Jihadisternas tolkning av Koranen är rimlig

Mohamed Omar

I en debattartikel i Expressen den 26 mars, “Islamister tolkar Koranen som fan läser Bibeln”, menar Jan Tuninger att okunnighet om islam är grunden till den så kallade islamofobin, och att jihadisterna gör en orimlig tolkning av Koranen. Tuninger är journalist, tidigare presschef vid Försvarsstaben och FN-officer i Mellanöstern.

“Islamofobin”, skriver Tuninger, “är en av de bärande krafterna bakom de populistiska och främlingsfientliga rörelserna i Västvärlden. Den har växt fram ur den närmast totala okunnighet om islam som utmärker dagens européer och amerikaner”.

Ordet islamofobi saknar fast och vedertagen betydelse. Det är svårt att veta vad Tuninger menar. Men om han menar att islam är den minst omtyckta religionen i västvärlden, vilket är ett faktum, så beror det nog inte på okunnighet. Jag tror att det snarare beror på kunskap om värderingarna i islams grundtexter, vilka västerlänningar finner frånstötande. En viktig anledning är också terrorismen i islams namn.

Fortsätt läsa →

Ondskans lakejer

Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.

Fortsätt läsa →

Gästskribent Zulmay Afzali: Min vän dog i IS-attack mot ett sjukhus i Kabul. Hans mördare kommer kanske att integreras i Sverige.

Jag kom hem från jobbet den åttonde mars och knäppte på datorn för att se vad som hänt under dagen i Sverige och världen. Det första som fångade min uppmärksamhet var nyheten om att IS-anhängare hade attackerat militärsjukhuset i Kabul. Bland dem som dog i attacken fanns min ovärderlige vän, doktor Behroz Haidari, en enastående människa med ett stort hjärta.

Några dagar senare hörde jag kulturminister Alice Bah Kuhnke på TV säga att Sverige måste ta emot och integrera de IS-terrorister som kommer hit. Jag trodde inte mina öron, jag trodde att det var ett skämt. Men den svenska ministern var allvarlig och menade vad hon sa. Jag blev chockad och tänkte: Kan det vara möjligt att Sverige faktiskt har en så aningslös minister i sin regering?

Jag undrar om kulturministern vet vad IS är. Vet hon att det är en terrororganisation av den värsta sorten? Att de som anslutit sig till den brutalt mördar och våldtar kvinnor och barn och bränner människor levande? Vet hon att IS utför etnisk och religiös rensning, begår brott mot mänskligheten? Det verkar inte så.

När Alice Bah Kuhnke säger att IS-återvändare ska integreras i samhället visar hon att vi inte bryr oss om att de skurit huvudena av människor, skjutit ihjäl män inför sina hustrur, långsamt sänkt burar med oskyldiga män i vattentankar för att dö en plågsam död, sålt kvinnor på sexslavmarknader och våldtagit barn. Här i Sverige tar vi emot dem nästan som om allt detta inte hade hänt. Vi vårdar dem, ger dem bostäder och socialbidrag och försöker ordna jobb åt dem. Inte ett ord om att de skulle ställas inför rätta för sina ohyggliga brott.

Fortsätt läsa →

Gästskribent Paulina Neuding – Visselblåsaren tystas om förortsvåldet

Jag vet att det är känsligt och lite kontroversiellt, men för oss är det egentligen verkligen no go, för vi har ju direktivet att vi ska inte, egentligen, gå in i farliga situationer.

Så sade Gordon Grattidge, ordförande för fackförbundet Alarm Ambu-lansförbundet, när jag intervjuade honom på DGS-TV i februari om våld och hot mot ambulanspersonal särskilt i utanförskapsområden. Det är tredje gången jag intervjuar en ordförande för Alarm Ambulansförbundet på samma tema – två gånger tidigare har jag skrivit om företrädaren Henrik Johansson.

