Gästskribent Christopher Jarnvall: Jag gillar människor som arbetar

Jag gillar människor som jobbar och gör rätt för sig på marknaden.

Jag gillar kapitalismen som tillåter företagsamma personer att driva företag och tjäna pengar, som sedan kan reinvesteras och ger andra jobb. Jag tycker om strävsamhet. Handlar det så om en gårdsbutik på landet, en konsultfirma eller en miljardindustri. Vi har en tradition i Sverige, där duktiga människor från hela världen har sökt sig till vårt land för att vara med om att bygga vidare på Sverige. Sånt gillar jag väldigt mycket.

För länge sedan kom valloner, tyskar, holländare och byggde upp industrier. En del av mina egna anfäder tillhörde dessa skaror. Här i trakterna av Norrköping, där jag har slagit ned bopålarna, har vi minnen av tidiga industrialister. Men också av sentida arbetskraftsinvandring från Italien eller Jugoslavien. Duktigt folk som byggde vidare på vårt land, blev svenskar och betraktade Sverige som sitt hemland – även om de behöll en del av traditionerna från det gamla landet. Jag gillar sånt.

Men så kom 1970-talet. Konjunkturen dök. Det blev svårare att få jobb, facken protesterade mot ökande arbetskraftsinvandring och vi såg ett paradigmskifte inom migrationen. Nu skulle vi framför allt ta emot flyktingar. Det handlade nog ofta – så sades det mellan skål och vägg – om att ta emot människor som kunde säkra det politiska underlaget för den regerande socialdemokratin. Ett slags klientsystem, som fanns redan i Rom. Nå, de flesta som kom från mitten av 70-talet hade väl sina politiska skäl och blev också oftast bra svenskar, byggde vidare på landet. Men nu var flyktingkvoteringen den primära.

Jag gillar människor som kommer till vårt land och vill arbeta – oavsett de är flyktingar eller arbetsmigranter. Jag bryr mig inte om vad de har för färg i ansiktet, hur de tillber Gud eller högtidlighåller sina traditioner. Men jag vill att de kommer hit med avsikten att bygga vidare på Sverige enligt vårt samhällsskick. Jag gillar inte när vissa grupper skapar egna samhällen och kräver att få leva utanför det svenska. Jag gillar inte när fattiga EU-länder exporterar sina medborgare och tycker att jag och andra arbetare skall betala notan. Och jag gillar inte när människor med bakgrund i andra religioner inte accepterar min – eller rentav föraktar min dotter för att hon har bara axlar och inte bär slöja.

Vi har länge haft en låt-gå-mentalitet i det här landet. Någonstans tog byråkratin och regelsystemet över befälet från oss. Vi började klamra oss fast – och hakades upp – på komplicerade regelsystem eller politiska dogmer i stället för att se till praktiska lösningar. Någonstans i denna process blev vi också ängsliga för att ryta till när andra bröt mot våra system. Nu tappar vi sakta men säkert kontrollen över samhället. Och ingen vågar stanna upp och ställa sig frågan: Hur länge kan vårt system överleva så här?

Vi sitter med ett begynnande kaos som stora delar av det politiska etablissemanget har skapat. Allt medan den ene efter den andre går ut och gör avbön och medger sin naivitet. Allt medan opinionsmätningarna recenserar styret av vårt land. Vi sitter med arga människor som saknar politiskt ledarskap. Vi sitter med makthavare som sneglar på vad media skall tycka, rädda för att fatta viktiga beslut. Vi sitter med myndigheter som bollar svåra frågor mellan sig. Allt medan den enskilde, som följer regelboken, hamnar i kläm. Vi sitter med lagar som gäller vissa, men inte andra…

Och signalen vi skickar till omvärlden är denna: Kom gärna hit. Vi har ingen koll på tillvaron, men vi ser till att försörja dig. Och du får bära dig åt litet hur som helst. Du som kommer hit och söker jobb kan inte vara säker på att få stanna. Du som söker politisk asyl kan inte vara säker på att få jobba. Och jag frågar mig: Var det så vi tänkte oss att bygga på Sverige?

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han bygger själv gärna på Sverige genom hårt arbete och entreprenörskap – och gillar andra som gör det!

11 reaktioner på ”Gästskribent Christopher Jarnvall: Jag gillar människor som arbetar

  1. Bengt-Åke Wennberg skriver:

    Jag har läst att tiggarna i intervjuer ser det som ett ”arbete” att tigga. Man har regelbundna arbetstider och en given plats att vara på. Man har lärt sig att marknadsföra sig på olika sätt som skall appelera till människors önskan att ”göra gott”. I liten skala opererar man som hjärt- och lungfonden och alla de som arbetar med detta storslagna tiggeri.

