiteten, som regerar på kultur- och ledarsidor och inte minst på rikets etermedia.

    I Sverige av idag styr postmodernisterna och dessa skyr inte bara kultur utan även historia, särskilt svensk sådan.
    De lider dessutom av en ideologiskt betingad bildningsfientlighet och ett därtill hörande kunskapsförakt.
    Ett otäckt band av faktaresistenta ”godhets”robotar.

    Var det vid bestridandet och det öppna ifrågasättandet av den svenska kulturen, som allt började?
    Var det upprinnelsen till att en av Europas, mest välmående stater, hamnade i ett så svårt och kritiskt läge?
    Att Sverige så oerhört snabbt råkade in i ett tillstånd, där stora delar av befolkningen känner olust, förtvivlan och missmod.

    Systemkollapsen och integrationsfiaskot är sedan länge här, men dårvänstern fortsätter likväl, att vråla för full hals, om det underbara med obegränsad folkimport.
    Det enda, som hjälpligt kan begränsa skadorna hos det stackars plågade riket är massrepatriering av ”kulturberikare”, kombinerat med närmast hermetiskt förseglade gränser.

    Gillad av 4 personer

    • pllay skriver:

      En vän gifte sig för drygt ett år sedan med en kvinna från Asien, hon besöker Sverige på turistvisum när han inte vistas hos henne i hennes hemland.
      PUT eller TUT är under utredning, Migrationsverket har placerat ärendet i kö och kan inte ge någon indikation på när det skall behandlas eller förhandsbesked om utgången.
      Min vän är ekonomiskt stark och lever under goda förhållanden.
      Nu planerar han att flytta till henne i stället för att hon flyttar till honom.
      Så, den svenska gränsen för naturlig migration är redan hermetiskt förseglad.
      För statens onaturliga import av vänsterväljande bidragstagare är den dock fortfarande mer än vidöppen.

      Gillad av 2 personer

  10. Göran Petersson skriver:

    Med hjälp av rökstenen i Östergötland har man kunnat få bekräftelse på att vikingar tidigt var i Ravenna och hjälpte Konstantinopel att få besittningar där. De kom då via Ukrainas floder till Svarta havet och hyrdes in som krigare. De var ju också handelsmän.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.