Ivan Aguélis dödsdag och något om Katalonien

Bild, DGS

Mohamed Omar

Idag den 1 oktober genomförs en folkomröstning om självständighet i Katalonien. Väljarna tar ställning till frågan ”Vill du att Katalonien ska bli en självständig stat i form av en republik?”

Men den 1 oktober är också den svenske konstnären Ivan Aguélis dödsdag. Han dog i Katalonien år 1917, i byn Hospitalet utanför Barcelona. Han blev påkörd av ett tåg. Lomhördhet gjorde att han inte hörde när det kom.

Aguéli, som föddes den 24 maj 1869 som John Gustaf Agelii, är i Sverige mest känd som avantgardistisk konstnär, men också som en tidig konvertit till islam. Han var dock långt ifrån en vanlig muslim. Han var en mystiker, en lärjunge till den svenske profeten Swedenborg och medlem i teosofiska samfundet i Paris. Det han drogs till i den islamiska traditionen var en extrem form av sufism, islamisk mystik, långt utanför islams huvudfåra.

Jag skulle hellre kalla honom teosof än muslim. Om muslimerna i Egypten där han bodde i många år hade känt till hans verkliga åsikter hade han kunnat bli lynchad som kättare. Han var faktiskt nära att bli ihjälslagen av arga egyptier, som hetsats av någon fanatiker, bara för att han var europé och konstnär.

Aguéli verkar mer intresserad av den andalusiske mystikern Ibn Arabi (1165-1240) än av profeten Muhammed. Ibn Arabis mest berömda rader är en bekännelse till den religiösa toleransen, här i svensk översättning av arabisten H. S. Nyberg, professor i semitiska språk i Uppsala:

Det fanns en tid, då jag tog illa vid mig,
om min väns religion icke var min egen.
Men nu har mitt hjärta blivit sådant,
att det upptar varje form:
det är en betesplats för gaseller
och ett kloster för munkar,
ett tempel för avgudabilder
och ett Kaaba för pilgrimer,
lagens tavlor lika väl som koranens heliga bok.
Det är till kärlekens religion jag bekänner mig,
och varthän dess riddjur än vända sig,
så är den min religion och min tro.

H. S. Nybergs översättning av dessa underbara och sublima arabiska verser finns i bilagan till Axel Gauffins Aguélibiografi Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren (1940-41), i slutet av den andra volymen. I en kommentar skriver Nyberg:

Det är intressant att konstatera, att Ibn al-’Arabi av sin teosofi leddes fram till en tolerant inställning mot andra religioner. De blevo för honom allesammans manifestationer av den ena gudomliga sanningen. Med förvånande radikalism har han givit uttryck åt sin likgiltighet för alla konfessionella skrankor i några mycket ofta citerade verser, som för alla verkliga muslimer innebära höjden av blasfemi.

H. S. Nyberg har förstås rätt, Ibn Arabis toleranta inställning till andra religioner, och uppfattningen att de i grunden bara är olika uttryck för en och samma sak, har föga med Muhammeds budskap att göra och saknar stöd i Koranen. Muhammed utropade jihad mot avgudadyrkarna.

Till Spanien reste Aguéli i februari 1916, med ångare från Egypten. Det är en ganska lycklig tid. Han målade flitigt. Han tyckte mycket om spansk konst, ”den vackraste av alla i Europa”, och förstås flamenco.

Han hade en önskan, som vi inte vet om den uppfylldes, men som har uttryckts i ett brev till modern i december 1916: att få resa till Murcia innan han lämnade Spanien, ”vid vilken stad är, som du vet, så stora minnen förbundna, som för mig äro särskilt kära.” Murcia är Ibn Arabis födelsestad. Aguéli betraktade honom som en av sina mästare och benämnde honom ”en Leonardo i filosofiens form”.

I april meddelar han sin vän, konstnären Carl Wilhelmson, att han bland annat gör översättningar och skriver om katalansk konst. ”Ivan” är ett komprometterat namn i Spanien där rykten om ryska samhällsomstörtare florerar, så brevet avslutas med orden: ”Obs, förnamn Gustaf”.