Trots det stora allmänintresset, och trots de senaste årens medierappor-tering om villkoren för visselblåsare, har det varit så gott som tyst från andra journalister och redaktioner om larmen från Johansson och Grattidge. Intervjun där Grattidge djupgående förklarar hur, var och på vilket sätt hans medlemmar utsätts för våld och hot har setts över 70 000 gånger på Youtube, men har mig veterligen inte nämnts i svenska medier (däremot har den uppmärksammats i USA).

I april anordnas mässan ”Ambulans 2017” av Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor, enligt arrangören Nordens största ambulanskongress. Mässan kommer att invigas med tal av inrikesminister Anders Ygeman. Andra dragplåster är hälsominister Gabriel Wikström (S) och Cecilia Widegren (M).

Gordon Grattidge var inbjuden att delta i ett panelsamtal om ambulanspersonals säkerhet, men har i ett mejl fått veta att inbjudan dras tillbaka – på grund av hans vittnesmål i vår intervju.

Fortsätt läsa →

Vänta, jag ska bara…

Patrik Engellau

Hur många gånger har man inte ropat till sina barn, när de var små, att skynda sig på för att hinna till skolan och fått ett svar som börjar med ”Vänta, jag ska bara” och slutar med något som innebär att det Privata Nöjet får företräde framför Plikten. Vi som är lite mer handlingssnabba – eller otåliga om man så vill – är rätt trötta folk som ”ska bara” i stället för att ägna sig åt vad de borde ägna sig åt, nämligen att utföra sina åligganden.

Plikter och åligganden är ofta jobbiga så det inte så konstigt att människan har en benägenhet att fly in i behagligare sysselsättningar, till exempel sammanträden med wienerbröd. Vänta, vi ska bara göra en utredning innan vi kommer till skott. Vänta, vi ska bara vila oss i form innan vi tar över regeringsmakten från Löfven-gänget.

För mig framstår svensk politik som en ”ska bara”-grej. Vi ser problemen, men går inte pang på rödbetan och börjar lösa dem, utan vi ägnar oss åt förspel och preludier som ofta får ett eget liv. Ibland blir preludierna, snarare än de problemlösande åtgärderna, själva saken och livets mening för de politiska beslutsfattarna. Vi ska bara se om vi kan komma överens med de andra allianspartierna innan vi avsätter Löfven. Äsch, det gick inte. Det är väl inte vårt fel?

Fortsätt läsa →

En nation av ammande terapeuter

Helena Edlund

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister” skrev Karin Boye. Hur knoppar känner vet jag inte, men jag vet något annat som gör oändligt ont, och det är när ens människosyn krackelerar.

Det gör ont i både själ och kropp när insikten att det faktisk existerar genuint onda människor mejslar sig in i ens innersta. Eftersom de flesta av oss tack och lov strävar efter att vara goda människor (även om våra definitioner må variera) och dessutom under decennier marinerats i åsikten att alla människor är likadana innerst inne, värjer sig många mot möjligheten att en medmänniska faktiskt kan välja att vara ond.

Under min vistelse i Afghanistan mötte jag sammanhang där ingen höjde på ögonbrynen när en kvinna blev mördad, när en liten pojke blev våldtagen eller där en elvaårig flicka födde barn. Det ansågs som normalt. Oproblematiskt. När jag återvänt till Sverige och föreläste om mina upplevelser, fick jag höra att jag ljög. Det kunde helt enkelt inte vara som jag påstod. De flesta åhörarna jag mötte under dessa föreläsningar var fast övertygade om att det stred mot någon form av grundläggande naturlig värdering hos människan att våldta skrikande småbarn eller skjuta sin fru i huvudet inför familjen, och följaktligen var den enda rimliga förklaringen att jag ljög.

Jag ljög inte.

Fortsätt läsa →

Varning för lurendrejare

Patrik Engellau

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje. Samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan skriver i Aftonbladet under rubriken ”Vi gjorde fel – därför ökar segregationen”:

Klyftorna växer. Fastän vi i Sverige har försökt bryta utvecklingen har vi misslyckats…Som samordningsminister har jag försökt gå till botten med varför insatser misslyckats med att bryta segregationen. Både genom att gå igenom utvärderingar av statens insatser de senaste 20 åren och genom att möta forskare och människor från olika discipliner som jobbar med dessa frågor för att lära av tidigare erfarenheter och evidens.

