Thomas Gür

Om en kvinna med bakgrund i Mellanöstern i Sverige angriper de strukturer som upprätthålls av män från det svenska majoritetssamhället som förtryckande, patriarkala, diskriminerande, exkluderande etc… anses hon tala dagens sanning.

Plus och minus, ljus och mörker, möjligheter och problem. Så kan livet framstå. Det borde också gälla den politiska debatten.

De flesta av oss ställer sig frågande till att ett fåtal människor har ett omättligt behov av pengar, makt och framförallt bekräftelse. För detta fåtal är mänskligheten indelad i kategorier, de graderas i hur mycket pengar/bonus man tjänar; om man är mångmiljonär eller miljardär.

Det råder allmän enighet om behovet av integration och arbete för våra invandrare. Rot – och i ännu högre grad Rut – har givit tusentals av dem arbete, gemenskap, självförtroende och framtidstro. Många, särskilt kvinnor, har startat egna företag och ofta i sin tur givit jobb till landsmän och landsmaninnor.

Det är märkligt att något som fyller huvuddelen av de flesta människors vakna tid inte går att fånga in i en enda heltäckande definition.

Tänk er en rättssal där en person är åtalad för grova brott. Tänk er att åklagaren i målet i stort sett får hela tidsutrymmet i rätten för att lägga fram sin sak. Tänk er att få, eller ingen, får lägga fram fakta som talar för den anklagades sak.

Vänstern har vanligtvis ett underifrånperspektiv och borgligheten ett ovanifrånperspektiv när de närmar sig olika frågeställningar. Skolan är ett sådant exempel. Vänstern är emot friskolor då de anser att vissa föräldrar inte har intresse/kunskap/ekonomi nog att välja skola varför deras barn hamnar i de sämsta skolorna (vänsterelitens egna barn går dock ofta i friskolor) medan de borgliga tycker det är självklart att föräldrar skall få välja den bästa skolan för sina barn. Båda perspektiven har merit, vad som är objektivt bäst blir i slutändan en politisk fråga.