I svenska artiklar om Aguéli benämns han ofta anarkist. Och det var han, under sina ungdomsår som konstnärsstudent i Paris.

Men under sin tid i Spanien, mot slutet av sitt liv var han rojalist. Detta nämns aldrig. Förmodligen för att de flesta som skriver om Aguéli tillhör kulturvänstern och tycker mer om anarkism. Många har lärt känna Aguéli genom en roman av vänsterförfattaren Torbjörn Säfve från 1981: Ivan Aguéli: en roman om frihet. Säfves huvudperson är väldigt lik Säfve, inte så lik Aguéli.

Den spanska regeringen är inte glad över folkomröstningen i Katalonien. På SVT:s hemsida läser jag en intervju med svenska Petter bosatt i byn Banyoles som tycker att ”det luktar Franco”.

Aguéli nämner inte Franco vid namn, men skriver positivt om en av hans insatser. Fackföreningarna hade utlyst en generalstrejk den 13 augusti 1917. De krävde sociala trygghetsåtgärder, högre lön och slut på kriget i Marocko. Strejken kom att omfatta alla de stora städerna.

I Asturiens gruvor, de bergiga provinserna i nordvästra Spanien, hade revolutionsliknande oroligheter utbrutit. Den unge majoren Francisco Franco (1892-1975) hade fått befälet över en expedition till Asturien. De revolutionära, av vilka många är anarkister, slås brutalt ner och lugnet återvänder.

I ett brev till modern den 8 augusti 1917 berättar Aguéli om fientligheter från ”de förbannade republikanerna”. Han beskriver sin beundran för kung Alfons XIII, ”en bra karl”, och sitt hat mot de upproriska, som ”skrika på krig”.

Barcelona har blivit omöjligt för mig. Oroligheterna äro fientliga mot främlingar, o. de skrika på krig. Om folk tänkte sig för, så skulle ingen ha det lugnare än jag. Men de som tänka äro ej republikaner, åtminstone ej i Spanien. För upprorsmännen här äro alla främlingar spioner. En utländsk landskapsmålare, det är ju klart att det är en spion, tycka de. Varken polis eller soldater säga ngt åt mig, fastän jag ibland sitter närapå under batterivallarna. Men de förb. republikanerna ska göra sig viktiga o. klipska förstås. Precis som i Egypten. Där sa’ inte engelsmännen ett ord åt mig, förrän alla jesuiter, armenier, levantinare o. annat avskräde tjöto mot mig så att de ej fingo fred. De kunde ej huta åt tusen skälmar som gjorde dem små skurktjänster emellanåt, bara för en hederlig karls skull. Så blev han utkörd. O. så går det till i krig. Det där har jag redan talt om mig för dig, men eftersom det hotar bli samma sak här som i Egypten så påminner jag om det.

Härifrån kan jag ej bli utkörd, olyckligtvis. Antingen blir jag förbjuden att måla eller också slår pöbeln ihjäl mig.

Tänk dig, att under öfver 16 månader jag varit här, boende strax intill det allra farligaste kvarteret i en stad tre gånger så stor som Stockholm, så har jag ej behöft ge ett enda slag eller säga ett hårt ord för att freda mig; detta intill sistlidna 15 juli. Men sedan dess så har jag regelbundet blifvit ofredad alla dagar af folk som jag aldrig sett förr. Inte busar, ligapojkar o.s.v. utan arbetare af det slag man ser på revolutionära möten o.s.v. Mina idéer har rakt intet att göra med republik, o. spanska kungen är en bra karl som välsignas af tusentals olycklige i alla Europas länder. Förut var jag bara likgiltig för republiken. Nu hatar jag den.

Jag talar ej politik med någon o. lägger mig ej i vad som ej angår mig. Men då jag går med mina målargrejor på gatan eller landsvägen så får jag klasshatet eller främlingshatet mot mig genast. Mig personligen vill ingen åt. Bara det att jag ej får arbeta.

