Jag gillar människor som jobbar och gör rätt för sig på marknaden.

Jag gillar kapitalismen som tillåter företagsamma personer att driva företag och tjäna pengar, som sedan kan reinvesteras och ger andra jobb. Jag tycker om strävsamhet. Handlar det så om en gårdsbutik på landet, en konsultfirma eller en miljardindustri. Vi har en tradition i Sverige, där duktiga människor från hela världen har sökt sig till vårt land för att vara med om att bygga vidare på Sverige. Sånt gillar jag väldigt mycket.

För länge sedan kom valloner, tyskar, holländare och byggde upp industrier. En del av mina egna anfäder tillhörde dessa skaror. Här i trakterna av Norrköping, där jag har slagit ned bopålarna, har vi minnen av tidiga industrialister. Men också av sentida arbetskraftsinvandring från Italien eller Jugoslavien. Duktigt folk som byggde vidare på vårt land, blev svenskar och betraktade Sverige som sitt hemland – även om de behöll en del av traditionerna från det gamla landet. Jag gillar sånt.

Men så kom 1970-talet. Konjunkturen dök. Det blev svårare att få jobb, facken protesterade mot ökande arbetskraftsinvandring och vi såg ett paradigmskifte inom migrationen. Nu skulle vi framför allt ta emot flyktingar. Det handlade nog ofta – så sades det mellan skål och vägg – om att ta emot människor som kunde säkra det politiska underlaget för den regerande socialdemokratin. Ett slags klientsystem, som fanns redan i Rom. Nå, de flesta som kom från mitten av 70-talet hade väl sina politiska skäl och blev också oftast bra svenskar, byggde vidare på landet. Men nu var flyktingkvoteringen den primära.

Jag gillar människor som kommer till vårt land och vill arbeta – oavsett de är flyktingar eller arbetsmigranter. Jag bryr mig inte om vad de har för färg i ansiktet, hur de tillber Gud eller högtidlighåller sina traditioner. Men jag vill att de kommer hit med avsikten att bygga vidare på Sverige enligt vårt samhällsskick. Jag gillar inte när vissa grupper skapar egna samhällen och kräver att få leva utanför det svenska. Jag gillar inte när fattiga EU-länder exporterar sina medborgare och tycker att jag och andra arbetare skall betala notan. Och jag gillar inte när människor med bakgrund i andra religioner inte accepterar min – eller rentav föraktar min dotter för att hon har bara axlar och inte bär slöja.

Vi har länge haft en låt-gå-mentalitet i det här landet. Någonstans tog byråkratin och regelsystemet över befälet från oss. Vi började klamra oss fast – och hakades upp – på komplicerade regelsystem eller politiska dogmer i stället för att se till praktiska lösningar. Någonstans i denna process blev vi också ängsliga för att ryta till när andra bröt mot våra system. Nu tappar vi sakta men säkert kontrollen över samhället. Och ingen vågar stanna upp och ställa sig frågan: Hur länge kan vårt system överleva så här?

Vi sitter med ett begynnande kaos som stora delar av det politiska etablissemanget har skapat. Allt medan den ene efter den andre går ut och gör avbön och medger sin naivitet. Allt medan opinionsmätningarna recenserar styret av vårt land. Vi sitter med arga människor som saknar politiskt ledarskap. Vi sitter med makthavare som sneglar på vad media skall tycka, rädda för att fatta viktiga beslut. Vi sitter med myndigheter som bollar svåra frågor mellan sig. Allt medan den enskilde, som följer regelboken, hamnar i kläm. Vi sitter med lagar som gäller vissa, men inte andra…

Och signalen vi skickar till omvärlden är denna: Kom gärna hit. Vi har ingen koll på tillvaron, men vi ser till att försörja dig. Och du får bära dig åt litet hur som helst. Du som kommer hit och söker jobb kan inte vara säker på att få stanna. Du som söker politisk asyl kan inte vara säker på att få jobba. Och jag frågar mig: Var det så vi tänkte oss att bygga på Sverige?

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han bygger själv gärna på Sverige genom hårt arbete och entreprenörskap – och gillar andra som gör det!