Vilket fel är det då man gjort? Jo, det är:

Fortsätt läsa →

En litterär sensation

Lennart Bengtsson

Under ett besök i Irland för en tid sedan kom jag vid ett besök i X i kontakt med en herr Y som hade kommit över ytterligare ett kapitel av Gullivers resor, den satiriska roman som Jonathan Swift publicerade 1726. Huvudpersonen, Lemuel Gulliver, läkare och sedermera kapten, gjorde ett antal resor över världen där de mest kända är besöken hos Lilliputtarna och hos jättefolket i Brobdingnag. Mindre kända är de senare besöken som vid den flygande ön Laputa eller hos de märkliga struldbruggarna i Luggnagg som levde i evighet ehuru knappast ett angenämt liv.

Här återgivet material från en hittills okänd resa är tills vidare mycket ofullkomligt genom att manuskriptet har blivit kraftigt vattenskadat. Det finns dock möjligheter att läsa en del av det skadade materialet med hjälp av avancerad datateknik. Jag avser därför återkomma vid ett senare tillfälle med en förhoppningsvis komplett text.

Uppenbarligen gjorde Lemuel Gulliver – av misstag, märkvärdigt nog – ytterligare en resa efter sitt besök i Japan och då till det säregna landet Egirves. Denna resa företogs inte med båt utan med en varmluftsballong som sedermera fick namnet Mongolfier efter de två bröderna Josef och Etienne Mongolfier som gjorde en ballonguppstigning i närheten Annonay 1783.  Detta var emellertid inte den första flygballongen i världen. Den första tillverkades av Lemuel Gullivers vän Yton O’Hollings redan 1725 i Galway på Irland. När Yton visade sin uppfinning klev Lemuel på prov in i korgen. Strax greps ballongen av en kraftig stormby som snabbt lyfte ballongen och den förvånade passageraren. De fördes med våldsam kraft mot nordost. Efter en lång färd förmådde ballongen inte längre hålla sig flygande utan fastnade i ett jättelikt träd som sannolikt var en ek. Lemuel lyckades ta sig ur ballongkorgen och klättra ned från trädet.

Nedanstående text består av de olika fragment avseende Lemuels observationer som hittills kunnat tolkas.

Fortsätt läsa →

Embarras de richesse

Patrik Engellau

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.

Låt mig ge ett exempel. Om man kliver upp till sista högsta etaget på Maslows behovstrappa står det ”självförverkligande” eller något ditåt, ofta med förklaringar som ”moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning” etc. Det är sådant vi således förväntas hålla på med när vi har tid och pengar så det räcker.

Man skulle i så fall förvänta sig att ett land som Sverige vore fullt med poeter och andra slags skönandar, till exempel att det stod tavelmålare med stafflier i stället för romska tiggare i gathörnen. Men verkligheten antyder att vi hellre försörjer tiggare än tavelmålare.

Jag tror emellertid inte att problemet är att det råder större efterfrågan på tiggare än på tavelmålare. Problemet är att det finns nästan hur många potentiella romska tiggare som helst, men väldigt få bra konstnärer. Gud gör bara något dussin konstnärliga genier (om man räknar in alla sorter från tonsättare till poeter och skulptörer) per årskohort. När staten försöker leka Gud och gynnar de sköna konsterna med ökade anslag för att få fram fler konstnärssnillen så misslyckas detta kapitalt. Vi får bara mer dålig konst och obegriplig litteratur.

Fortsätt läsa →

Upprepning om den svenska rasismen

Patrik Engellau

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Sverige är rasistiskt. Med Sverige menar jag inte svenska folket, utan den svenska pk-istiska eliten med det välfärdsindustriella komplexet som bas, alltså just det gäng som felaktigt brukar anklaga svenska folket för rasism. Han som sa´t, han va´t.

