När Vespasianus hade tillträtt som kejsare år 69 e Kr, införde han en avgift för de offentliga toaletterna i Rom. När folket, inklusive kejsarens son Titus, protesterade, påstås Vespasianus ha stuckit ett mynt under näsan på sin son och konstaterat: ”Pecunia non olet!” Pengar luktar inte.
Men nära två årtusenden senare anser Stadsmissionens direktor Marika Markovits att vissa pengar stinker alldeles för mycket för att få göra nytta för de behövande.
Jag står framför det magnifika teaterhuset i Norrköping. På fasaden kan man läsa Esaias Tegnérs devis: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje”. Det är i slutet på maj. Scenkonstbiennalen och sommaren har anlänt samtidigt till staden vid Bråviken som antar formen av östgötsk idyll. Syrénen blommar. Jag förväntar mig att under denna festival och branschträff par excellence få ta del av avantgardistisk spjutspets-scenkonst.
Den första kvällens föreställning är Befrielsefronten av Maria Sveland. En våldtäktsman förgriper sig på Örebros kvinnor. I Svelands fiktion har förövaren cendréfärgat hår. Lo Kauppi gör samma försök att omskapa verkligheten med titeln på sin nyskrivna pjäs Vita män våldtar. Jag förmodar att en sådan titel helt enkelt säljer bättre på den marknad som aldrig utsätts för den riktiga marknaden.
Vi har alla genom åren hukat oss för PK-stormen, för anklagelserna om rasism och fascism. Vi har aktat oss för att uttrycka eller ens tänka förbjudna tankar eftersom vi, i varje fall några av oss, på allvar undrat om PK-fariséerna kanske trots allt har haft rätt och att vi i själva verket burit på brunråttegener.
En del har hukat sig mindre än andra, varit ståndaktiga, stått upp i den isande snålblåsten och vägrat att vika sig. Många av dessa har blivit hårt straffade, förlorat vänner, utstått familjegräl, fått tåla arbetskamraters gliringar och illa dolda förakt och kanske missat befordran, utvecklingschanser och förmåner på jobbet.
Tänkte jag skulle skriva ner några rader om personer jag beundrar och mött i olika sammanhang genom livet. Först ut är Alf Svensson. I Riksdagen stod vi formellt på olika sidor men var goda vänner. Ett fint minne jag har av honom var när han agerade reseledare i Jerusalem åt tidningen Kristdemokraten samt hur vi fick honom att fortsätta med politiken efter hans tid som partiledare åt Kristdemokraterna vilket i sin tur gjorde att en dröm uppfylldes för mig.
Att se Alf Svensson vandra ner för Oljeberget mot Jerusalem i Jesus fotspår var ett oförglömligt minne för mig. Men samtidigt ett tecken på att han måste fortsätta med politiken. Senare på kvällen hade vi ett balanserat och viktigt samtal om Alfs egen framtid där han gradvis övertygades om att hans bana var långt ifrån slut. Jag kände stödet från hans fru Sonja. Då visste jag att vi skulle lyckas återuppväcka den kristne och nyligen utmanövrerade partiledare till en större plats.
Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. Till exempel skriver miljöpartiet så här i sitt program:
”Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser. Det är politikens ansvar att forma marknadens förutsättningar så att resurser används i överensstämmelse med villkoren för ett hållbart samhälle.”
Vad jag kan förstå är detta för många känslomässigt tilltalande men i praktiken bakvänt resonerat. (Och dessutom försåtligt, ty ”vi” betyder, fattar man när man läser vidare, staten, inte ”vi medborgare”.)
I en ny bok, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017), berättar skribenten Simon O. Pettersson om ett antal svenska, konservativa tänkare och författare. Det rör sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid. I förordet förklarar han:
”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera en konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också ett inlägg i den aktuella diskussionen.”
I rummet står en massa elefanter som man inte kan se om man är ledande politiker. Där finns elefanten Skola, elefanten Migration, elefanten Kriminalitet, elefanten Accelererande Offentliga Utgifter, elefanten Sjukvård och så vidare.
Folket, som till skillnad från de ledande politikerna kan se elefanterna, ägnar stor och bekymrad ansträngning åt att försöka begripa varför de ledande politikerna inte tycks uppfatta elefanterna.
