Salafismen och 68-rörelsen

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Många, kanske framför allt Mohamed Omar, har hjälpt mig att åtminstone ytligt förstå jihadismens och salafismens lockelser för unga muslimer.

Om jag själv vore en av dem skulle jag kanske också ansluta mig. (Jag var trots allt en anhängare av 68-rörelsen och lämnade inte det idépaketet förrän jag åtta år senare flyttade till Afrika och brutalt konfronterades med en annan värld.)

Alltnog. Vi lever i en tid utan uppenbara sanningar, utan sammanhängande berättelser om livet och tillvaron, utan trovärdiga och genomtänkta regler för hur vi ska uppföra oss.

Så var det inte tidigare. När jag var barn mötte jag ett ganska samstämmigt och sammanhängande budskap från föräldrar, från skola, från främmande tanter i spårvagnen, från kyrkan, från politiken (i den mån dess budskap trängde ned till min nivå) och sedermera från fanjunkaren i lumpen. Jag behövde egentligen aldrig tveka om vad som förväntades av mig. Jag förstod att jag hade en skyldighet att förkovra mig och göra nytta, att diska efter middagen, att bädda min säng och göra läxorna och vara duktig i skolan, inte framför allt för min egen skull, utan för att det var en förpliktelse mot samhället, mot min nästa. Omvärlden förklarade för mig att jag hade en massa plikter, där värnplikten bara var en av flera.

Jag säger inte att alla dessa auktoriteter och budskap var bra – jag kom som sagt att göra uppror mot dem – men de var tydliga. Man visste vad som gällde, vad som var rätt och vad som var fel. Jag hade till och med en mattelärare i Södra Latin som bestraffade felande elever med slag i baken med sin käpp. Det var aldrig någon av klasskamraterna som ifrågasatte straffen eftersom alla kände till och respekterade regelverket. (Nej, jag är inte reaktionär. Jag längtar inte tillbaka till agan. Jag säger bara hur det var.)

Idag, känns det som, finns inget sådant samhälleligt regelverk. Det finns inget dominerande, sammanhängande budskap som handlar om hur livet ser ut och bör levas. I stället har vi två åtminstone delvis motsägelsefulla idépaket som kämpar om herraväldet över människornas sinnen: å ena sidan resterna av en gammal medelklassmoral, å den andra det av staten sanktionerade synsättet som Ilan Sadé med en i och för sig partisk benämning kallar ”söndringsideologin” (https://detgodasamhallet.com/2015/07/21/sondringsideologin-kulturkampen-och-allmanna-arvsfonden/#more-1668), en ideologi som har sin egen lätt igenkänningsbara smak och ton vad man än väljer att kalla den.

Jag föreställer mig att en ung människa som växer upp i denna kakofoni av synsätt känner sig förvirrad, desto mer som en del av samhällets djupast kända värderingar till sin natur är oklara och kan föranleda nästan vilka tolkningar som helst, exempelvis tesen om alla människors lika värde.

Alldeles särskilt, föreställer jag mig, måste förvirringen kännas outhärdlig för unga begåvade andragenerationsinvandrare med muslimsk bakgrund. För dem måste hur många motsägelsefulla synsätt som helst kollidera och konfundera. Jag tror att plågan måste vara särskilt stor just för begåvade personer eftersom intelligens innefattar ambitionen att organisera sitt mentala universum på ett sammanhängande och trovärdigt sätt.

Så kommer de salafitiska väckelsepredikanterna och förklarar världen och den unge muslimens skyldigheter just på ett sammanhängande och trovärdigt sätt. Det måste kännas som en befrielse för en villrådig, sökande och lite förbannad ung människa. Ungdomar behöver en säker ideologi som ger tydliga svar. I det här fallet är det bara att läsa Koranen och Sunnan. Det som står där gäller. För 68-människorna var det marxismen som gav alla svar. Det är inte så stor skillnad annat än att 1968 gav upphov till en massa olika sekter, medan salafismen verkar vara en enhetlig ordning.

Det är först långt senare i livet som människan, och långt ifrån alla människor, uthärdar insikten att man knappt vet eller fattar någonting, inte för att man är dum i huvudet, utan för att tillvaron inte medger så mycket säkerhet.