    Men tiggeri är förstås ett konstigt arbete, som bygger på att man, liksom kriminella och lurendrejare, ensidigt anser sig ha rätt till andras pengar utan någon direkt motprestation. Nu är denna ambition inte unik för tiggarna. De flesta arbeten betalas av oss andra. Jag har för mig att skillnaden ligger i att vissa ”arbeten” så tydligt och asymmetriskt snyltar på, och exploaterar, oss andra medan andra insatser (de godtagna) påstås bidra till allas vår välfärd.

    Vad som oroar mig är att jag inte riktigt kan reda ut till vilken kategori jag själv hör. Det är visserligen ett hårt arbete att skriva (liksom att tigga) men till vilken nytta för Sverige och världen och varför betalas det ena men inte det andra? Jag har tyvärr inget bra svar. Men visst skall man göra rätt för sig här i världen.

    Gilla

  2. Tritonen skriver:

    Mycket väl formulerat. Det är lätt att bli pessimist, för vad kan man göra, när våra folkvalda med berått mod, likt ansvarslösa barn, steg för steg tar isär vårt fungerande samhälle? Enda hoppet är att SD växer sig så starkt att det kan diktera regeringspolitiken.

    Gilla

  3. Observator skriver:

    Christopher Jarnvall säger att han ”gillar människor som kommer till vårt land och vill arbeta – oavsett de är flyktingar eller arbetsmigranter”. Vad menar han?

    En sak är väl att gilla arbetsvilliga människor – en annan sak är väl att ta emot dem i sitt land. Det finns nog ganska många arbetsvilliga människor i världen.

    Om jag har ett välfungerande företag, så vill jag nog inte att det plötsligt står en mängd arbetsvilliga människor i lokalerna. Människor jag inte behöver eller som kanske inte ens är användbara, även om jag skulle behöva mer personal.

    Valloner och holländare, som Jarnvall nämner, var ju knappast migranter av dagens modell. Vi lockade hit dem för att med hjälp av deras kunskaper skapa välstånd av våra resurser. Dagens migranter lockas hit av det välstånd vi skapade av våra resurser.

    Integrationen fungerade nog också på ett annat sätt förr tiden. Det fanns inte rätt många parabolantenner, som gjorde att man i någon mening kunde ”stanna kvar” i sin ursprungskultur och jag tror inte att t. ex. de vallonska smederna i någon större utsträckning åkte tillbaka till födelsebyn för att skaffa sig en brud.

    Gilla

  4. Tomas skriver:

    Polen och Sverige är värst på åldersrasim enligt OECD. Är man 55 plus är det i princip omöjligt att byta jobb om man inte har en specialkompetens. Så blir man uppsagd är det bara att gå till socialen och vänta på pensionen.
    En synskadad berättade i P1 att det var så svårt för henne att få jobb idag, tidigare var det lätt.. Vad beror det på?
    Invandringen flippade ur på 80-talet. Då infördes Luciabeslutet 1989 som begränsade invandringen. Bildt och Westerberg avvecklade detta beslut 1991.
    Vi har haft en stor invandring från forna Jugoslavien, det har gått bra säger PK.
    Men dom betalar inte sina egna välfärdskostnader…

    Gilla

  5. Anders Lindfors skriver:

    Det är många hårt arbetande människor som för närvarande känner att de endast är utnyttjade produktionsenheter i den allt mer ekonomiskt bisarra humanitära stormakten Sverige. Plymouthkolonion i Amerika grundades ju 1620 av britter som var religiöst förföljda i Storbritannien. Kanske går det att bilda ett New Sweden, till att börja med virtuellt för alla de svenska företagare/entreprenörer/vanliga knegare som är på väg att deppa ihop totalt.

    Sverige behöver någon form av nystart, ej involverande alla nuvarande kulturellt alienerade nysvenskar, vilka hittills förutsatts ha den självklara rätten att leva på andra, dessutom livet ut om så nödvändigt.

    Liked by 1 person

  6. lensof skriver:

