PATRIK ENGELLAU: Plikten och barmhärtigheten

OPINION Härförleden avhölls ett spännande seminarium på temat ”Mansroll i förfall?” i Paula Ternströms regi. Det hela filmades och ligger på Det Goda Samhällets YouTube-kanal.

Mina trendantenner säger att detta är en allt hetare fråga. Fram till nyligen, medan feministiska föreställningar ännu härskade oinskränkt, var diskussioner om könens roller, relationer och eventuella olikheter tabu såvitt de inte ledde fram till samhällets redan etablerade uppfattning, nämligen att kvinnor dels är förtryckta av män, dels är bättre än män och att staten måste vidta åtgärder för att komma till rätta med detta missförhållande. 

Metoo-kampanjen för två år sedan och våldtäktsdomen mot den så kallade kulturprofilen framstår för mig som det febriga crescendot för en feminism som tappat fotfästet i verkligheten. Framgång korrumperar, makthavare som aldrig får mothugg tror sig till slut ha gudomliga gåvor och ensamrätt på perspektiv och sanningar. Men med Harvey Weinstein och Jean-Claude Arnault blottades en motsatt och uråldrig sanning, nämligen att det rätt ofta förekommer att ambitiösa kvinnor ger sig till mäktiga män för att få något som de mäktiga männen kontrollerar, till exempel en filmroll i Hollywood eller tillgång till konstutställningslokaler på Sigtunagatan i Stockholm.

Vare sig dessa händelser är orsaken eller inte känns det som om den arrogant självsäkra feminismen fått sig en i bästa fall tillnyktrande spann iskallt vatten över huvudet. Förnuftiga män och kvinnor törs nu titta fram ur de skrymslen där de tidigare gömt sig undan hämndgudinnan Megära och hennes två mordiska systrar. Glasnost börjar råda. Man får tala om olikheter mellan könen och till och med om att det kan finnas något bra med män som de var förr innan de förvandlades till pappalediga surrogatkvinnor.

Jag tror att det finns typiska skillnader mellan män och kvinnor (som naturligtvis inte gäller samtliga individer). Män representerar Plikten och kvinnor Barmhärtigheten.

Plikt är tvånget att göra saker som eventuellt inte är särskilt behagliga såsom att gå ut i krig, att upprätthålla disciplin inom en grupp, vilket också kallas laganda, och att hjältemodigt offra sig själv för ett kollektiv. Plikten är inte snäll utan rättvis. Den följer och upprätthåller regelverket och måste därför ibland utfärda bestraffningar vilket kan vara nog så plågsamt. Plikt är ansvar för upprätthållandet av olika ordningar, till exempel sådant som gör att företaget blir lönsamt och att brandkåren kan släcka skogsbränder. Plikten är att sträva mot ett övergripande mål, till exempel konungens ära eller världsfreden eller det klasslösa samhället snarare än att värna om det varma, svaga och nära.

Barmhärtigheten ser barnet, det hjälplösa, hungriga spädbarnet, det missförstådda, sökande, förtrampade barnet i djupet av rånarens själ. Barmhärtigheten vill hjälpa och förlåta, barmhärtigheten ger aldrig upp hoppet om att kunna rädda en förtappad och omvända henne till ett föredöme för de övriga svaga som också måste ha hjälp för att resa sig ur sina motgångar och förbannelser. Barmhärtigheten vill satsa allt för att samla skarorna av lidande människor och förse dem med den nödtorft de innerst inne, i kraft av likvärdig människa, egentligen förtjänar.

Vem som helst kan av detta förstå att ett samhälle behöver båda sorternas människor för att fungera väl. Det har mänskligheten troligen vetat från skapelsen fram till det att furiefeministerna erövrade kontrollhöjderna i en del särskilt drabbade nationer, inte minst Sverige, för uppemot tjugo år sedan.

Den svenska staten, som egentligen är två väsensskilda varelser, illustrerar detta. Staten bestod tidigare dels av pliktmyndigheter, exempelvis polisen, tullen, försvaret och järnvägen, dels av barmhärtighetsmyndigheter såsom socialkontoret, sjukhusen och Barn- och elevombudet. Fram till relativt nyligen lyckades dessa på ett framgångsrikt och för nationen gynnsamt sätt upprätthålla sina distinkta respektive paket av värderingar. Plikten fick vara plikten och barmhärtigheten barmhärtigheten.

Nu är det inte längre så. Barmhärtigheten har erövrat och sopat banan med pliktmyndigheterna. Det märks till exempel på polisen. Förvandlingen fullbordades under rikspolischef Dan Eliasson och förkroppsligades bland annat i vederbörandes barmhärtighetsdrivna initiativ att bjuda kriminella på grillkorv och att i teve fälla en tår över lidandet hos en mördare som just tagit livet en personal på ett asylboende i Mölndal.

Jag tror att pliktsyndromet är praktiskt taget utraderat och ersatt över hela linjen av barmhärtighetskomplexet med dess speciella värdegrund. Ett mer tillspetsat sätt att formulera denna observation är att påstå att kvinnovärderingarna, till vår olycka, slagit ut mansvärderingarna i offentliga sammanhang. Barmhärtighetsivrarna kan bara tänka barmhärtighetens tankar och när deras lösningar fallerar och problemen i samhället hopar sig kan de inte komma på något annat än att ösa på med ännu mer barmhärtighet vilket fördjupar svårigheterna.

Den som accepterar denna tolkning av situationen i vårt land får inte bara en enkel och tydlig förklaring till nationens problem utan också en bestämd fingervisning om i vilken riktning vi ska leta efter lösningar. Vi måste inse de manliga värderingarnas betydelse, låta mannen göra det nyttiga som han är bäst på samt hylla honom för resultatet.

Det fina med denna lösning är att den är fullständigt jämställd i sin insikt om att båda könen behövs lika mycket.

Patrik Engellau