IDÉ OCH KULTUR Ibland ser man att vänsterkritiska opinionsbildare talar om ”vänsterns filosofer” samtidigt som man avfärdar dessa tänkare som en samling charlataner. Det är ett stort misstag. Den nya högern ska istället bemöda sig om att försöka förstå de ofta mycket subtila och inträngande analyser som gjorts inom 1900-talets kontinentala filosofi av hur människan fungerar som individ och i grupp. Vänstern gör misstaget att tro att psykoanalys, strukturalism och post-modernism visar vägen mot en annan verklighet än den verklighet detta tänkande analyserar. Så är det inte.

Det finns en bred missuppfattning att den kontinentala 1900-talsfilosofin med nödvändighet skulle vara ”vänsterns filosofi”. Så enkelt är det inte. Varför låta den utopistiska och samhällsdestruktiva vänstern lägga beslag på de senaste 100 årens västerländska tänkande?

Det har funnits två huvudspår i modern europeisk filosofi. Dels den anglo-saxiska varianten där man sysslat mycket med språkanalys och logik och som är svårtillgänglig för den som själv inte är skolad inom området. Och dels den mer humanistiskt orienterade kontinentala filosofin från Tyskland och Frankrike där man har fokuserat mer på att beskriva de grundläggande villkor som verkar gälla för människans existens både som enskild och som social varelse. Här har det också varit lättare att göra kopplingar mellan filosofi och andra humanvetenskaper som psykologi, sociologi och antropologi.

När man talar om vänsterns filosofer är det den kontinentala traditionen man syftar på. Och hur kommer det sig att vänstern gjort dessa filosofer till sina? Jo helt enkelt för att de på olika sätt ifrågasätter giltigheten av vår traditionella och sunt-förnuft-baserade världsbild. Och i och med att de ägnar sig åt att ”dekonstruera” allt vi trott på passar deras teorier som handen i handsken för dem som tänker att samhällsordningen inte alls behöver se ut som den gör och att något helt annat är möjligt.

Problemet är bara det att tänkare som Sigmund Freud, Martin Heidegger, Jacques Lacan, Claude-Lévi Strauss eller Michel Foucault inte på något sätt påvisar möjligheten av en annan verklighet än den vi lever i. De plockar ned vår naiva syn på verkligheten på marken, men de har inte som ambition att föreslå en annan. Marx är ett undantag eftersom han trodde på en väg fram mot det klasslösa samhället och det är möjligt att hans utopitänkande finns kvar hos dem som inspirerats av just honom. Men det är ändå ett misstag att tro att den analys av vår traditionella världsbild som finns hos en psykoanalytiker som Sigmund Freud eller senare hos en filosof som Michel Foucault också innefattar en tanke om att vi skulle kunna skapa en helt annan samhällsordning än den vi lever i.

Det finns många fällor att gå i när man läser framför allt fransk 1900-talsfilosofi. En sådan är att irritera sig på den svulstiga retoriken. Psykoanalytikern Lacan kan vara hopplöst svår att begripa, så även filosofen Derrida. Foucault drar sig gärna till det sensationella och saknar förmåga att relativisera värdet av sina egna teorier. En av Foucaults berömda teser är att både sociala och yrkesmässiga relationer innehåller en komponent av dominans och underlägsenhet. I sin vilja att chockera sina läsare framställer Foucault detta på ett sådant sätt att makten blir det enda som karaktäriserar relationen mellan exempelvis lärare och student eller läkare och patient. När vår samtida existentiella filosof Jordan B. Peterson sedan uttrycker sin avsky mot Foucault gör han det bland annat för att han själv vägrar se sociala relationer som karaktäriserade av just dominans och underlägsenhet. Och då blir det lätt så att han och alla som vill tycka som honom avfärdar Foucault helt och hållet: ”Foucault is so utterly wrong”. Men hur mycket vi än beundrar Peterson måste vi i alla fall tänka själva och faktiskt konstatera att det nog inte är så klokt att avfärda Foucault som en ointressant bedragare.

Foucault menar alltså att människan har en naturlig instinkt att vilja äga någon form av överhöghet över andra. Han menar också att de som äger makt i ett samhälle gärna försöker framställa sin makt som naturlig och nödvändig. Detta gör de genom att institutionalisera sitt maktutövande i form av exempelvis utbildningsväsende och hälsovårdsinstitutioner. Man skapar alltså institutioner som får till uppgift att definiera det sanna och det rätta. Vad är rätt och hur ska vi leva? Och den som vet det rätta äger makt över den som inte vet.

Och då tänker alla vi som är skeptiska till vänsterns makt- och samhällskritik att det här väl ändå bara är ren smörja. Skulle universitet och hälsovårdsinrättningar vara ett verktyg för maktutövning? Skulle vetenskap och läkarkonst vara instrument för överlägsenhet och dominans? Vad är det för paranoid dårskap?

Men är det verkligen så enkelt? Ska vi inte till skillnad från Jordan B. Peterson tänka att det ligger något korn av sanning i det som Foucault säger även om han förenklar och överdriver? Har vi inte själva under de två senaste decennierna sett hur våra egna samtida eliter, vårt eget berömda vänsteretablissemang, tenderat att just precis vilja förklä sina ideologier och sin makt över tanke och pengar i form av påstått objektiv kunskap? För att ta det mest talande exemplet är det väl ändå uppenbart att vi själva tvingas betala skatt för att finansiera en samhällsvetenskaplig ”forskning” som ofta fungerar som ren ideologiproduktion. Vi tvingas också finansiera ett presstöd som betalar löner till journalister som påstår att deras fina oberoende hotas av en frivilligt finansierad alternativmedia. Och tvingas vi inte betala skatt för att finansiera ett helt etablissemang som med kraft av de institutioner de kontrollerar (public service, universiteten, kyrkan, myndigheter) producerar och upprätthåller en ideologi som rättfärdigar etablissemangets egen makt?

Det finns alltså ingen som helst anledning för den nya högern att förkasta den kunskap som finns att hämta hos vänsterns filosofer. Exemplet med Foucault visar hur vänsterns maktkritiska analyser idag kan göras på vänstern själv eftersom det nu är vänstern som har makten. Poängen är kanske att vänstermänniskor också är människor och att alla människor tenderar att fungera enligt samma grundläggande principer. Det finns mycket intressant kunskap om hur dessa principer fungerar i 1900-talets existentialistiska, strukturalistiska och postmoderna filosofi. Den kunskapen har den nya högern allt intresse av att införliva i sitt tänkande.

BILD: Jacques Lacan (1901-1981).

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur