Gästskribent Christer Asplund: En polis och två managementskolor

Så fort polisarbetet i Sverige kommer på tal så ropas automatiskt och relativt unisont efter mer resurser. En överbudspolitik präglar budgetdebatten. Miljardlöftena växlar ständigt upp. Hur kan Polismyndigheten med fler än 28 000 anställda inte klara av att prioritera en finit mängd av grova brott i ett samhälle där den samlade brottsligheten dessutom, över de senaste tio åren, inte ökat? Under samma tid har Polismyndigheten vuxit med 5 000 anställda. Hur kan en så pass stor organisation inte klara av att prioritera de grövsta brotten?

Tänk om huvudanledningen till krisen istället handlar om något annat. Något betydligt svårare. Något mer subtilt. Tänk om den så kallade Polisutredningen rörande ny nationell organisation bygger på fel grundperspektiv. Då blir ju omorganisationen också fel. Omorganisationen riskerar då att driva beslutsstrukturerna in i en besvärlig och kostsam spiral. Tänk om det istället handlar om det managementperspektiv som driver utvecklingen. Att det med andra ord är en organisations- och ledarskapsfråga med tydliga centraliseringsinslag.

Låt oss ta det från början. Det finns givetvis mängder med management-teorier som leder åt olika håll. Den internationella och nationella debatten om dessa teorier pågår tack och lov ständigt. Relevant i just detta sammanhang är det faktum att vi kan urskilja två rätt diametrala skolor, som leder till olika slutsatser om hur organisationer och ledarskap ska se ut.

Den ena kan spåras till den mer anglosaxiska traditionen. Denna med fokus på centraliseringens fördelar och en nogsamt beskriven målstyrning. Stordrift och sammanslagningar gagnar alltid effektiviteten. New Public Management har präglat managementfilosofin under flera decennier. Det mesta kan mätas. Enheter slås ihop och man kan, hävdas det, spara stora pengar. Ibland paketeras detta i termer av ”modernisering”. Vi ser det i fallet med Nya Karolinska Sjukhuset och vi ser det i polisens omorganisation. Vi kan misstänka liknande effekter i Migrationsverket på de sedan länge kritiserade handläggningstiderna för asylsökande. De var ett problem långt innan flyktingvågen 2016. Aktualiteten förstärks i dagarna också i Norge där kommunsammanslagningarna uttryckligen kallas för ”modernisering” av vissa – medan Senterpartiet, som gick framåt mycket kraftigt i valet, beskriver det tvärtom.

En ledande anglosaxisk tänkare och managementguru bakom dessa synsätt heter Elliot Jaques. Han målar fram den enligt honom optimala organisationen. Hans kritiker hävdar dock att hans teorier ger rigida organisationer och försvårar ansvarstagandet för den enskilde i organisationen. Till poängen hör att Elliot Jaques också inspirerat upphovsmännen bakom den svenska Polisutredningen.

Mot dessa managementtankar står dess motsats, som vi här kan sammanfatta i begreppet Nordic Management. Innebörden är att man vill slå vakt om ett mer informellt beslutsklimat med mindre hierarkier och ett personligt ansvarstagande med befogenhet att agera. På 1970- och 80-talen fungerade professorerna Einar Thorsrud, (norrman) och Fred Emery (australiensare) som management-gurus med sina analyser av självstyrande grupper. För deras del var platta och ansvarstagande organisationer grundbultar i allt management. Parhästarna Thorsrud och Emery var globalt kända för sin teoribildning. Deras påverkan var under flera decennier stark inom just Nordic Management. En rad nordiska företagsledare anammade tankarna bakom självstyrande grupper.

Något senare kom fokus att riktas mot frontlinjepersonalens betydelse via till exempel Christian Grönroos, Richard Norman och Jan Carlzon. Dessa frontgestalter kom att fungera som tydliga nordiska representanter för denna managementinriktning. Service management var en hörnpelare hos Grönroos och i boken ”Riv Pyramiderna”, en av världens mest lästa managementböcker, drev Jan Carlzon på för att stärka fokus på själva serviceleveransen. Allt detta hör logiskt hemma i Norden med sina traditioner av lokalt självbestämmande. I sammanfattning: frontlinje-personalen är viktigast och resten är ”bara stödtrupper”.

Med dessa två traditioner i bakgrunden kan man värdera polisarbetets kärna. Polisarbetet är något av det svåraste man kan tänka sig. Det ställer krav på extremt snabba beslut hos medarbetarna. Det ställer också krav på att snabbt kunna få loss resurser som kan komplettera utredningar. Brott utreds i team. Omdömet, engagemanget och improvisations-förmågan ställs på dagliga prov. En polis är en utsatt frontlinjepersonal och företräder samhällets yttersta våldsmonopol.

Hela polisorganisationen måste luta sig mot de traditioner i vilka Sveriges medborgare lever. Ansvarstagande, självbestämmande och flexibelt beslutsfattande blir då nyckelbegrepp. Att då i detalj beskriva och försöka målstyra en enskild polis arbete ter sig svårt för att inte säga omöjligt, och det oavsett om hen agerar bakom ett skrivbord med ekonomisk brottslighet eller som patrullerande ordningspolis.

Kritiken mot dagens polisorganisation är sedan länge känd: Ett betungande administrativt arbete som inte leder till mätbara effekter i fält.

Osäkerhet om vem som fattar beslut, vilket också ter sig som en naturlig konsekvens av att försöka smala in beslutsrymden till den enskilda rollbeskrivningen. I slutänden är det bara de högre cheferna som kan fatta beslutet eftersom teamet och resurserna som krävs för att lösa uppgiften endast ”konsolideras” på högsta nivån. Den chefen har ett begränsat tidsspann per dygn till sitt förfogande.

Att då slå ihop 23 polisdistrikt till en central organisation gillas naturligtvis av Elliot Jaques med sina centraliseringsfilosofier men inte nödvändigtvis av enskilda polismän som är vuxna individer uppvuxna i en nordisk kulturtradition.

Att analysera managementskolorna, och inte kritisk granska dess vältaliga anglosaxiska proselyter och konsulter, står redan svenska skattebetalare dyrt. Miljardrullningen budgeteras inför våra ögon. Å andra sidan ger de senaste årens organisationsförändringar inom polis, sjukvård och till och med regional utveckling ett pedagogiskt bränsle för behovet av förnyelse och kritisk eftertanke.

Christer Asplund är managementkonsult och författare med fokus på investeringsfrågor/etableringar till Norden och därtill knutna managementfrågor, tidigare bland annat näringslivsdirektör i Stockholm.