Vad ska det svenska samhället sätta emot det där? Min föräldrageneration lyckades ju inte ens stå emot mig och de andra 68:orna. Jag föreställer mig att salafismen är en starkare drog än 68-marxismen. Att salafismen inte fått större genomslag beror nog bara på att antalet huvuden där den kan få fäste ännu är såpass begränsat.

Jag har inga andra lösningar än tulipanarosor att komma med. Sverige borde ha en berättelse och en självbild som kan skapa stolthet och stadga i våra sinnen. Fast hur det ska gå till vet jag inte. Vore kul att höra om du har några tips.

Det enda jag är säker på är att välfärdsstaten inte har några verksamma motmedel mot sökande ungdomars existentiella ångest.

16 reaktioner på ”Salafismen och 68-rörelsen

  1. Tomas skriver:

    Ja vad skall man säga… En bekant som kom från Syrien (kristen) på 80-talet, gifte sig med svenska.. Blandäktenskap kan vara en framgångsfaktor. Han brukar säga att han måste ha två jobb för att komma upp till svenskarnas standard. Jobbar och sliter.
    Religionen är den stora boven i dramat. Islam passar helt enkelt inte in i Europa.

    Gilla

  2. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag tillhör tror jag en liten grupp individer som effektivt hade vaccinerat mig mot 68-års revolten genom läsning av författare som Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och allmänt intellektuella som Hebert Tingsten. Annat viktigt stöd kom från läsning av de stora europeiska filosoferna inte minst de engelska med sin sunda empiriska världsuppfattning. Likafullt var det en stor hjälp av vid denna tid kunna utvandra till Storbritannien.
    Det stora problemet med de europeiska vänsterrörelserna är deras anammande av en värdenihilism som effektivt bryter ned individer som söker ett enkelt system och enkla sammanhang i sin bild av verkligheten. Detta är också avsikten som vi också ser idag med IS. Arthur Koestler har beskrivit detta på ett lysande sätt i ”Natt kl 12 på dagen”.
    Ett annat problem är drömmen om att inkludera hela mänskligheten i en global gemenskap. Det är en vacker tanke men är dömd att misslyckas om den inte kombineras med Common Sense. Frågan är till och med om en sådan gemenskap är möjlig eller ens önskvärd. Det är kanske en stor fördel med flera olika system som kan fungera parallellt i världen för att undvika bli instängd i ett system som inte visar sig fungera. Sovjetryssland är ett bra exempel på ett icke-fungerande samhälle liksom Nazityskland.
    Ett feltänk som religiösa eller politiska människor gör är att de tror på att verkligheten är förutsägbar. Det är den inte, och inte ens planetsystemets framtid kan beräknas, ännu mindre mänsklighetens framtid där prediktabiliteten har en tidsskala på bara kanske några decennier. Man måste därför alltid behålla ett öppet och kritiskt granskande sinne.

    Gilla

  3. Aha skriver:

    Engellau ställer sig frågan vad vi kan göra mot salafism/bokstavstroende Islam. För det första bör vi tala om för salafisterna att vi inte tycker om de yttringar som bokstavstolkning medför och de/ungdomarna som vill utöva detta bör därför ställa in sig på att flytta utomlands. Detta gäller även för de äldre som predikar salafism. Varför kom man till sekulära Sverige?
    För det andra bör vi klargöra vad som i salafismen som bryter mot svensk lagstiftning, såsom barn-/bort-/månggifte och sedan se till att lagstiftningen efterlevs.

    Gilla

  4. Mats Jonsson skriver:

    I samband med att KD bildades minns jag ett radioprogram, där man intervjuade de övriga partiledarna om deras syn på etik och moral. Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund svarade på sitt typiska sätt : ”Det är ju klart att folk ska leva efter tio Guds bud, jag har väl aldrig hört talas om något annat”. Som vanligt hos Hedlund gömde sig nog åtskilliga baktankar i en skenbart enkel utsaga. I allmänhet är vi inte vana i Sverige att diskutera och problematisera etik och värderingar. De finns nog där någonstans men man tänker inte på dem förrän någon bryter mot dem. Och då hojtas det i högan sky: ”Jag kan inte begripa hur folk kan göra sådär”. Tex när bilarna brinner här i förorten .Är barnbidragen för låga, kanske? Eller när tidningarna rapporterar om korruption i den egna kommunen. Är cheferna kanhända underbetalda? Vi har inte haft revolutioner av franskt eller nordamerikanskt snitt, där alla möjliga etiska och ideologiska frågor har rörts upp till ytan. En förhärskande föreställning har varit att ekonomisk välfärd utplånar alla problem. Därför saknar man redskap för reflektion när så visar sig inte vara fallet. Viktiga begrepp för det demokratiska samhället har förminskats till att bara handla om pengar, tex ”rättvisa” som är ett juridiskt begrepp har kommit att bara handla om ekonomisk fördelning, likaså ”jämställdhet”.

