RICHARD SÖRMAN: Samtal med Alexander Bard – Allt får inte dränkas i kvinnlig omsorg

IDÉ OCH KULTUR I ett fungerande samhälle måste det manliga och det kvinnliga få samspela men ändå utgöra två skilda sfärer. Om män inte får existera som starka och autonoma gestalter utanför den kvinnliga sfären kommer varken pojkar eller flickor kunna befria sig från moderns inflytande och omsorg. I en andra del av ett längre samtal med Alexander Bard diskuteras manlighetens aktuella kris. Män ska inte integreras i den kvinnliga sfären, menar Alexander Bard. De ska hålla sig utanför och markera gränser. De ska blicka framåt och stå för visioner.

Det Goda Samhället har under vintern uppmärksammat den svenska manlighetens kris. Tre seminarier har organiserats och några artiklar i ämnet har skrivits. När jag träffade Alexander Bard över en hotellfrukost talade vi om Internets påverkan på universiteten, men vi talade också om den samtida manligheten. Alexander Bard har under flera år engagerat sig i en mansrörelse som uppmuntrar unga män att befria från samtidens narrativ kring det manliga och det kvinnliga och att istället knyta an till en mer ursprunglig manlighet. Hans tänkande kring män och kvinnor tar sin utgångspunkt i psykoanalys och religion och ligger ibland så långt från svensk mainstream-debatt att det blir svårt för många att ta till sig. Alexander Bard skräder inte orden när han diagnosticerar vår samtid: Män måste sluta leka kvinnor! De ska erbjuda en väg ut ur den beskyddande och kvävande kvinnligheten! Inget samhälle kan blomstra om inte män och kvinnor kan fylla de kompletterande funktioner naturen och evolutionen har gett dem. Han säger sig tro på jämlikhet, men han tror definitivt inte på likhet.

Jag ber Alexander Bard börja med att säga något allmänt om betydelsen av det manliga och det kvinnliga.

– Det manliga och det kvinnliga är fundamentalt. Människan kan inte operera utifrån något annat. På ett konkret plan skulle jag säga att den fälla som svenska män har gått i är att tro på kompisäktenskapet. Det finns ingen som helst socialpsykologisk grund för att tro att kompisäktenskapet ska fungera. En sexuell attraktion mellan man och kvinna kräver distans. Kvinnan ska bo på ena sidan älven och mannen på den andra. Flyttar mannen över för att leva i kvinnans värld kommer han snart att effeminiseras, avkönas, få potensproblem och bli som en stor fet padda, gärna drickande öl också.

– Varför har vi snygga kvinnor i yngre medelåldern som beklagar sig över att de nästan aldrig får ligga med sina män?

– De förvirrade feministerna tror att de ska skaffa sig den snälle mannen. De har blivit lurade att tro att det är honom de vill ha, att de vill ha en man som gör hälften hemma och som är henne lydig som en liten slav eller som en liten pojke mot mamma. De kanske får ihop två barn men så börjar det bli jobbigt för honom att vara hemma och han börjar bedöva sig med piller och han får inte upp den längre och så slutar han att ligga med henne och så undrar de vad som gick fel. Ja hur kan det inte gå fel när man slår ut alla sina naturliga instinkter?

– På ett sätt handlar det mycket om religion här. Det är kristendomen som är problemet eftersom det är en religion kring kvinnan och barnet. Vi kunde ha varit smarta i Väst på 400-talet och tillåtit en separat militär religion åt männen. I andra kulturer kan det finnas alternativa religioner: Du har en fallisk religion för män och du har en matriarkal religion som hyllar kvinnan och barnet till vilken den falliska religionen ska leverera.

– Är det därför vi fått en effeminiserad kristendom i Sverige som inte står upp för sig själv i mötet med andra religioner?