Denna officiella rasism, som hela tiden påstår sig vara motsatsen, går ut på att vissa grupper, till exempel ungdomsbrottslingar och migranter – eller i vid bemärkelse det välfärdsindustriella komplexets samlade klientel – inte kan förväntas uppföra sig som du och jag, alltså rimligt civiliserade medelklassare. Man kan inte ställa normala krav på dessa efterblivna figurer.

Ska jag behöva bevisa särbehandlingen med referenser till vetenskapliga studier? Man behöver bara öppna tidningen eller sätta på teven för att få exempel på hur klientgrupperna ursäktas för sina förseelser. Rikspolischefen Eliasson gjorde ett bestående intryck när han i teve försvarade en ensamkommande som mördat en personal på HVB-hem i Mölndal.

Fortsätt läsa →

Materialistiska och idealistiska historieförklaringar

Patrik Engellau

Som ung var jag materialist eller närmare bestämt marxist. Jag var inte så särskilt mycket socialist, utan mest just marxist i bemärkelsen att jag trodde att världen styrdes av materiella förhållanden såsom de opersonliga produktivkrafterna och de något personligare produktionsrelationerna samt att det mänskliga medvetandet bara var en reflektion av dessa materiella förhållanden.

Numera är jag i stället idealist i bemärkelsen att jag tror att idéer, tyvärr ofta dumma idéer, som människor får i sina skallar styr historien när dessa idéer får fäste i tillräckligt många skallar.

Varifrån idéerna kommer vet jag inte. Vi kan studera ett praktiskt exempel, de rätt nymornade så kallade populistiska idéströmningarna. På bara något år verkar världen ha bestämt sig för att populismen finns och har en stark, levande kraft.

Jag tror möjligen att det var symbolhändelserna Brexit och Trump som på något sätt blåste liv, inte i populismen, utan föreställningen om populismen. Tidigare fanns Jimmie Åkesson och Geert Wilders, lite aparta typer, men nu blev de och deras kollegor plötsligt inkarnationen av ett nytt fenomen som världen på allvar måste förhålla sig till. Det är som om Hegels världsande hade trätt fram och förkunnat: ”Varde populism”.

Fortsätt läsa →

Maktens arrogans

Stefan Hedlund

Ett av den svenska migrationskrisens i särklass mest upprörande inslag är den utpräglade arrogans med vilken både myndighetspersoner och politiska makthavare möter allmänhetens högst berättigade oro och växande känsla av vanmakt.

Då Fredrik Reinfeldt efter valet 2014 tvangs lämna regeringsmakten, gjorde han det med en uppmaning till svenska folket att vi måste ”öppna våra hjärtan” för flyktingar. I mars förra året, då både regering och myndigheter talade om ett mottagningssystem i sammanbrott, valde han att iskallt raljera över konsekvenserna: ”Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?” Vi kan vara tryggt förvissade om att det inte fanns någon i Reinfeldts bekantskapskrets som tvingats uppleva något av detta.

Vid politikerveckan i Almedalen i juli 2016 valde Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Anders Danielsson att gå samma väg. Trots att Sverige på goda grunder kunde hävdas befinna sig i den värsta samhällskris vi upplevt på decennier, valde han helt oblygt att utmana de församlade representanterna från landets politiska, byråkratiska och massmediala eliter: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!”

Så talar makten till andra medlemmar av samhällets eliter. I likhet med Reinfeldt kunde Danielsson vara lugn att ingen av de församlade skulle räcka upp en hand. De som minglar i Almedalen tillhör knappast dem som tvingats uppleva att maten tar slut.

Fortsätt läsa →

Hur styrs samhället?

Patrik Engellau

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

De folkvalda politikerna, som beslutar över dessa apparater, har två verktyg i sin verktygslåda, dels ett tvingande regelverk av lagar och förordningar, dels en hög med pengar som kallas budget. Med dessa verktyg kan politikerna förbjuda allt som går att förbjuda och köpa allt som går att köpa.