Trumps tillkännagivande var väntat. Trump är en handlingsmänniska där praktiska resultat och inte minst i första hand för de egna medborgarna betyder mer än politisk och medial uppvisning. Parisöverenskommelsen har inte mycket med vetenskap att göra utan var en ren politiskt överenskommelse. Det troliga resultatet blir sannolikt detsamma som efter Kyotoavtalet för 20 år sedan. Knappast något land levde då upp till löftena som gavs. I stället accelererade utsläppen.
En god vän funderade häromdagen över varför SD inte uttalar sig mer i media nu för tiden. Vännen tyckte det var konstigt, eftersom samhällsrapporteringen för närvarande utgör ett smörgåsbord av sverigedemokratiska hjärtefrågor.
Mitt svar var enkelt: De behöver inte. SD är idag Sveriges näst största parti enligt opinionsundersökningarna, och för att fortsätta växa behöver de inte göra något annat än att ladda kaffeautomaten och köpa gofika.
Det börjar nämligen så smått gå upp för svensken att Sverige är ett samhälle på glid, en relativismens högborg där lagar och regler tillämpas godtyckligt och där tjänstemän med aktivistisk agenda har makt och möjlighet att agera efter eget gottfinnande – och gör det.
Idag den 6 juni firar vi Sveriges nationaldag. Den kallas också svenska flaggans dag. Flaggan är symbolen för nationen. En nation kan bara ha en flagga. På flaggornas område finns ingen mångkultur.
Att vi bara har en flagga är en form av diskriminering. De andra flaggorna är inte Sveriges, de har inte samma status. Men total jämlikhet mellan kulturer inom en nation är inte möjlig, inte ens i ett land som vårt som, åtminstone från etablissemangets håll, vurmar för mångkultur.
Detsamma gäller språket, enligt lagen är svenskan huvudspråk. Näst i status kommer de fem minoritetsspråken, därefter invandrarspråken. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch. Är det diskriminering? Ja, det är det.
En brottsling är en individ som vänder sig mot personer i det kollektiv han tillhör – ibland även mot personer i andra kollektiv – med onda avsikter, till exempel att skada eller bestjäla dem.
En soldat är en individ som på uppdrag av, eller åtminstone som representant för, det kollektiv han tillhör vänder sig mot personer som inte tillhör kollektivet i motsvarande syften.
Sverige var lång tid ett av de ytterst få länder i världen som inte firade sin nationaldag. Politikerna ansåg förmodligen att det var fult att landet skulle ha en egen flagga, och att muslimerna kunde ogilla det.
Men nu har vi fått en nationaldag, 6 juni. Den firas främst för att 1809 års regeringsform antogs av riksdagen 6 juni 1809. Den regeringsformen är värd att fira.
De brutala jihadattackerna mot västvärlden avlöser varandra. Den 3 juni gick tre jihadister till attack i London. De körde först över människor på gatan, hoppade sedan ur sin bil och stack ner folk med kniv medan de skrek något om Allah.
Det var bara drygt tio dagar sedan Salman Abedi, son till flyktingar från Libyen, attackerade en konsert i Manchester. Hans familj hade fått asyl i Storbritannien eftersom de som islamister motsatte sig Khadaffis styre. Ett exempel på att alla flyktingar inte är snälla.
När alla dominobrickorna står korrekt uppradade så räcker det med en lite puff på bricka nummer ett så faller så småningom hela raddan i ett mönster som kan vara både elegant och komplicerat. Det kan ha tagit evigheter att tänka ut och bygga systemet och så faller alltihop på ett ögonblick. Jag kom att tänka på det när jag som så ofta tidigare satt och funderade på varför det svenska etablissemanget av samhällstänkare tillika politikerna aldrig verkar kunna tänka en redig och trovärdig tanke när det gäller invandringspolitiken i stort. Jag tror att förklaringen är att de räds en dominoeffekt.
Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar. Men vad betyder det egentligen? Det betyder faktiskt ingenting, mer än att människor är olika.