– Den svenska kristendomen är bara sig själv. Den kan inte vara något annat. Vi har lurats att tro att separationen mellan kyrka och stat var en framgång. Inte alls. Resultatet blev att vi fick en kraftlös religion, men också att vi släppte loss militären utan religiös kontroll. Religion är de äldstes kontroll över de ungas vilda krafter. Om vi dyrkar unga människor i ett samhälle och inte gamla, om vi dyrkar ungdomlig energi och inte de äldstes visdom kommer vi självklart få ett infantiliserat samhälle. Vi har fått detta på grund av kristendomen, men också på grund av den amerikanska populärkulturen – som kanske inte hade varit möjlig utan kristendomen. Kristendomen är den inre och skyddade kretsens religion. Den ska praktiseras på det lilla torget i byn där kvinnor och barn sitter och sjunger Kumbaya tillsammans. Felet kvinnorna gör är att de tror att männen ska sitta där tillsammans med dem. Vem ska då ut och bevaka gränser och fixa förnödenheter?

– Ungefär som när kvinnor säger att män ska lära sig att prata och gråta?

– Män kan inte manipulera på det sätt kvinnor gör. Män är känsliga, kvinnor pratar om känslor och använder känslor som maktredskap mot män som bara vill lägga sig för dem hela tiden. Det måste män lära sig. Och det även för kvinnors bästa så de kan få män som levererar till dem: Kvinnor vill ha en man som levererar, inte en man som geggar in sig i deras intimitet.

– Så här är det: Om en tjej bor i en liten lägenhet i Stockholm så ser hon de närmaste tre kvarteren som sitt hem. Hon har en hund, hon kan ligga med killar på Tinder när hon vill, hon går ut med sina väninnor och sina bögkompisar, hon har fyra gånger fler Facebookvänner än sin brorsa. Men om du sätter en vanlig kille i en liten lägenhet i Stockholm så tror han att lägenheten är hela hans värld. Det är klart att han sitter och spelar bort sina pengar och kollar porr hela kvällen. Han kommer känna sig övergiven och hata sitt liv. Vem vinner det här spelet? Kvinnorna naturligtvis. Män klarar inte av att leva i stadsmiljöer. En ensam man i en stad är körd.

– Det första vi gör i mansrörelsen är att vi tar killarna, plockar ihop tältpinnarna, stormköket och går ut i naturen. Alla killar måste gå raka vägen ut i naturen. Det är kvinnorna som lever i kulturen, i städerna. Det är kvinnor och bögar som sitter i staden och skvallrar och intrigerar.

Roald Amundsens expedition till Nordpolen 1903-06:

– Men det är ändå män som har grundat och byggt städerna.

– Nej. Prästerna grundade städerna som ritualplatser. Sedan blev det handelsplatser för att prästerna hade tämjt de gamla krigarna och lärde dem att handla med främlingar. Det är det största som hänt i hela historien. Och att en man bygger en stad betyder inte att han kommer att trivas där. Den är inte byggd för honom.

– Hur löser man då problemet med att varje ung man ska ut och erövra sitt kungarike men att allt riskerar att bli stagnation när erövringen väl är gjord?

– Jag ställer inte upp på beskrivningen. Män ska leva i grupp. Är de ensamma blir de svaga. Fråga en tjej som går ut på krogen om hon blir intresserad av killen som står ensam i baren eller av honom som står mitt i gruppen av andra män. Om hon inte själv befinner sig långt ned i den kvinnliga hierarkin kommer hon gå fram till honom som är med sina polare. En ensamvarg är körd. Vi har fostrat män att vara ensamma och därför blir de svaga. Män är bara starka i grupp.

– Som i kriminella gäng?

– Ja, där känner de sig starka. I mansrörelsen jobbar vi aldrig med en enskild man. Vi jobbar aldrig med självhjälpsböcker som lär dig hur du ensam ska bli stark. Du ska inte vara ensam.

– Finns det några kopplingar till politiken?

