OPINION När Expressen nyligen intervjuade Carin Götblad, regionpolischef i Region Mitt, konstaterade hon att barn som rånar barn är offer.

– När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott, sa Götblad i intervjun.

I en enda mening sammanfattade hon en av de mer utbredda galenskaperna som fått fäste i Sverige, nämligen att gärningsmän betraktas som offer. Det är just den här skeva inställningen till brott och straff, till rätt och fel, som gjort det möjligt för kriminella att härja fritt i samhället – på hederliga människors bekostnad.

Den här inställningen genomsyrar hela Sverige idag – till och med den polismyndighet vars uppdrag är att skydda och tjäna vanliga, skötsamma människor mot kriminella. Varenda gång en oskyldig människa blir överfallen, rånad, misshandlad, våldtagen – barn såväl som äldre och alla däremellan – så finner polisens talespersoner därför allehanda ursäkter för att slippa kalla gärningsmän för gärningsmän. Offret var på fel plats vid fel tillfälle, hade för fin klocka, för dyra kläder medan gärningsmannen helt enkelt är en utsatt, underprivilegierad krake som aldrig fått en chans i livet.

I fall där barn misshandlar andra barn betraktas gärningsmännen alltså inte som gärningsmän överhuvudtaget. Barn är, enligt Carin Götblad, ”enbart offer”. Det innebär i klartext att de ungar som slår, sparkar, rånar ett annat barn är att betrakta som lika drabbade som den som fått ta emot smällarna.

Det är ett hårresande och fullständigt oförlåtligt yttrande som dryper av hån mot de barn som drabbas, och mot deras föräldrar och anhöriga. Det faktum att det inte är helt uppenbart hur samhället ska straffa unga som ännu inte nått straffmyndig ålder gör dem inte till offer. Att de, oavsett ålder, betraktas som gärningsmän när de begår grova brott är det minsta man kan begära. Men inte ens det vill polismyndigheten gå med på. Nej, alla är minsann offer och den mjuka, lena gosigheten ligger som en våt, varm snuttefilt över en myndighet som istället borde vara både fast och handlingskraftig.

Man kan spekulera länge i hur det kunnat bli så här illa. Personligen tror jag att det i hög grad handlar om att den kvinnliga normen blivit allt mer dominant  i samhället. Oavsett vad den så kallade genusvetenskapen försöker tuta i oss så kännetecknas män och kvinnor i hög grad av olika egenskaper. Till de traditionella (kanske rentav genetiskt betingade?) manliga egenskaperna brukar räknas fasthet och till de kvinnliga mjukhet och, i brist på bättre ord, ”mammighet”. När denna mammighet tar över till och med polismyndigheten har vi anledning att oroa oss.

Dessa skillnader mellan män och kvinnor innebär givetvis inte att kvinnan är ständigt go och gla’ medan mannen är strikt och kall. Det innebär bara att vi, historiskt sett, har anpassat oss efter de roller som i generation efter generation fallit sig mest naturliga för oss. Visst finns det undantag – ett av de mer kända undantagen just i Sverige är väl Ulrika Eleonora Stålhammar som klippte av sig håret, tog på sig manskläder och tjänstgjorde som korpral vid ett faktori i Kalmar 1716-1726 under namnet Vilhelm Edstedt – men likväl upplever nog de allra flesta av oss att mäns och kvinnors egenskaper skiljer sig åt.

När en polischef drar likhetstecken mellan gärningsmän och offer blir det tydligt att det kvinnliga inflytandet i vissa delar av samhället är alldeles för stort. När Carin Götblad intervjuades i Aktuellt tisdagen den 11 februari utelämnade hon visserligen dösnacket om att gärningsmän är offer, men skadan är ju redan skedd. Och det blir allt tydligare att kvinnliga omsorgen hotar att ta över alltför mycket av samhället – något som också diskuteras i ett samtal mellan Det Goda Samhällets Richard Sörman och Alexander Bard. Och då går det väldigt, väldigt snett. Plötsligt finns inga riktiga män kvar och de som finns, de förpassas till skamvrån.

I det alltmer feminiserade Sverige behövs de riktiga männen mer än någonsin. Män som vågar sätta sig i respekt hos buset och som vägrar fjäska för brottslingar. Män som tar sitt uppdrag på allvar och som överlåter åt yrkesgrupper med andra uppdragsbeskrivningar att uttala sig om socioekonomiska förhållanden och gråta i TV. Män som alltid, i alla lägen, både vill och vågar ta offrens parti och inte schackrar med moralen.

Bland sådana män kan det givetvis också finnas kvinnor. Men då vill det till att de är mer Ulrika Eleonora Stålhammar än Carin Götblad.