Visste du att det inte räknas som ett grundläggande behov att andas? Hur orimligt det än låter, har Högsta Förvaltningsdomstolen i en dom 2015 slagit fast att andning inte är ett grundläggande behov. Domen har inneburit att föräldrar till barn som inte kan andas på egen hand nekas assistans i hemmen, om barnen inte samtidigt har psykiska funktionsnedsättningar.
Föräldrarna bollas därför mellan Försäkringskassa och kommun, medan de själva och utan ersättning har dygnet-runt-passning för att barnet inte ska kvävas. Familjernas kafkaliknande situation har uppmärksammats av Adam Cwejman i Göteborgs-Posten.
I landet som vill framstå som internationellt humanitärt föredöme, beror trehundra barns överlevnad på hur länge deras föräldrar orkar ta ett ansvar som är orimligt att bära. Alternativet när föräldern inte längre orkar suga rent trakeostomin varje kvart, är att lämna barnet på sjukhuset.
I flera inlägg här på Det Goda Samhället har jag visat på skillnader och motsättningar mellan islam och svensk kultur. Troende muslimer som försöker leva i enlighet med islam stöter på många problem.
Jag har nu läst boken Muslimers möte med svensk sjukvård och skola (1999) som är skriven av religionshistorikern Jan Samuelson. Han var före sin död lärare vid Örebro universitet. Han hade också konverterat till islam och var gift med en muslimsk kvinna från Irak.
Här behandlas konkreta problem som uppstår när muslimer möter svensk sjukvård, och också motsättningar mellan islamiska värderingar och svensk skola. Boken är avsedd att användas som kurslitteratur på högskolenivå, till exempel inom vård- och lärarutbildning.
Jag skrev nyss om populismen och dess defekter. Min tes (som jag inte formulerade så himla tydligt i texten; ber om ursäkt) är att populistiska synsätt och förklaringar är sådana som makthavare eller andra använder för att förvilla medborgarna och förmå dessa att leta efter sina fiender på fel ställe. Populismen kan hjälpa makthavare att skylla ifrån sig och vända folks uppmärksamhet från deras (makthavarnas) egna tillkortakommanden.
Vi kan ta några konkreta exempel. Låtsas att det pågår en massinvandring till Sverige med potentiellt stora skadeverkningar för nationen. Du tror att statsminister Löfven är åtminstone delansvarig och ringer till honom.
När jag ligger här i sjuksängen så är det många minnen som passerar förbi, ett extra starkt som om det vore igår, var då jag låg på sjukhus när jag var elva år gammal. Inte vet jag varför – och inte gjorde läkarna det heller – men mitt huvud höll på att sprängas i bitar och jag höll tydligen på att dö.
Jag tror än idag att det var Gud själv som höll mig vaken genom en liten ekorre. Varje morgon kom denna lilla ekorre och väckte mig och tittade vänligt på mig. Vi blev vänner och jag undrade var den höll till på dagarna. Precis som Gud var den svår att hitta. Den sommaren var varm och ekorren kom tillbaka gång på gång för att väcka mig.
Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?
Jag tror att vi i vår tid har två dominerande förhållningssätt till tillvaron. Det ena företräds av PK-isterna, det andra av Förnekarna. (I detta schema är jag Förnekare, total disclosure.)
När jag växte upp på 70-talet visades ett barnprogram som hette Fablernas Värld på TV. Där kunde man följa bland andra Janne Korp, Jakob Uggla och Fröken Stork i deras olika förehavanden. Men fabeltraditionen är äldre och mer global än så, och spänner från Rysslands Krylov på 1800-talet, Frankrikes La Fontaine på 1600-talet och Greklands Aisopos på 500-talet f Kr ända tillbaka till de fornindiska fabelsamlingarna Pañcatantra och Hitopadeśa. Fablerna är litterära-didaktiska allegorier som i stor utsträckning bygger på stereotypier som den listiga räven, det snälla rådjuret och den kloka ugglan.
