Gästskribent Malin Kim: Svensk Renässans: Hällristningarna – en försummad del av vårt kulturarv?

Vårt land är rikt på uråldriga budskap i sten. Under tusentals år har bilder och textslingor arbetats in i bergytor och klippblock. Få delar av vårt kulturarv har så mycket att berätta om vår tidiga historia som det som knackats, huggits och karvats in i gnejs och granit. Idag skriver Malin Kim om våra hällristningar och om glädjen i att ägna en solig söndag åt att ta på plats försöka uttolka våra förfäders budskap till eftervärlden.

I det område som idag är Sverige började befolkningen göra hällristningar för 7000 år sedan. Rikligast är de i landets södra delar, men de förekommer ända upp i de norrländska landskapen. Totalt har Sverige över 10 000 kända hällristningslokaler och än idag upptäcks nya.

Våra tidigaste ristningar är från stenåldern och visar ofta jaktscener, skepp och svårtolkade symboler. De ter sig naivistiska i sin utformning, men kan samtidigt innehålla en förbluffande realism. Det förnämsta exemplet hittar vi vid Nämforsen i Ångermanland. Där breder Nordeuropas största samling av stenåldersristningar ut sig på klipporna utmed virvlande vattenmassor. Ett anmärkningsvärt inslag i bildfloran är älgarna, som i mängder skrider fram över hällarna. Kanske är det också älghuvuden vi ser i fören på några av ristningarnas skepp. Vi får här glimtar ur en kultur där älgen uppenbarligen haft en central roll att spela. Fyllde den rent av religiösa funktioner? Var Nämforsen helig mark, där jägargrupper samlades för att utföra ritualer? Om detta kan vi bara göra antaganden.

Under bronsåldern (cirka 1700-500 f. Kr.) blommade ristningskonsten upp och bredde ut sig i landskapet. De svenska bronsålderskonstnärerna var så produktiva att staden Norrköping nu är innehavare av ett världsrekord: ingen annan stad i världen har så många hällristningar inom sin stadsgräns. Sammantaget finns inte mindre än 7000 ristningar utspridda över ett stort geografiskt område, men särskilt många är samlade i området Himmelstalund. Här bjuds besökaren på ögonblicksbilder ur den dåtida tillvaron. Skepp av imponerande storlek, ibland med ett femtiotal passagerare, visar att vattenvägarna haft stor betydelse. Vardagen glimtar fram i en scen där jägare sticker spjut i ett bytesdjur, omgivna av tamhundar som kanske deltagit i jakten. En annan bild skildrar svinaherdar som vallar sin hjord. Unika för området är de så kallade ramfigurerna, som liknar enorma fångstnät. Om de utgör verklighetstrogna avbildningar eller övernaturliga symboler har inte gått att avgöra. Ett annat uppseendeväckande inslag är björnspåren, som löper i en 25 meter lång sträcka. På ett ställe verkar björnen stanna till alldeles invid en människas fotspår. Vad som hände i det mötet är fritt att uttolka för den egna fantasin.

Juvelen i de svenska hällristningarnas krona är förstås Tanum. Den bildskatt våra förfäder lämnat efter sig på de bohuslänska hällarna är på många sätt oöverräffad. Ristningarna är så kulturhistoriskt värdefulla att deras betydelse uppmärksammats av FN; sedan 1994 är de upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Det innebär att de betraktas som ett särskilt skyddsvärt kulturarv för hela mänskligheten.

Inom världsarvsområdet finns 600 hällristningslokaler, som tillsammans rymmer tiotusentals bilder. De flesta är från bronsåldern, men det finns även skildringar av sköldbärande ryttare från tidig järnålder. Här blir den dåtida kulturen än mer tydlig: människor jagar med pilbågar, plöjer med oxar, krigar, tillverkar vagnshjul, blåser i lurar och tycks inbegripna i ceremonier. Fantasifulla väsen har letat sig in i människornas värld och vissa hällar täcks av ett symbolspråk vi idag har svårt att fullt ut förstå. De mest besökta ristningarna finns på Vitlyckehällen. De är onekligen dramatiska, men vi kan inte alltid vara säkra på vad vi ser. En av de mest kända bilderna föreställer ett par som omfamnar och kysser varandra, medan en högvuxen figur höjer en yxa över dem. Bevittnar vi en bröllopsrit eller rent av en svartsjukescen?

Bland Tanums ristningar kan vi ana bleka rötter till de myter och begrepp som senare skulle komma till uttryck i nordisk mytologi och folktro. Den väldige figur som 2,3 meter hög sträcker sig över Litslebyhällen med ett spjut i handen, är han en tidig avbildning av Oden? Det enorma, ormliknande väsen som verkar skrämma upp en man på en närliggande häll, är det föregångaren till den lindorm som senare kom att bebo Sveriges skogar och ta plats i våra folksagor? Och vad ska vi tänka om skålgroparna, vars betydelse ännu är omtvistad? Oavsett sin ursprungliga mening fick de en ny funktion när de årtusenden senare letade sig in i vår folktro under beteckningen älvkvarnar. I dessa kunde man göra offer för att bota sjukdom, exempelvis genom att smörja dem med talg eller lägga mynt i dem.