    Instämmer – och tycker samtidigt att vi ska ha ett samhälle som klarar av att ge stöd i vissa situationer. För vi alla kan bli sjuka eller drabbas av olyckor av olika slag som gör oss oförmögna till arbete just då. Det ju detta som är ett välfärdsamhälle.
    Att vi får stöd betyder dock inte att vi inte har ansvar. Ansvar för oss själva och de barn vi sätter till världen. Gör man inte det är man inte längre en vuxen frisk person.
    Frågan är då om vi bör bygga upp system där stora grupper inte behöver ta något som helst ansvar för vare sig själva eller sin avkomma. De behöver inte följa de lagar som är satta, inte ta hänsyn till grundläggande sanitära regler, inte se på äganderätten som de flesta av oss vill se den. Allt medan man klagar på utanförskap och otillräcklig tilldelning.
    Kan man verkligen förvänta sig respekt när man inte på något sätt visar andra respekt eller vill ta eget ansvar?
    Vi får ju de gruppbeteenden som vi förväntar oss och stödjer. Detta ansvar kan vi inte enbart lägga på begrepp som strukturer och makt utan måste också se i oss själva på individuell nivå. Vad förmedlar jag för budskap när jag lägger en krona i en kopp till någon som ser fattig ut för att jag vill vara god? Eller när jag tror att en sjuttonåring som tagit sig genom åtskilliga strapatser för att komma till vårt land inte kan klara av att skölja en tallrik efter sig?
    Denna passivisering, är det av godhet, en humanitär välvilja? Eller är det ett sätt för att få oss att känna oss bättre än övriga världen och det utan att behöva ta ansvar för vårt avståndstagande?

    Liked by 1 person

  7. Christopher Jarnvall skriver:

    Tack för era reflektioner och kommentarer! Kul att min text väckte intresse. Någon frågade vad jag egentligen menade: Jo, jag menar att jag gillar folk som vill arbeta. I andra steget menar jag att vi skall premiera de migranter som kommer till Sverige och även vill arbeta. Därmed inte sagt att vi i första taget kan hysa alla arbetsvilliga. Även om det kanske fungerar på sikt. Men idag är systemet ett annat: Om du inte tillhör EU:s inre marknad och kommer till Sverige för att du explicit vill arbeta, är det långt ifrån säkert att du får stanna här. Kommer du däremot hit som asylsökande – sedan må du ha slängt ditt pass för att slippa bli identifierad (eller på annat sätt blivit av med det), vara arbetsskygg, brottsling eller F-n och hans mormor – har du alla chanser i världen att få stanna. I synnerhet om du har begått brott som kan straffas med döden i ditt gamla hemland. Det tycker jag är fel väg att bygga ett land. Vi måste lära oss – liksom immigranterna i Sverige – att i vårt land gäller vissa lagar och regler samt att man i första hand jobbar och sliter för att skapa sig ett liv. Inte låter andra fixa det.

    Gilla

  8. Hans O skriver:

    Om arbete är synonymt med att tigga, på de premisser som nu sker, så är väl detta ett nytt begrepp i svenskt leverne som det finns anledning att grundligt reflektera över?

    ”Ingen ersättning utan motprestation” är väl rimligare? Det finns många sätt att visa detta på.
    För vi har väl ändå rätten kvar att formulera de principer, på vilka vi vill grunda vårt samhälle?
    Eller har vi så vikt ner oss att även vår tankefrihet är i fara?

    Är det så att dagens beslutsfattare har vuxit upp i ett samhälle som inget saknat och därför tar för givet att ”kakan både kan ätas och finnas kvar”?
    I så fall finns det rimligen en anledning för den äldre generationen, som ju faktiskt byggt vårt samhälle av idag, att höja sin röst och kräva mer av realism i ord och handling.

    Problemet med politiker och ansvariga är att de lätt kan avgå och därmed helt frita sig från ansvar, under det att nytillkomna beslutsfattare slår ut med händerna och urskuldande säger: ”fråga inte mig, jag har just börjat och var inte med om det som hände!”

    Nej, tag kontakt med din riksdagsledamot, som du själv lagt din röstsedel på och som faktiskt är den som du själv har satt att förvalta vårt leverne under den nu pågående mellanvalsperioden.
    Det är nog den mest direktdemokratiska åtgärd som står till buds.

    Vare sig ett nytt parti eller ett aldrig så ökat stöd till något etablerat parti kan förändra vad som nu sker.

    De ansvariga har bundit fast sig vid masten genom DÖ.
    Samling vid pumparna, skutan läcker.
    Det behövs något annat.

    Gilla

  9. Jonas Nilsson skriver:

    Och varför tror du att vi fått öppna våra hjärtan för dessa flyende utan någon som helst eftertanke för vad vårt system egentligen klarar av? För att tvinga utsatta att jobba och tvinga svenskar att köpa tjänsterna, vid sidan av det system som nu faller samman.
    Du kan vara lugn, ingen i detta land – förutom ev några smarta asylsökande – kommer att kunna göra annat än jobba (om man räknar finansmarknadsspelet som ett jobb). Du har väl inte missat att läsa om det sovande folket?
    Du får bara se till att dina egna barn får en skolgång som gör dem dugliga för svensk eller annan arbetsmarknad. Det finns risk att debatterande entreprenörer glömmer att det Sverige de nu själva sjösätter kommer att vara ett helt annat Sverige än det som de växte upp i.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.