    Gilla

  5. Jan Erikson skriver:

    Välskriven artikel – tack för den.

    Kanske som en rest av just 68-rörelsen (jag var för ung för att vara en del av den och hade inte blivit det i alla fall) verkar det finnas kvar något slags oroligt sökande efter ett bättre samhälle, som om det samhälle vi en gång skapat är så fel att det måste omdanas hela tiden. Lite av marxistisk revolutionsanda kanske?
    Resultatet, oavsett vad det beror på, är en nästan manisk vilja att bortse från vår historia och att förneka även det som är gott i den, som om allt hela tiden måste vara i förändring. Förändringar är alltid bra men bara i viss mån, i varje fall när det gäller ett samhälle som redan är stabilt. För mycket av förändringar och resultatet blir kaos och vilsenhet. Här vill det till att skynda långsamt med en sund utvecklingstakt.
    Jag tror att ett av de tips du efterlyser är att vi måste känna (och erkänna) vår historia för att veta vart vi är på väg och sedan skynda långsamt.

    Du skriver att ”Man visste vad som gällde, vad som var rätt och vad som var fel.” Jag tror du har helt rätt i det.
    Det är precis som någon skrev om Kristendomen att rätt eller fel så tillhandahöll den ändå svar på existentiella frågor.
    Bara en känsla, men jag kan ha fel på grund av bristande kunskap, men det känns som att sekulariseringen eskalerat sedan slutet av 60-talet. Den är säkert bra i sitt sammanhang men faktum kvarstår ändå att man aldrig kan lagstifta om normer.
    Förstör man de normer som finns i ett samhälle, och våra vilar på den kristna etiken (ett historiskt faktum vare sig man gillar det eller inte), så vill det till att man har något minst lika bra och helst bättre att ersätta det med. Jag anser inte att det har skett och att resultatet är den vilsenhet som vi ser idag.
    Istället ska var och en ”fatta” på egen hand men hur enkelt är det?
    Jag tror att vi måste erkänna det fina i de värderingar och den etik som vuxit fram över tid, oavsett vilken beteckning man vill sätta på dem.
    Bra eller dåligt så är det svårt att hitta en större samlande kraft för ett samhälle än en religion. Politiker kommer och går och ideologier likaså men kyrkorna finns kvar – eller rättare sagt de normer, värderingar och traditioner som vuxit fram ur dem i symbios med vår övriga historia.

    Islam verkar vara riktigt duktiga på det så när man emigrerar till ett vilset samhälle som vårt och inte riktigt får något grepp om vad det är för så sluter några av dem leden och återvänder till det man känner till bara för att vi egentligen inte tydligt nog kan erbjuda något alternativ – och vem kan klandra de här förbannade unga människorna, som du kallar dem, för det? Det är klart att när det då kommer i det här fallet imamer som tillhandahåller svar och normer så är frestelsen att följa stor. Vi har sett det otaliga gånger genom historien oavsett om det handlat om predikanter, politiker eller despoter.
    Det vore mig fjärran att därmed kräva att de som flyttar hit ska byta religion, bara att vi ska vara tydliga med vilka vi själva är och vilka värderingar vi står för och vad som gäller här.
    Även i ett samhälle som vilar på en kristen värdegrund finns det utrymme för andra religioner men bara så länge samtliga religioner, även den normgivande, är underordnade den världsliga lagen – några religiösa lagar har vi som bekant inte här och det ska vi inte ha heller.