För rätt många år sedan gjorde jag själv en översättning av en sanskritfabel ur just Hitopadeśa – en sedelärande historia vid namn Rådjuret, Kråkan och Schakalen – och inspirerad av detta tänkte jag nu själv pröva lyckan inom fabelbranschen. Den politiska satiren tycks bli allt svårare att få till i ett Sverige där verkligheten stup i kvarten överträffar den mest bisarra diktning, så kanske allegoriska djursagor är ett bättre grepp för att fånga vår mångfacetterade samtid? Döm själva – här har vi storyn:
Mohamed Omar I år krockar ramadan med studentfirandet. Det innebär att troende muslimer, sådana som fastar, inte kan […]
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Påven har nyligen besökt Portugal. I samband därmed passade det portugisiska flygbolaget TAP på att skriva ett reportage om Hans Helighet i sitt ombordmagasin varifrån jag hämtat inspiration till dessa rader. Om du är en varm anhängare till påve Franciskus så bör du kanske sluta läsa här.
Jag menar att denne begåvade och medryckande person liksom ett slags återuppstånden Olof Palme förtalar dem som står för utveckling och framsteg på vår jord, nämligen västlandet med USA i spetsen (ehuru USA har gjort mycket dumt på senare tid, det förnekar jag inte). Samtidigt fjäskar påven för dem som gärna vill dela den rike mannens liv men inte riktigt vet hur man gör annat än genom att på olika sätt begära plats vid den rike mannens bord.
Kevinfallet har blottlagt brister i det svenska rättssystemet – så stora att förundersökningen nu ska återupptas. Rimligen kommer den att fokusera på vilka fel enskilda personer kan ha begått. En angelägen uppgift men den räcker inte. Också processen som sådan måste granskas. Var den rättssäker?
I artikel 6 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter anges vad som krävs i detta avseende. Enligt den gäller att ”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.”
Jag älskar det svenska språket. En mexikansk vän, med några månaders SFI-undervisning bakom sig, menar att svenska språket är ett språk, som ett barn kunde ha hittat på. Han gav några exempel.
Ta ett ord som ”livsmedel”. Så genialt och logiskt. Ett ”medel för att upprätthålla livet”, spelar ingen roll om det är en hamburgare eller en gurka. Eller ordet ”upprätthålla”. Något måste hållas rätt upp för att inte ramla omkull. Det kan syfta på balansen, livet, lag och ordning eller andra saker. Även väljarnas förtroende måste ”upprätthållas”, annars går politiken åt fanders.
Det råder vilsenhet inför den samtida terrorismen. Förr ägnade sig terroristerna i Europa åt flygkapningar och riktade sina vapen mot politiker och ordningsmakt. Ändamålen var oftast världsliga och – utifrån terrorgruppernas logik – rationella. IRA och ETA hade nationalistiska motiv. Numera är mördande av vem som helst var som helst ett legitimt medel för att uppnå någon form av islamistiskt kalifat och personlig frälsning.
Du har kanske noterat att det dykt upp en gul liten knapp på den här sidan med texten ”Donera”. Som du möjligen insett eller i varje fall misstänkt utgör knappen ett oblygt försök att tigga pengar av dig.
Jag har själv skrivit åtskilliga krönikor där jag med anledning av EU-migranters verksamhet tagit avstånd från bettleri. Har vi på Det Goda Samhället nu blivit att likna vid dessa tiggare?
Något hände efter Manchester. Något som bäst tydliggörs genom vad som inte hände. Förvånansvärt få bytte sina profilbilder på Facebook och taggandet #prayfor kom snabbt av sig. Jag har sett få brittiska flaggor på Facebook och ännu färre #prayformanchester. Jämfört med dåden i Nice, Bryssel eller mot Charlie Hebdo var reaktionerna närmast lama.
Har folk slutat att bry sig? Nej. Men sorg har övergått i berättigad vrede. Nu är folk förbannade, och därför kommer andra reaktioner.
Jag undrar om någon ekonom, Karl Marx undantagen, har gjort så mycket skada för mänskligheten som John Maynard Keynes. Karl Marx kommer nog etta med tanke på vad han varit medskyldig till i länder som Sovjetunionen, men Keynes bekläder alldeles säkert andraplatsen för sina vilseledande teorier.
Keynes är det internationella politikerväldets profet. Hans epokgörande – saker kan vara epokgörande fast de är dåliga – verk The General Theory of Employment, Interest and Money publicerades 1936. Demokratin hade slagit igenom i västerlandet bara något eller några decennier tidigare. En ny typ av härskare – politikerna – började just bli varma i kläderna.
DET GODA SAMHÄLLET 