Och lyssna på dem. Varje slags insats de talar om handlar antingen om regelverket eller pengarna eller om båda.

Men vad som sker i ett samhälle, har jag med tiden blivit allt klarare och plågsammare medveten om, bestäms endast i liten utsträckning av politikernas lagar och pengar, utan i stället i mycket stor utsträckning av hur medborgarna tänker.

Fortsätt läsa →

Att ta ansvar för landet

Stefan Hedlund

Statsminister Stefan Löfven talar mycket och gärna om betydelsen av att ”ta ansvar för landet”. Han har förvisso inte ensamrätt på detta. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som statsminister minst lika pigg på salvelsefulla utsagor av liknande slag. Men nu är det Löfven som för tillfället huserar i Rosenbad, och som därmed i första hand bör uppmanas att förtydliga om han inser skillnaden mellan yvigt tal om att ta ansvar, och att faktiskt inneha ansvar. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Låt oss gå tillbaka till Stockholm den 6 september 2015, en tid som utmärktes av att en flodvåg av migranter helt okontrollerat sköljde in över vårt land. På Medborgarplatsen hölls en av många manifestationer till stöd för det gemene man då fortfarande kunde förledas att uppfatta som ömkansvärda ”flyktingar”. I denna samling uppträdde Stefan Löfven med det kanske viktigaste talet under sin tid som statsminister.

Han bjöd på en starkt känslosam uppvisning av moraliskt engagemang, och av krav på just ansvarstagande. Flyktingar är människor som alla vi andra, ”men som tvingas fly bomber med sina barn i famnen”. Alla måste ta ansvar. Ingen svensk kommun ”skall kunna smita undan”, och de europeiska länder ”som har sämst politik ska inte komma undan sitt ansvar”. Det hela var förenat med en varm känsla av moralisk överlägsenhet. Mycket snart skulle dock en iskall verklighet börja göra sig påmind.

Fortsätt läsa →

Är felet politikernas eller medborgarnas?

Patrik Engellau

Signaturen tobbewallin hade en bärande invändning mot (åtminstone en del av) min text Vår tids ångest. Så här skrev jag bland annat:

Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet…. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.

tobbewallins invändning, om jag fattat den rätt, är att det är politiker (och LO, säger tobbewallin) som lagat dagens soppa och bara politikerna som har verktyg att ta oss ur den. Och varför fegar de ur? frågar sig tobbewallin. Jo, för att förändringar skulle kunna skada LO, svarar han.

Om vi struntar i det där med LO, som jag inte tror har så mycket makt, så har tobbewallin naturligtvis rätt i att lösningen på dagens problem måste gå via en förändrad politik. Och om det är politikerna som måste ändra sig kan det verka irrelevant och kanske vilseledande eller rentav fräckt av mig att skylla tillståndet på medborgarnas mentalitet. Kanske är jag en hemlig agent för motståndarsidan, som någon antytt.

Fortsätt läsa →

Tankar om trollkarlar på de sociala näten

Lennart Bengtsson

President Trump har det inte lätt dessa dagar. Hans förtroendesiffror har sjunkit till 37 procent. Redan vid presidenttillträdet för två månader sedan var siffrorna låga med 45 procent och sannolikt bland de lägsta siffrorna för en amerikansk president under den tid som gallupinstitutens undersökningar har funnits.

Det är emellertid ingenting mot hans förtroendesiffror i Sverige som för någon vecka sedan låg på 20 procent och för kvinnor med vänstersympatier ännu mindre och sannolikt i intervallet 2-5 procent. Så president Trump får glädja sig åt att han inte är ordförande för vänsterns kvinnoförbund för då skulle han ha det vida värre än han har det i dagens USA. Då skulle det verkligen osa katt för presidenten.

