Annika Borg

Under den ”riksdagsfika” som nyligen ägde rum aviserade inrikesminister Anders Ygeman att våld och brott mot EU-migranter behöver uppmärksammans och utredas. Diskussionen om EU-migranter som lever på gator, torg och på andra ställen i Sverige är sällsynt infekterad.

Ofta fastnar den i ett förenklat och moraliserande tänkande om vem som är offer. Det har inte minst Det Goda Samhället uppmärksammat (läs Patrik Engellaus texter om tiggare och meningsutbytena med DN:s Nina Björk och Niklas Orrenius).

Att brott ska beivras är en självklarhet, men debatten blir assymetrisk om vi inte också kan utreda och ingripa mot de omvända erfarenheterna: De som handlar om spänningar mellan EU-migranter och andra grupper av utsatta och de som existerar mellan näringsidkare och EU-migranter. Varför talade inte Ygeman även om detta, för att ge en heltäckande bild av verkligheten?

Jag ska strax ge exempel, men låt mig först reflektera över hur jag själv mött det faktum att det på de platser jag dagligen vistas finns många människor som mer eller mindre uppfodrande anbefaller mig att ge dem pengar.

I våras skrev jag flera texter om detta på Det Goda Samhället. Kortfattat gick min strategi för att vara en god medmänniska ut på att jag punktmarkerade vissa kvinnor och handlade mat åt dem. Att jag valde kvinnor berodde på att de är lägst ned den hierarki som existerar bland romer. Vidare var det också ett utslag av systerskap i mer konkret mening: kvinnors kroppar fungerar delvis på andra sätt än mäns och att sitta en hel dag utan tillgång till dusch och toalett är inte lätt. Min plan var på sikt att erbjuda duschmöjligheter hemma hos mig. Men den planen sprack den dag då jag förlorade kontrollen över min egen ”hjälpinsats” och kvinnorna började jobba i team när jag skulle handla åt en av dem. Det fungerade helt enkelt inte längre.

En fråga jag gärna skulle vilja ha svar på är om exempelvis Anders Ygeman, Nina Björk eller Niklas Orrenius lånar ut sina duschar och hur det i så fall fungerat. Vilken är deras – er! – strategi? Se det som en uppmaning att gå i svaromål, Anders, Nina och Niklas! Gärna på denna sajt. Jag är uppriktigt intresserad, för det här är en situation vi alla har ett ansvar för att lösa.

Andra som i sin vardag får hantera att många EU-migranter sökt sig till Sverige är våra näringsidkare. I en stadsdel i Stockholm har butiksägarna börjat ett aktivt samarbete med polisen, då situationen med ökande stölder blev ohållbar. Nej, detta är inte anekdotiska berättelser, utan fakta. Sedan en tid tillbaka kan butiksinnehavarna slå ett nummer och hamna rätt direkt hos polis, som vet vad saken gäller. Genom samverkan och mobilkameror har de också lyckats få några personer gripna.

En butiksägare jag talade med berättade att hen i år inte vågade ha smycken framme, eftersom det var så många stölder förra året. Hur går då stölderna till? Ofta är det en person som kommer in i butiken och så utföljs denna snabbt av flera personer som sprider ut sig. Det är omöjligt för innehavaren att ha kontroll över vad som händer. En del säger att affären är stängd och låser den, när de ser att EU-migranter är på väg in. Det här är stressande situationer för dem som förestår butikerna eftersom de ofta arbetar ensamma. När kläder, smycken och annat försvinner från en liten butik blir det ett stort avbräck. Andra har blivit av med sina dagskassor genom samma system.

Denna verklighet är något helt annat än de luftballonger av altruism som präglar debatten.

Jag har för länge sedan konstaterat att det svenska samhället inte förmår hantera en situation som behöver styras upp på så många sätt. Medan politiker och kolumnister på avstånd tävlar om att vara oförvitligt goda funderar jag fortfarande på vilka strategier jag fortsättningsvis ska ha i min vardag.