    Gilla

  6. Sixten Johansson skriver:

    Tillsammans hittar vi allt bättre analyser och förklaringar, men att bygga alternativen blir mycket svårt. Den religiösa biten är kanske hälften av problemet: alla hotas vi av en existentiell ångest och söker oss till ångestdämpande medel, aktiviteter, gemenskaper, ledare, läror, som verkar fungera. Ju samstämmigare grupp, ju mindre behöver vi tvivla. En dogmatiskt allsmäktig, befallande Gud är den enda vägen, den enda sanningen, ger det enda värdiga livet.
    Alternativet måste alltså erbjuda en ”bättre”, djupare, sannare, humanare religion eller andlighet. Svårt att tro att någon av de tre abrahamitiska religionerna i längden kan överleva utan djupgående förändringar av dogmerna. Urvattning gör att kraften går förlorad. Fundamentalistisk sunni-islam står extremt stark i dag, avvisar aggressivt allt förändringsarbete.

    Den andra halvan av problemet är skapandet av stoltheten och stadgan. Det måste i huvudsak ske genom att barn och unga så ofta som möjligt får möta stolta och stadgade unga och vuxna. Grunden läggs i familjen och skolan. Eftersom dessa två institutioner nu i mycket hög grad har abdikerat från sin roll som fostrare måste andra sociala gemenskaper ta över denna fostran, utan att det urartar till hjärntvätt. En viktig del av arbetet är att stoppa feminiseringen och återupprätta den goda manligheten. Alla kloka kvinnor och män kan knyta an till den fina, äkta jämställdhetsutveckling som blev stark redan på 70-talet, men som några decennier senare tappade kraft, spårade ur och ledde till den utopistiska, infantiliserade och aggressiva tokfeminism som får allt medialt och offentligfinansierat stöd. Unga kvinnor och män behöver hela tiden möta och mäta sig med tuffa, erfarna, mognare, klokare äldre – och unga!

    Båda dessa svåra, men möjliga, utvecklingsvägar kan stödjas av all den kunskap om samhället och all den vänliga och generösa kommunikation som vi redan kan hitta på nätet, men vi skulle även behöva nya organisationer och förtroendeingivande och kompetenta personer som stöttar och styr arbetet.

    Gilla

  7. Ipse Cogita! skriver:

    Det kanske är på tiden att vi tillåter oss att vara svenskar till att börja med. Inte så där inneslutna utan bara på det sättet att vi erkänner att vi trivs med landet och att vi känner oss ganska duktiga över vad vi åstadkommit. Att hela tiden tala som om landet inte riktigt finns, att det mesta är skräp eller att vi är barbarer som Reinfeldt antydde lär inte föra oss framåt. Sahlinskans olika yttranden om svensken orkar jag inte ens upprepa, hon gillar inte landet.
    Jag är fullständigt övertygad om att många av oss känner något i den här riktningen. Det är nog mest en fråga om att stå upp. Men lätt är det inte. Vargflocken som lurar på sådana som jag är snabbt på plats och kapar en längs fotabjället.
    Den kapningen sker ofta trots att man har rätt i sak och enligt gällande lagar och regler.

    Sen kan jag inte låta bli att reagera när facket gör sitt yttersta för att sabba för unga:
    http://www.allehanda.se/opinion/ledare/krav-din-ratt-pa-arbetsmarknaden-men-gor-inte-din-plikt
    Facket uppmuntrar en person som:
    ”Den unge mannen, som hade anställts för att hjälpa funktionshindrade nattetid, hade inlett arbetspasset med att komma 15 minuter för sent. Sedan hade nittonåringen olovligen tagit emot en kompis under arbetspasset och som kronan på verket hade mannen somnat.”
    Facket träder in och ger ynglingen rätt i att så här kan man göra. Den enkla sanningen är att så kan man inte alls göra.

    Vi kan ju inte ha ett folk som hela tiden framhäver alla andra utom sig själva. Det finns nog en diagnos på folk som uppträder på det viset.

    Gilla

  8. Lennart Jonasson skriver:

    ”Det enda jag är säker på är att välfärdsstaten inte har några verksamma motmedel mot sökande ungdomars existentiella ångest”

    Tveksamt om den har några motmedel överhuvudtaget visavi alla de problem som hopar sig i ett land på väg utför. Försvarare av det välfärdsindustriella komplexet tillstår ju inte längre att det finns några problem. Det finns bara utmaningar! som skall lösas med floskler, värdegrunder eller utredningar med vaga direktiv.