Än idag kvarstår många frågor runt hällristningarnas uppkomst och syften. Var de huvudsakligen religiösa? Markerade de revir? Är de berättelser i bildform, som ristarna önskat att eftervärlden minns? Helt säkert får vi väl aldrig veta vad bronsålderskonstnärerna ville åstadkomma med sina mödor, men otvetydigt är att de fyller en oskattbar roll som förmedlare av flera tusen år gamla tankar. Inte heller är det orimligt att tro att viljan att lämna spår var en drivkraft bakom skapandet. Våra hällristningar kan betraktas som en gåva, som bjuder oss att ta del av en forntida värld. Det är en inbjudan värd att tacka ja till. En kaffepaus i en solig slänt med utblick över en myllrande häll kan bli en av sommarens mest minnesvärda upplevelser och att låta ficklampan svepa över en samling ristningar i kvällsmörkret kan även i vår tid väcka den känsla av mystik som de kanske ursprungligen syftade till att förmedla.

De är uråldriga, men talar till oss än idag. Våra säregna samlingar av bilder huggna i sten är en kulturskatt värd att vårda, utforska och känna stolthet över. Kanske förtjänar de mer uppmärksamhet än vad de har fått och bör tillmätas ett större värde än vad som nu är fallet. Låt oss i så fall ändra på det.

Malin Kim är född 1975 och arbetar som läkare. Hon är bosatt på den västgötska landsbygden, där hon odlar både blommor och ett intresse för kulturhistoria. Sedan 2017 driver hon bloggen Kulturminnet, vars syfte är att väcka intresse för det svenska kulturarvet och skapa förståelse för de värderingar som format vårt samhälle.

26 reaktioner på ”Gästskribent Malin Kim: Svensk Renässans: Hällristningarna – en försummad del av vårt kulturarv?

  1. Bo Svensson skriver:

    De hittas jut där hällarna är kala men där de var det när de tillkom, är ju bara undantagsvis där de är kala idag, så det mesta måste vara dolt fortfarande under mossa och ris.

    Gilla

    • nybake skriver:

      En hällristbingsguru och lokal amatör från Bohuslän intervjuvades i tv på så där 80-talet där han kände till ett stort antal oredovisade ristningar som han inte ville avslöja platsen för. Han visade någon i reportaget. Skälet angavs att de meriterade museiexperterna eller liknande redovisade dem som sina egna fynd i skrifterna och tillskrevs inte de verkliga fyndpersonerna. Det fanns en hel del mycket intressant i hans bagagelucka.

      Gillad av 3 personer

  2. olle holmqvist skriver:

    En dag ¨år 1927 snubblade en grärdesgårdrsläggare i mossan och gled ned på rumpan, ned över runristningen.När jag gick i tredje klass i Snättringe folkskola, brukade vi med klassen cykla till runorna vid Glömsta. Då låg då de ristades invid broar som ledde över våtmarken till Stockholm.
    Göta Landsväg. Mången förbifarande skulle se dem.

    Va betyder ett sådant minne ? Förmodligen ungefär det första medvetna minnet av ett spår från forntiden. Runristarens uppdrag:Föreviga dessa människor. En av dem kvinna. Den saken förtjänar de.
    https://naturkartan.se/sv/huddinge/runsten-i-glomsta

    Gilla

  3. Vi går till Utö för natten, sjöng Evert Taube skriver:

    Spåren i berg är både stumma och ljudliga, på en och samma gång. De blir mer levande när man kompletterar med faktisk information från olika typer av utgrävningar i trakten. Vilken sorts djurhållning och jaktbara djur som återfinns i det arkeologiska materialet. Och så redskapen och gravläggningarna. Den som besöker hällristningar bör också vara medvetna om landhöjningen i trakten. Dagens landhöjningen står att finna på våra geografiska kartblad. Med lite fantasi, och sifferexercis, kan man få grepp över var havet en gång gick vid olika tidpunkter. En ristning långt från havet låg kanske ute på en udde eller ett näs när den en gång gjordes. Vid kartläggning av bronsåldersrösen hittar man ett påtagligt mönster. De ligger ofta högt och synliga från långt håll, invid den tidens vattenvägar. Man kan inte undvika att dra slutsatsen att de skall uppfattas som en slags revirmarkeringar, med styrka och synlig kraft. Andra fornlämningar att besöka är våra tillflyktsborgar. Där människor vid akuta lägen sökte skydd och eget försvar. Att bo i närhet av en kust gjorde människorna sårbara för röveri och plötsliga anfall från havet. Det gällde att ha sina varningssystem i ordning. Som att tända varningseldar på vissa utvalda bergshöjder. Gärna i längre linjer. Om jag önskar mig en app så vore det en där man kunde simulera fram havets strand vid olika tidsskeden. Kartans höjdkurvor ger visserligen hjälp. Men tänk om du även kunde se själva landskapet i din mobilkamera, när du höll upp den. Från ögonhöjd. Du svepte fram ett tidsavstånd där havet slickade dina fötter. Du kunde sedan panorera med kameran och se den tidens skärgård, med alla öar och sund. I ett kustnära landskap med många hällristningar skulle det på ett dramatiskt sätt levandegöra svunna tiders landskap. När kommer den appen? Kan man anmäla sig redan nu som försöksperson och utvärderare? För tänk att ha tillgång till sedan länge försvunna skärgårdsmiljöer i egen ficka!

