Meningen med PK-ismen

Patrik Engellau

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Rimligt skötsamma medelklassare som lyckas stå på egna ben och ta ansvar för sina barn och som försöker göra livet så drägligt det går stöttas i allmänhet av en uppsättning dygder och nyttiga föreställningar. Man försöker till exempel hålla sina löften därför att det blir lättare att försörja sig om folk upptäcker att man levererar på torsdag om man lovat leverera på torsdag. Man kanske läser läxor med sina barn för att man vill deras bästa och man tror att det går bättre för dem i livet om de är duktiga i skolan. Man försöker låta bli att ligga andra till last och uppmanar andra att bete sig sammalunda för att folk i allmänhet ska slippa bära andras bördor. Man hjälper sin nästa att dra båten från grundet om hon seglat på. Man kommer i tid och är artig och ger sin sittplats på bussen till den som bättre behöver den. Man knotar över skatten men betalar den i tid. Man högaktar kunniga människor eftersom det är kunskapen som gjort vår kultur så lyckad. Man uppmuntrar flit hos sina barn och inpräntar sanningens betydelse.

Medelklassen är övertygad om att det är den sortens dygder plus lite marknadsekonomi och bra institutioner som ligger bakom västerlandets framgångar.

Så kommer PK-ismen i en av sina uppenbarelseformer, nämligen postmodernismen, och förklarar att det inte finns någon sanning eftersom allt, hävdar den, bara är partsinlagor. Då blir medelklassaren mållös eftersom det går emot allt han lärt sig. Va, hållfasthetsläran är bara en partsinlaga? I så fall kan man ju bygga broar hur som helst, säger medelklassaren, som i det här fallet är byggnadsingenjör, förvirrat och kränkt. Och barnen får inte göra läxor eftersom det anses orättvist att kanske bara vissa barn får anstränga sig för att bli bättre i skolan.

Sedan kommer en annan av PK-ismens apparitioner, nämligen genusforskningen, och förklarar att det finns många fler kön än medelklassaren någonsin anat, kanske fyra eller ännu fler. Denna uppfattning går emot allt som medelklassaren lärt sig och upplevt under sina år på jorden. Driver du med mig? frågar han genusforskaren och får en föraktfull blick tillbaka samt en nedlåtande kommentar om att han alldeles tydligt är en macho-gris och troligen även brunråtta.

Särskilt tillplattad blir medelklassaren när han stöter på PK-ismens kanske mest hyllade inkarnation, nämligen värdegrunden. Medelklassaren är ingen chauvinist men han gillar Sverige för att Sverige behandlat honom väl. Han gillar västerlandet. Han gillar Hollywood-filmer och hamburgare.

En gång sa medelklassaren att han tyckte den västerländska kulturen var bättre än till exempel den afghanska. Då reste sig värdegrunden ovanför honom som en rasande, rytandet panter, en eldsprutande drake, ett rödögt, ondskefullt monster och försökte skrämma honom till tystnad. Du är alltså fascist, röt värdegrunden. Vadå, sa medelklassaren oskyldigt, så är det väl bara? Därmed hade medelklassaren fått en stämpel på sig för evigt. Han blev uppkallad till chefen för ett allvarssamtal. Arbetskamraterna drog sig undan från honom i fikarummet. Han blev en enstöring sedan döttrarna hade sagt upp bekantskapen med hänvisning till hans vedervärdiga åsikter.

Till slut vågade medelklassaren inte ens tala med andra medelklassare som hade samma uppfattning eftersom PK-ismens alla personifikationer, oknytt, djinner och hjärnknycklare hos var och en av dem hade placerat en tagg i sinnet som varje dag pumpade ut ett gift som fick dem att känna skuld och skam över sig själva.

Det är PK-ismens djupaste mening och syfte, att få medelklassarna att förlora tron på sig själva och därför bli odugliga till motstånd mot sina förtryckare, således politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet, PK-ismens företrädare. En foglig medelklass som skäms, håller käften och betalar skatt är precis vad makten behöver.