Vårt land är rikt på uråldriga budskap i sten. Under tusentals år har bilder och textslingor arbetats in i bergytor och klippblock. Få delar av vårt kulturarv har så mycket att berätta om vår tidiga historia som det som knackats, huggits och karvats in i gnejs och granit. Idag skriver Malin Kim om våra hällristningar och om glädjen i att ägna en solig söndag åt att ta på plats försöka uttolka våra förfäders budskap till eftervärlden.

I det område som idag är Sverige började befolkningen göra hällristningar för 7000 år sedan. Rikligast är de i landets södra delar, men de förekommer ända upp i de norrländska landskapen. Totalt har Sverige över 10 000 kända hällristningslokaler och än idag upptäcks nya.

Våra tidigaste ristningar är från stenåldern och visar ofta jaktscener, skepp och svårtolkade symboler. De ter sig naivistiska i sin utformning, men kan samtidigt innehålla en förbluffande realism. Det förnämsta exemplet hittar vi vid Nämforsen i Ångermanland. Där breder Nordeuropas största samling av stenåldersristningar ut sig på klipporna utmed virvlande vattenmassor. Ett anmärkningsvärt inslag i bildfloran är älgarna, som i mängder skrider fram över hällarna. Kanske är det också älghuvuden vi ser i fören på några av ristningarnas skepp. Vi får här glimtar ur en kultur där älgen uppenbarligen haft en central roll att spela. Fyllde den rent av religiösa funktioner? Var Nämforsen helig mark, där jägargrupper samlades för att utföra ritualer? Om detta kan vi bara göra antaganden.

Under bronsåldern (cirka 1700-500 f. Kr.) blommade ristningskonsten upp och bredde ut sig i landskapet. De svenska bronsålderskonstnärerna var så produktiva att staden Norrköping nu är innehavare av ett världsrekord: ingen annan stad i världen har så många hällristningar inom sin stadsgräns. Sammantaget finns inte mindre än 7000 ristningar utspridda över ett stort geografiskt område, men särskilt många är samlade i området Himmelstalund. Här bjuds besökaren på ögonblicksbilder ur den dåtida tillvaron. Skepp av imponerande storlek, ibland med ett femtiotal passagerare, visar att vattenvägarna haft stor betydelse. Vardagen glimtar fram i en scen där jägare sticker spjut i ett bytesdjur, omgivna av tamhundar som kanske deltagit i jakten. En annan bild skildrar svinaherdar som vallar sin hjord. Unika för området är de så kallade ramfigurerna, som liknar enorma fångstnät. Om de utgör verklighetstrogna avbildningar eller övernaturliga symboler har inte gått att avgöra. Ett annat uppseendeväckande inslag är björnspåren, som löper i en 25 meter lång sträcka. På ett ställe verkar björnen stanna till alldeles invid en människas fotspår. Vad som hände i det mötet är fritt att uttolka för den egna fantasin.

Juvelen i de svenska hällristningarnas krona är förstås Tanum. Den bildskatt våra förfäder lämnat efter sig på de bohuslänska hällarna är på många sätt oöverräffad. Ristningarna är så kulturhistoriskt värdefulla att deras betydelse uppmärksammats av FN; sedan 1994 är de upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Det innebär att de betraktas som ett särskilt skyddsvärt kulturarv för hela mänskligheten.

Inom världsarvsområdet finns 600 hällristningslokaler, som tillsammans rymmer tiotusentals bilder. De flesta är från bronsåldern, men det finns även skildringar av sköldbärande ryttare från tidig järnålder. Här blir den dåtida kulturen än mer tydlig: människor jagar med pilbågar, plöjer med oxar, krigar, tillverkar vagnshjul, blåser i lurar och tycks inbegripna i ceremonier. Fantasifulla väsen har letat sig in i människornas värld och vissa hällar täcks av ett symbolspråk vi idag har svårt att fullt ut förstå. De mest besökta ristningarna finns på Vitlyckehällen. De är onekligen dramatiska, men vi kan inte alltid vara säkra på vad vi ser. En av de mest kända bilderna föreställer ett par som omfamnar och kysser varandra, medan en högvuxen figur höjer en yxa över dem. Bevittnar vi en bröllopsrit eller rent av en svartsjukescen?

Bland Tanums ristningar kan vi ana bleka rötter till de myter och begrepp som senare skulle komma till uttryck i nordisk mytologi och folktro. Den väldige figur som 2,3 meter hög sträcker sig över Litslebyhällen med ett spjut i handen, är han en tidig avbildning av Oden? Det enorma, ormliknande väsen som verkar skrämma upp en man på en närliggande häll, är det föregångaren till den lindorm som senare kom att bebo Sveriges skogar och ta plats i våra folksagor? Och vad ska vi tänka om skålgroparna, vars betydelse ännu är omtvistad? Oavsett sin ursprungliga mening fick de en ny funktion när de årtusenden senare letade sig in i vår folktro under beteckningen älvkvarnar. I dessa kunde man göra offer för att bota sjukdom, exempelvis genom att smörja dem med talg eller lägga mynt i dem.

Än idag kvarstår många frågor runt hällristningarnas uppkomst och syften. Var de huvudsakligen religiösa? Markerade de revir? Är de berättelser i bildform, som ristarna önskat att eftervärlden minns? Helt säkert får vi väl aldrig veta vad bronsålderskonstnärerna ville åstadkomma med sina mödor, men otvetydigt är att de fyller en oskattbar roll som förmedlare av flera tusen år gamla tankar. Inte heller är det orimligt att tro att viljan att lämna spår var en drivkraft bakom skapandet. Våra hällristningar kan betraktas som en gåva, som bjuder oss att ta del av en forntida värld. Det är en inbjudan värd att tacka ja till. En kaffepaus i en solig slänt med utblick över en myllrande häll kan bli en av sommarens mest minnesvärda upplevelser och att låta ficklampan svepa över en samling ristningar i kvällsmörkret kan även i vår tid väcka den känsla av mystik som de kanske ursprungligen syftade till att förmedla.

De är uråldriga, men talar till oss än idag. Våra säregna samlingar av bilder huggna i sten är en kulturskatt värd att vårda, utforska och känna stolthet över. Kanske förtjänar de mer uppmärksamhet än vad de har fått och bör tillmätas ett större värde än vad som nu är fallet. Låt oss i så fall ändra på det.

Malin Kim är född 1975 och arbetar som läkare. Hon är bosatt på den västgötska landsbygden, där hon odlar både blommor och ett intresse för kulturhistoria. Sedan 2017 driver hon bloggen Kulturminnet, vars syfte är att väcka intresse för det svenska kulturarvet och skapa förståelse för de värderingar som format vårt samhälle.