Det är i synnerhet medelhavskusten som är smittad av den republikanska galenskapen. Jag måste i väg till någon liten stad på södra eller sydvästra kusten där man är mera royalistisk.
… Innan de förb. republikanernas krångel så var folket ytterst älskvärt mot främlingar.

I juli-augusti hade Aguéli befunnit sig mitt i den stora generalstrejken. I det sista brevet, skrivet den 11 september 1917, tackade han för pengar, som dessvärre inte täckte hans utgifter. Han hade på grund av de upproriskas ”främlings- och klasshat” inte fått hyra rum.

Vi ha haft en dags upplopp, den 19 juli o. en veckas uppror 13 – 20 aug. Nu är det lugnare, men det är möjligt att vi ha det värsta kvar. Det är fortfarande krigslagsvälde här, o. över hela Spanien för övrigt. Ingen vet hur det kommer att gå, men det synes som om regeringen o. ordningen skulle hava segrat, o. möjligen kommer att behålla segern. Det är nästan troligt att det ej blir inbördeskrig utav. Tack vare regeringens förstånd o. bestämdhet.

Folket i Katalonien är bra på så sätt att de äro hederliga, d.v.s. icke tjuvaktiga o. fredliga. Men de äro ogina till ytterlighet vad bostad beträffar. Förr få husen stå tomma än de hyra ut dem till främlingar. Främlingar som äro så olyckliga att de måste tigga på gator o. vägar äro de mycket hyggliga emot, likaväl som mot dem som äro rika. Men vill man leva indraget, för sig själv, o. arbeta med tavlor eller böcker, saker som de ej förstå, så tro de precis som araberna att det handlar antingen om spioneri eller också om trollkonst.

I största hast/ sonen Aguéli/ alltid samma adress.

Aguéli snuddar alltså vid den unge Francos nedkämpning av arbetarupproret i Asturien när han skriver: ”Ingen vet hur det kommer att gå, men det synes som om regeringen o. ordningen skulle hava segrat, o. möjligen kommer att behålla segern. Det är nästan troligt att det ej blir inbördeskrig utav.”

Det är inget tvivel om på vilken sida han står. Kungen, Alfons XIII, och major Franco, står för ordning och de republikanerna för inbördeskrig. Regeringen har enligt hans mening agerat med ”förstånd” och ”bestämdhet”.

Vi får se hur det går med Kataloniens självständighet. Nästa gång du läser en artikel i någon tidning om den anarkistiske konstnären Aguéli, så vet du att det är aningen mer komplicerat. Enligt Aguélis skolkamrat Reinhold Matson var han dessutom en beundrare av Bismarck. Sicken anarkist!

Klicka här och gilla min sida på Facebook!

4 thoughts on “Ivan Aguélis dödsdag och något om Katalonien

  1. malmobon skriver:

    Hans liv stämmer väl ganska bra överens med vänsterfjollorna idag. I unga år proletär och när han mognade ändrade han uppfattning.
    Enligt undersökningar som gjorts, brukar de flesta vänsterdårar ändra sig vid 25 års ålder. Antar det är då dem själv får betala skatt?

    Att Katalonien kommer bli självständigt råder det ingen tvekan om. Om inte nu så i snar framtid.
    Står idag för ca 1/3 del av Spaniens inkomster. Även skiljer kulturellt lär det skilja sig har jag hört. Typ som skåningar mot stockholmare.

    Spanska regeringen påstår denna är olaglig, och det kanske kan så vara i den spanska författningen, men Spanien har också skrivit under mänskliga rättigheter i FN och där lär den inte vara olaglig enligt vad jag läst genom Julian Assange/Wikileaks.
    Bosnien, Kroatien blev självständiga och detta stred mot Jugoslavisk författning. Blev så.
    Intressant följa utvecklingen och sedan även Skottland. Kanske Skåne blir i framtiden?
    Hänger på DÖ nickarna i Stockholm.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s