Merit Wager

Det skrivs och debatteras i det oändliga och i alla tänkbara medier om de ”utmaningar” som Sverige inte bara står inför, utan står mitt i. Den på alla sätt mycket stora asyl- och anhöriginvandringen skapar oro, men inte mycket mer händer än att åsikter och tyckanden vispas runt och politiker av olika kulörer uttalar sig. Inte sällan utan tillräckliga kunskaper på området, men med ett överflöd av känslor.

Politiska förslag som presenteras på asylområdet verkar mera syfta till att ”signalera” något, än till att faktiskt lösa problem som blivit akuta. Kraftfulla, faktiskt påverkande åtgärder för att minska de skenande kostnaderna och överhuvudtaget få en bättre ordning på vad som kommit att bli ett av våra mest problematiska samhällsområden, diskuteras sällan. Än mindre vidtas sådana åtgärder. Små integrationsprojekt initieras här och där, till exempel i form av en myndighetsflytt eller något nytt dialogprojekt. En del större och kostsamma satsningar har också gjorts, som etableringslotsar och instegsjobb. Men hittills har det inte gett så mycket mer än kortare stunders medieljus på de ministrar som vill genomföra dessa åtgärder som många, redan innan de ens sjösätts, kan räkna ut kommer att sjunka som stenar.

Ett konkret och genomförbart förslag är att Migrationsverket börjar följa utlänningslagen. Det blir en smärtsam process när man faktiskt måste börja tänka och agera efter att ”det här är lagen, den ska vi följa”. Men det kommer definitivt att skapa en bättre ordning, större rättssäkerhet och – inte minst viktigt – sakta men säkert återställa människors förtroende för asylsystemet. Det skulle också sända signaler ut i världen att Sverige nu upphört att vara ”de blåögdas land”, att landets lagar stiftade av dess riksdag och regering hädanefter både gäller och tillämpas.

Exempelvis borde ordentliga identitetskontroller av asylsökande göras, liksom gedigna utredningar som får ta den tid de tar. I varje fall mer än en knapp timme, vilket enligt tjänstemän på Migrationsverket ofta är fallet idag när pressen är stor och särskilt när det gäller dem som säger sig vara från Syrien (läs om Migrationsverkets egen kvalitetsuppföljningsanalys). I texten Apropå programmet Uppdrag granskning i SVT om språkanalyser m.m. finns också mängder av exempel – från september 2009 till september 2014 – på när utlänningslagen borde ha följts och ordentliga utredningar borde ha gjorts så att korrekta beslut hade kunnat fattas.

Polisen måste givetvis också vara mer aktiv och se till att personer som vistas här illegalt lämnar landet – vare sig de är asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och gömmer sig eller tiggare från EU-länder som inte följer reglerna för den fria rörligheten. Det ingår i Polisens uppgifter och är en del av det som folket betalar för att de ska sköta.

En annan sak, som knappt ens tas upp till diskussion, är att Sverige kanske borde börja lära sig av andra länder i stället för att tro att andra länder ska vilja lära sig av Sverige. För om man besvarar frågan som den amerikanske tv-stjärnan doktor Phil brukar ställa: ”How´s that working for you?” så blir ju svaret: Bevisligen inte alls. Sverige har ju inte lyckats få ett enda av de 27 andra EU-länderna att ta efter sin misslyckade asylhantering. Skulle det då inte vara klokt att se om de andra länderna möjligen har något att lära Sverige?

Man kan till exempel fundera på om det kan finnas något att lära av Holland och deras program för återflyttning. Skulle något liknande kanske kunna implementeras även här? Kanske passar det inte Sverige. Men i Holland, under beteckningen Remigration, erbjuds bland annat invandrade som har beviljats asyl eller uppehållstillstånd på skyddsgrunder, oavsett vilket land de kommer ifrån eller vilken nationalitet de har, att återflytta till sina hemländer och i samband med det få så kallat remigrationsbidrag.

I korthet går det hela ut på att asylinvandrade som fyllt 55 år och som önskar återflytta, säger upp sitt holländska medborgarskap samt uppfyller en del andra kriterier och då beviljas ett månatligt bidrag som täcker deras levnadskostnader i sina hemländer. Beloppen varierar för olika länder beroende på kostnadsläge, men rör sig, såvitt jag kunnat få fram, mellan cirka 300 euro och 450 euro per månad för en ensamstående person och högre belopp för familjer.

Att man i Sverige börjar att efterleva utlänningslagen borde vara en självklarhet och inte ens upplevas som en “utmaning”. Det holländska remigrationssystemet kanske inte alls passar Sverige, men det är en av många åtgärder som andra EU-länder vidtar som enkelt kan studeras på nära håll om man tycker att det är intressant. Poängen här är alltså inte att föreslå att det holländska remigrations-programmet införs i Sverige utan att visa att det kan finnas lärdomar för Sverige att dra av hur andra EU-länder agerar.

Merit Wager är förläggare, författare, skribent och översättare. Hon har varit ombud åt asylsökande i 14 år samt skrivit om asyl- och migration på sin blogg sedan maj 2005 och i bland annat Svenska Dagbladet sedan juni 2006, först som kolumnist på ledarsidan i fem år, därefter i sporadiska OP ED-artiklar på samma sida. Hon har skrivit egna och gett ut egna och andras böcker – och översatt två av dem – på sitt eget Mummelförlaget.