Som en avlägset befintlig observatör är det inte lätt att blicka igenom dagens mediala dimmor där vi i allt större utsträckning är utelämnade åt magiska makters manipulation av våra sinnen. Statsministern har gått ut med en allvarlig varning i god tid inför nästa års val att vi kommer att utsättas för den hemskaste och mest utstuderade propaganda skapad av hotfulla och illvilliga främmande makter som vill driva oss att välja fel parti. Vi kan inte ens förlita oss på vårt eget förnuft och vår egen tankeförmåga i en tid då vi kan komma att dränkas av allehanda alternativa sanningar! Hur skall vi kunna motstå detta. Bevara oss Herren Gud inte minst för dagens alla otillförlitliga nätbloggar!

Fortsätt läsa →

Tystnaden en gång till

Patrik Engellau

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Häromdagen fick jag ett hårresande och bekräftande exempel på att Helena nog har rätt. En gammal vän till mig hade sett musikalen The Book of Mormon på China-teatern i Stockholm. Musikalen handlar om hur en grupp amerikanska nyexaminerade och välkammade mormonska predikanter i slips och vita skjortor reser till Afrika för att frälsa afrikanerna för sin lära.

Det går naturligtvis inte som mormonerna tänkt sig. Afrikanerna har en annan inställning till livet. De tycker att kvinnlig omskärelse och terroristdåd är naturliga saker och de begriper precis att man kan fördriva aids genom att ha sex med barn. Musikalens poänger ligger i kollisionen mellan mormonpredikanternas strama protestantiska prydhet och afrikanernas lössläppta och utmanande vidlyftighet. Denna motsättning river ned skrattsalvor och applådåskor. Publiken kan inte få nog av festliga kulturkonflikter och slippriga skämt om känsliga saker.

Fortsätt läsa →

Förbittringens tid

Patrik Engellau

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

Den andra attityden var statens. Staten fjäskade inte. Den krävde respekt och lydnad. Staten var en auktoritet. Lumpen var sinnebilden för den relation som staten som staten intog gentemot medborgaren. Knappt någon har uttryckt detta mer pregnant än Britt G. Hallqvist:

Översten är van vid lydnad
Han är regementets prydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff

Fortsätt läsa →

Muhammed – profet eller plagiatör?

Mohamed Omar

När man läser islams bok, Koranen, upptäcker man ganska snart man att den är full av lån från judiska och kristna källor. Så här står det i Nordisk familjebok:

”Islam innehåller i främsta rummet judiska och därnäst kristna element i förening med religiösa föreställningar, hämtade från parsismen, och ett och annat drag, som direkt härstammar från den fornarabiska hedendomen. Dessa olikartade element utsmyckades av Muhammed med egna tillsatser och sammansmältes sedan till ett helt.”

Detta uppslagsverk har visserligen några år på nacken, men beskrivningen av den islamiska lärans sammansättning är helt korrekt, dessutom tydligt formulerad. Parsismen är ett annat namn för zoroastrismen, persernas forntida religion. Från den fornarabiska, polyteistiska religionen behöll Muhammed en del föreställningar och ritualer, såsom föreställningen om andarna, djinnerna, och ritualerna vid vallfärden till Mecka, som var en helig stad även före islam.

Författare till islamartikeln i Nordisk familjebok är arabisten K. V. Zetterstéen. I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver han bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Fortsätt läsa →

Det behövs ett ordnat skifte av politik

Widar Andersson

Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”

Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat – som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.

Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.

Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.

Fortsätt läsa →

Vår tids ångest

Patrik Engellau

Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?

En förklaring skulle kunna vara att det faktiskt ligger till just så. Vi anar som aldrig tidigare en skörhet i vårt samhälle, vi förstår plötsligt hur hjälplöst pladdrande våra härskare politikerna är och troligen alltid varit även om vi inte upptäckte det medan allt gick som på räls. Kom ihåg att alla som nu lever bara har egna erfarenheter av perioden sedan andra världskriget, troligen mänsklighetens mest imponerande framgångsperiod. Nu känns det som om förtrollningen är bruten och vi räds framtiden. Vi begriper inte hur det skulle kunna fortsätta så där bra i ytterligare några generationer.

