Gästskribent Elöd Szántó: Vart tog mitt adoptivland vägen?

För drygt 25 år sedan flydde jag kommunismen och hamnade genom tillfälligheter i Sverige. Jag togs väl emot och under åren har jag utvecklat en äkta kärlekskänsla mot mina barns nya ”moderland”.

Allt var obegripligt lugnt, välordnat och rent. Svenskarna var nyfikna på mig och jag sög i mig nya intryck. Jag fick dåliga vanor som jag till och med idag har svårt att bli av med: Jag lärde mig att inte låsa bilen eller garaget, att ta en kopp kaffe och lägga pengarna i en burk som stod på bordet, att köpa potatis och ägg från en närliggande gård och skriva in i boken vad jag tog.

Dumt nog har jag inte anmält mitt sjukdomsgrundande inkomst till Försäkringskassan. När olyckan sedan var framme och jag skar av en sena på min tumme gick jag skamset till kassan och försökte förklara att jag var i knipa. Tjänstemannen avbröt mig med en vänligt leende – Det fixar vi!

När barnen kom och hade magknip på nätterna, gick vi ut och tog långa promenader utan att titta bakom axeln. Ingen var rädd eller arg. Visst dök det upp en och annan skinnskalle som man undvek och då och då läste man om en och annan psykopat som har gjort något hemskt. Tv och radio talade i flera veckor om det.

Allt var självfallet inte bättre som vissa vill påstå. Min svärfar fick aldrig se sitt barnbarn på grund av stelbenta visumregler. Min svärmor ville en gång stanna två veckor längre (på vår bekostnad) än de tre månaderna som visumet gällde. Hon lämnade in en ansökan och blev kallad till en intervju 3 månader senare (när hon för länge sedan hade återvänt).

Med dagens verklighet framför ögonen förefaller dessa incident som skrattretande.

Det som följde dessa år var en smygande fälla gillrad av ”svensk humanism” och välvilja att göra mer rätt än vad man är kapabel till.

Tron på att det viktigaste är att hålla fast till principer och inte lämna utrymme till en kritisk diskussion om invandringen har helt förlamat den politiska debatten. Det gjordes några försök på vägen – Ny Demokrati trampade in på ett populistiskt och vulgärt sätt och satte fingret på en ömmande punkt – de blev (med rätta) överkörda. Folkpartiet har haft ett par trevande försök att styra upp saken (språkkraven) men fick också uppleva stigman. Enstaka M-, S- och KD-politiker har också stuckit ut hakan, men alla fick en släng av ”tidig rasist stämpel”.

Normen var satt! Ifrågasätt inte kärnan i Sveriges humanistiska stormaktshållning (ordet var inte uppfunnet, men väl innebörden).

Extrema vänsterdebattörer har tagit initiativet och det lät bra med ”alla människors lika värde”. Det fanns och det finns inga motargument.

Men sedan kom det praktiska verkligheten.

Ett samhälle som med stor möda har lyckats hålla de sociala orättvisorna någorlunda i schack, har tagit emot ett allt större och accelererande tillskott av nya medmänniskor, som saknade förståelse för det samhälle de har hamnat i.

Här är demokrati! Här får man göra som man vill!

Landet med ”Guld och gröna skogar” där alla har mat på bordet och tak över huvudet även om man inte jobbar!

Rena paradiset för folk som är vana att slita och svettas för det dagliga brödet – om det räcker.

Så långt är allt väl.

Problemen börjar när nästa generation uppnår en ålder då de ifrågasätter varför de är ”andra klassens invånare”. Varför skall de bo i ”utsatta områden”? Varför skall de inte få välbetalda jobb trots att de inte ens har gått ut gymnasiet? Varför får inte alla ha märkeskläder och Rolex klockor? Varför duger inte Rinkebysvenskan i mediedebatten? Varför lyssnar ingen på oss?

Reaktionen från dessa ungdomar är förståelig. De begriper inte bättre än att protestera på ett intuitivt och primitivt sätt. Samhället är emot dem. Då skall man kasta sten på samhället (polis, räddningstjänst, ambulans etc). Skolan har också misslyckats – då kan man sätta fyr på den!

Sanningen är att det är inget fel på dem som har kommit hit!

Det är fel på dem som tror att man kan ta emot alla dessa människor och att de skall och kommer att ha samma chans som vi andra. Det är ett politiskt ställningstagande att ta emot så många som man inte kan hantera och integrera.

Det är ytterst ett politiskt ställningstagande att tala klarspråk och medge att det gamla goda Sverige inte längre finns och kommer aldrig att finnas igen.

Det som kommer att vara normalt är bilbränder, upplopp, rån och social oro i ”vissa delar av landet” där inte politiker och journalister bor.

Beroende av vad vi vill ha för samhälle så måste vi bestämma hur vi skall nå dit. Att tro och hoppas allt det går bra och att blunda och köra, är helt fel och leder till ett generaliserat kaos där alla känner sig kränkta och startar socialt krig mot varandra.

Å andra sidan är det inte kul att erkänna misslyckanden och se fram emot en eller ett par generationers kamp för att återgå till ett (i mina ögon) önskvärt normalsamhälle.

Det var lite synd här på slutet för framtiden för mitt adoptivland!

Elöd Szántó är djurhälsoveterinär och beskriver sig själv som utböling och acklimatiserad västgöte