– Självklart. Sverige är ett land utan visioner. Det är män som ska stå för visioner och strategi. Män rasar ihop om de inte ser någon framtid. Vi måste ha en vision: Vad ska vi bygga för samhälle? Det var därför jag tog debatten med Gustav Kasselstrand från AFS för han tar i alla fall den frågan på allvar. Han förstår att vi lider av en heideggersk existentiell kris i Sverige. Han är betydligt hederligare än många andra politiker som med något möjligt undantag inte ens ser problemet. Vi har en politisk värld där ingen pratar framtid. Och när vi pratar om misslyckade unga män som sitter hemma och aldrig blir vuxna handlar det också om att de inte får någon vision om en framtid att sträva mot. De behöver en väg framåt. En fars arv till sin son ska inte bara vara pengar. Det måste också vara en idé om vad han ska bygga vidare på.

– Du har ett stort intresse för psykoanalys. Hur ser du på den samtida manlighetens kris i ett psykoanalytiskt perspektiv?

– Det handlar om grundläggande processer som alla individer måste gå igenom och som dessutom sätter sin prägel på hela samhället. Vi kommer från modern, från matrix, från det kvinnliga, det trygga. Vi föds ur mamman och vi får till en början näring och värme från hennes kropp. Men sedan måste det till en separation, en exodus. Och det mest fundamentala uttåget vi måste göra är det som sker ut ur matrix, bort från modersbröstet, och samtidigt accepterar att vi aldrig kommer hitta tillbaka till det ursprungliga paradiset. Det måste finnas en kraft som tar över och som säger att jag vill klara mig ändå trots att jag separerats från min egen livskälla. Och här blir fadern och allt som män och manlighet står för den alternativa kraft därute i världen, utanför den inre kretsen av skydd och värme, som jag kan ta sikte på.

Och när vi pratar om misslyckade unga män som sitter hemma och aldrig blir vuxna handlar det också om att de inte får någon vision om en framtid att sträva mot. De behöver en väg framåt.

– Men det som sker i vårt samhälle är att det här systemet inte tillåts fungera. Pojken måste kunna se fadern som en självständig kraft som existerar i form av oberoende gestalt och som alltså står upp av ren livskraft. Och det är här som vi både konkret och symboliskt hittar faderns fallos. Pojken ska se fallosen och vilja bemästra den och flickan ska vilja ha den i sig. Det här är en av Freuds djupaste insikter och viftar man bort det här som rena fantasier förstår man inte vilken genial insikt i människans innersta psyke som Freud kom på: Den rena anatomin blir en konkretiserad bild av att fadern står för en annan kraft än modern, och det är en kraft som är självständig, framåtriktad och befriande.

Sigmund Freud 1938:

– Men om män inte kan existera oberoende av kvinnor, om de inte får framstå som självständiga och självgående varelser som existerar därute i en annan värld än den som omsluter oss när vi är små då kommer det inte finnas någon fallos för pojken att aspirera till. Det kommer heller inte finnas någon pålitlig fallos för kvinnan att vilja få i sig och då kommer hon vilja ha sitt eget lönekuvert och sin egen lägenhet. Hon kanske inte ens kommer vilja ha med några odugliga män att göra. Vad ska hon med dem till? Det är dit vi är på väg nu. Det är ingen frigörelse. Det är bara en vägran att erkänna en tragedi. Att människor kommer ifrån varandra har aldrig varit ett gott tecken. Och den andra grejen du ser är att alltså att pojkarna inte vet vad de ska imitera eller sträva mot. Pappan ska vara distanserad men närvarande i fantasin, pappa är något att aspirera till. Och när fäder inte finns därute i sina yrkesliv, eller som militärer och jägare, när de istället sitter och skuldkompenserar med nappflaskan intill och du som barn blandar ihop fadersfiguren med modersmjölken, vad fan ska du då aspirera till? Vad finns det då att fly till den dag du kräks på bröstmjölk?

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

Richard Sörman