Så kanske det är. I varje fall känns det så när man tänker på Sverige, det troligen mest framtidsutmanade landet i västvärlden. Framtidsutmanade är ett ord som jag just hittat på. Mest framtidsutmanade betyder mest utsatt för risken för oväntade och fundamentala förändringar, mest instabila skulle man också kunna säga. Andra länder har en trögare och stabilare kärna av konservativa medelklassare som utgör nationernas ryggrad medan Sverige har överlämnat hela sitt tänkande och öde till en kår av politiker, som vi nu plötsligt inser inte har en aning om vad de ska göra.

Fortsätt läsa →

Vill vi ha ett europeiskt eller islamiskt Europa?

Mohamed Omar

Turkiets president Erdogan vill bli enväldig, ja, en ny sultan. Och liksom tidigare sultaner ser han sig själv som islams försvarare. I ett nytt tal uppmanar han turkar bosatta i Europa att skaffa många barn:

“Skaffa fem barn, inte tre. Ni är Europas framtid”, sade presidenten i ett tal i Eskisehir, söder om Istanbul.

Han ser alltså inte turkarna i Europa som européer. Inte nu och inte i framtiden. Han förutsätter att de europeiska turkarnas barn kommer att bli turkar, inte svenskar, tyskar eller holländare.

I Sverige heter det ju ofta att alla som bor här är svenskar. Det är så våra gamla medier och politiker har sett på det. Men hur tänker invandrarna själva och deras barn? Min erfarenhet är att de flesta invandrare, turkar och araber, såväl som kurder och perser, inte ser på sig själva som svenskar utan har kvar samma etniska identitet som man hade i hemlandet.

Fortsätt läsa →

Personligheter till politiken

Patrik Engellau

Individers personligheter spelar roll, desto större ju mer framskjutna positioner individerna besitter. Det är ett kontroversiellt påstående eftersom det motsäger den allmänna, underförstådda föreställningen att en ann är så god som en ann och att alla människor är lika värda och därför utbytbara.

Jag tror till exempel att ett justitieråds eller överläkares eller en företagsledares personlighet har ett större inflytande på vederbörandes förmåga att hantera sitt jobb än en städares eller löpandebandarbetares (om det finns några kvar). Löpandebandarbetet skapades för övrigt just för att göra det möjligt för företagen att anställa den okunniga och för industrin kulturellt främmande arbetskraft som lämnat jordbruket för att söka sig ett modernt jobb i staden. Själlöst var det också, så det spelade ingen roll hur man tänkte. Där kan vi snacka om ”enkla jobb”.

Men hur ska det vara med politiker? Ska vi leta efter överläkartyper eller utbytbara löpandebandarbetare? Om man frågat Platon hade svaret varit alldeles tydligt. Stater bör ledas av de främsta begåvningarna, sa Platon, dem han kallade filosoferna.

Veterligen har ingen stat följt Platons råd, men det hindrar inte att två frågor i ärendet lämpligen bör ställas: för det första om lämpliga personliga egenskaper för politiker och, för det andra, hur människor med sådana egenskaper ska lockas till politiska uppdrag.

Fortsätt läsa →

Antônio Vieira eller kyrkans makt

Patrik Engellau

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom. Men i den portugisisktalande – lusofona – världen är han fortfarande trehundra år efter sin död en stjärna som hyllas för sina bedrifter inom kyrkan, vilket i det här fallet betyder politiken och litteraturen. Diktaren Fernando Pessoa kallade honom ”den portugisiska litteraturens kejsare”.

Vieira blev jesuit i Brasiliens dåvarande huvudstad Salvador de Bahia. Jesuiterna hade ambitionen att dra till sig det intelligentaste och dugligaste som fanns i pojkväg och sedan utbilda dessa begåvade ungdomar till verktyg för Guds sak. En jesuit skulle inte bara bedja och förkovra sig i Bibeln, han skulle också delta i världen och påverka politiken. Att påverka politiken betydde, då liksom nu, att lirka med makthavare samt att övertyga folket. Lobbyism och opinionsbildning heter det numera.