    Gillad av 4 personer

    • olle holmqvist skriver:

      ”Att bo i närhet av en kust gjorde människorna sårbara för röveri och plötsliga anfall från havet”
      Just det.Därför byggdes ofta att enklare ”läge” med bara det nödvändigaste, och så boddes någon mil bort, inom stadens murar. Lund och Lomma, Arma och Arma i Taggia i Lugurien. Där bodde Evert T;s PIerina…Kom över kullarna….Simrishamn och Simris, den gamla huvudorten. Har ni varit i Simris ?
      http://www.simris.se/historik.asp

      Gilla

  4. Svenge skriver:

    Glöm inte Hällmålningen vid Flatruet i Härjedalen. Ingen ristning, men en bestående färgmålning, helt annan teknik att berätta om forntida liv. Väl Värd ett besök.

    Gilla

  5. Arne anka skriver:

    Tack för detta. Självklart så är hällristningarna dolda för oss. Jag är uppvuxen på 60-talet och allt vi lärde oss var indoktrinering och den viktigaste metoden bredvid relativisering var tigandet. Det är ju en liten chock att se det enorma internationella intresset för vikingar när socialdemokraterna så envetet försökt dölja detta vårt arv. Netflix är fullt av TV-serier och när man i Foteviken håller vikingaveckor på sommaren så vallfärdar folk från hela Europa dit och lever och klär sig som vikingar.
    Denna vikingaby började med att man fann flera bevarade skepp i sanden men museet motarbetades av etablerad arkeologi och ett enda skepp togs upp och står orestaurerat i Malmöhus lager. Jämför med vad man gjort i Norge eller skeppen i Roskilde. 7-klövern fortsätter det socialdemokratiska kulturkriget mot svenskarna, nu skivas det dalahästar, när skall hällristningarna sprängas? Vi skall ju skriva en ny historia.

    Ni som röstar 7-klövern, skäms ni än?

    Gillad av 9 personer

  6. MartinA skriver:

    Här är en gammal föreläsning om hällristningar. Forskaren Fredell läser upp en berättelse nedskriven på sju, åtta eller niohundratalet i samlingen Ulster Cycle, alltså gamla legender på Irland. Fredell menar att sena hällristningar i Bohuslän från cirka 200-0 före kristus avbildar berättelsen.

    Här är utdrag ur SvT produktionen Stenristarna:

    Gillad av 2 personer

  7. phnordin skriver:

    Hällristningar förekommer också i ryska Karelen vid Onegas östra strand i rik mängd. Vore intressant -och sannolikt berikande- forska om eventuellt samband till Nordisk dito. Förmodligen finns många hällristningar i hela Karelen och Finland som vi inte känner till.

    Gilla

  8. Grottmänniskor skriver:

    Nu handlar Malins text om”relativ närtid”. Men jag tar mig ändå friheten att kastar tidspilen lite längre bort. Jag har alltid stört mig på de som talar lustigt och nedvärderande om ”grottmänniskor”. Man antyder en stor primitivitet. Jag vet inte om människor är medvetna om att grottmiljöer i sig mest representerar exceptionellt goda bevarandemöjligheter. I stort sett inget annat. Skyddade som de är från regn, vind och erosion. Det är därför det hittas oproportionerligt mycket just där. Enkla hyddor har säker människans förfäder byggt i ett par miljoner år. Hur ofta stöter vi själva på grottmiljöer ute i skog och mark? Och hur trevliga är de? Förr kunde dessutom grottor vara mycket farliga miljöer. Större kattdjur och björnar kunde dra sig till dessa platser. I vad mån människor tror på ”grottmänniskor” har jag undrat över länge. Som mått på primitivitet fungerar de mycket dåligt. Här är det fritt fram för fördomar. Praktiskt eftersom forntidsmänniskan inte kan resa sig upp i självförsvar. När människor i vår tid hamnar i nöd, i ”vår vildmark”, utlöses ofta stora sökpådrag. Neandertalmänniskan, med en större hjärna än oss, levde exempelvis ett kontinuerligt vildmarksliv omkring en halv miljon år! De levde helt utan sökpådrag hela sina liv. I ur och skur och kyla. Och kunde försörja i sig på vad naturen ”gav”, ofta under stora svårigheter. Så sitter vi pösmunkar och soffpotatisar hemma i vardagsrummets värme, med kylskåpet fullt av mat, och gör oss lustiga över primitiva ”Grottmänniskor” Väl förmätet, fördomsfullt och magstarkt, i mitt tycke. För mig är de snarare hjältar i mod och kapacitet.

    Gillad av 3 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.