    Den existentiella ångesten bor hos de (pk-isterna) som biter sig fast vid nuvarande ordning av rädsla, karriärskäl eller ren och rå feghet. Inom gammelmedia finns nog den största ångesten, i niten att försvara en skruvad, vinklad verklighetsuppfattning de nog till stor del tvivlar på.

    Vi lever alltså under en systemkris som omfattar media, myndigheter, sjuklövern, institutioner. Överbyggnaden som en marxist skulle uttrycka det.

    Det svenska civilsamhället rullar däremot på i gammal god harmoni, detta måste förstås. Tillit, hederlighet och vänlighet i sommarstugeområdena, båtklubbarna, bär och svampmarker, motionsslingorna, trygga bostadsområden osv.

    Det behövs ytterligare oppositionspartier än det enda! Ett anständighetsparti som vågar utmana de offentliga lögnerna och ta parlamentarismen på allvar när det gäller valresultat.

    Gilla

  9. Apg17 skriver:

    Krönikan är svår att kommentera kortfattat p.g.a dess många påståenden, känsloyttringar och reflektioner som var för sig är intressanta. En tulipanaros helt enkelt. Alltnog. Om detta är det bästa liberala tänkare kan producera har välfärdsstaten verkligen misslyckats.

    – Det är lättare att säga tulipanaros än att göra en

    Gilla

  10. Rosenhane skriver:

    Lennart Jonasson

    ”Det svenska civilsamhället rullar däremot på i gammal god harmoni, detta måste förstås.”
    Hur länge då?
    Gated communitys, civila vakter, lås och bommar kommer i samma takt som upplopp, bilbränder, skjutningar, våldtäkter mm eskalerar.
    Den gamla goda harmonin är snart ett minne blott alldenstund vi inte har en polismakt som kan sätta ner foten.
    För att tala med Arne Hegerfors – det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.

    Gilla

  11. Anders skriver:

    Det var intressant att läsa att Du, med tanke på vilken miljö Du kommer ifrån, var med i 68-rörelsen. Det stärker mig min tes att den s.k. studentrevolten i grunden var något annat än vad den synes ha varit. Den framställs ju allmänt som ett uppror mot det bestående samhället och dess auktoriteter, men i själva verket var den ett uppror mot det som hotade den egna ställningen, nämligen meritokratin. Det var för mig, när det begav sig, rätt uppenbart att de som var mest revolutionära var de som hade minst att förlora, eftersom de alltid kunde falla tillbaka på sina välbärgade familjer. Vi som kom ur enklare omständigheter, och som i kraft av vår studiebegåvning försökte göra en klassresa, var oftast rätt skeptiska till revolutionsromantiken. Studentrevolten sammanföll ju med den kraftiga expansionen av den högre utbildningen, vilket förstås kom att innebära att en universitetsexamen inte längre var någon garanti för att erhålla ett välavlönat och inflytelserikt arbete. Från att tidigare i mycket varit förbehållen barn från de mera välbeställda skikten i samhället, kom högre utbildning nu tillgodo också dem från andra samhällsskikt, med ökad konkurrens som följd. I ett meritokratiskt samhälle är inte börd längre något garanti för framgång i livet, och det var, som jag ser det, det som i grunden låg bakom 68-rörelsen. Genom att bryta ned befintliga strukturer inom t.ex. utbildningsväsendet kunde de med rätt kontakter fortsätta att flyta ovanpå. Ett illustrativt exempel är kampen mot betygen, vilka förstås var en garanti mot godtycklighet och nepotism. Inom t.ex. läkarutbildningen lyckades man avskaffa de graderade betygen, vilket kom att medföra att kontakter istället blev den avgörande faktorn för åtminstone de första anställningarna. Idag är inte längre meriter det viktigaste för en bra karriär, utan just kontakter. Och så har då de från början privilegierade lyckats behålla sina positioner.

    Gilla

    • Lennart Jonasson skriver:

      Håller med, det var min underförstådda poäng. Just därför finns det en oerhörd potential om ett nytt anständighetsparti vågar utmana (så skall ordet brukas) de dimridåer som lagts ut av det politiskt/mediala etablissemanget. Hela det svenska statsfinansierade partiväsendet skulle hamna i gungning och den hederlige svensken skulle kunna räta på ryggen utan att riskera diverse stämplar från de som nu styr mot stupet med försåtliga snällismer och säger hat mot de som tycker annorlunda.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.