Fortsätt läsa →

Så gör vi i Europa

Mohamed Omar

Får man klä sig som man vill överallt? Nej, om du är polis så ska du ha polisuniform. Då representerar man polisen och inget annat.

En kvinna i en islamisk slöja signalerar att hon är muslim. Det är ett påbud i islam att kvinnor ska täcka sitt hår. När man ser slöjan kanske man tänker: vilka andra av islams påbud tycker denna kvinna att det är viktigt att följa?

För det finns ju också regler i islam som säger att en kvinna inte får röra vid en man. Den regeln är minst lika tydlig. Det finns också regler om att döttrar bara får ärva hälften av söner, att en vuxen man får gifta sig med ett barn, att en hustru inte får gå ut utan sin makes tillstånd och att han får aga henne om hon är uppstudsig.

Ja, det finns massor av påbud och regler. Ska jag utgå från att den beslöjade poliskvinnan bara följer påbudet om slöjan, men inga andra? Verkar det sannolikt? Förnuftet säger att om man är så ivrig att lyda islams påbud att man beslöjar sig, trots allt besvär det medför i våra europeiska samhällen, kanske man även är beredd att hålla på de andra delarna av religionen. Men jag föredrar att slippa fundera. En polis är en polis och representerar den svenska staten och ingenting annat. Därför är det tacksamt att EU-domstolen nu har bestämt att arbetsgivaren får bestämma vad de anställda får ha på sig.

Fortsätt läsa →

Värdegrunden och Kairodeklarationen

Patrik Engellau

Nu har jag kommit på varför PK-sekten visar sådan förståelse för islam, till exempel varför ärkebiskopen gör gemensam sak med muslimska ledare med nära kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Jag skrev till kyrkan och fick ett svar från ärkebiskopen där hon förespråkade ett ”överlappande konsensus” mellan religionerna.

Då förstod jag inte vad överlappande konsensus betyder, men nu har jag börjat fatta, tror jag i alla fall. Det räckte med att åter läsa Kairodeklarationen, de muslimska staternas motsvarighet till FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

För några år sedan gjorde Marika Formgren en mycket klargörande distinktion mellan två olika och oförenliga demokratiuppfattningar, som hon kallade ”åsiktsfrihetsdemokratin” respektive ”värdegrundsdemokratin”. Hon skriver:

Den ena sidan, som jag själv tillhör, säger att grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val… Vi kan kalla dess anhängare för åsiktsfrihetsdemokrater.

Fortsätt läsa →

När vänsternissarna bad om sin egen undergång

Mohamed Omar

Statligt ägda Lernia lanserar en ny rikssvenska med brytning för att invandrare lättare ska komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att företag och organisationer ska använda den nya rikssvenskan i rösten på sina telefonsvarare och andra taltjänster, skriver Östran.

”Rikssvenskan har varit en norm för hur människor ska tala när de talar så kallad ’felfri svenska’, men för oss lingvister finns över huvud taget inget som är rätt eller fel”, säger Mikael Parkvall, lingvisten som har hjälpt Lernia att utveckla den nya rikssvenskan.

I stället för att lära invandrare att tala god svenska, ska man alltså sänka standarden. Det är ett typiskt exempel på missriktad snällhet. Man är inte snäll när man säger till en elev: ”Det är okej. Du behöver inte göra mer”. Man är snäll på riktigt när man inspirerar elever att sträva högre.

För det spelar ingen roll om Parkvall påstår att det inte finns något rätt och fel. En svensk modersmålstalare vet vad som är en svensk dialekt och vad som är en utländsk brytning, det vill säga dålig svenska. Risken är att invandrare tror på Parkvall och inte anstränger sig. De kommer att känna sig lurade.

Fortsätt läsa →