Nu ska jag citera några rader ur ett tal som en bemärkt nationell ledare faktiskt har hållit. Du kanske känner igen det, kanske inte. Då får du gissa.

För att det inte ska bli för svårt så ska jag redan från början dig tips. Ett, men bara ett, av följande alternativ är korrekt:

David Brooks är en skribent (i exempelvis New York Times och Dagens Nyheter) som jag länge satt högt för att han, enligt min mening, brukat föra begripliga och förnuftigt byggda resonemang. Efter en artikel om att ”Trumps egoism förgiftar världen” är jag inte längre så säker. Jag har inget emot att folk avskyr Trump, men jag gillar inte när det sker på vilka känslomässiga grunder som helst. Så här påstår Brooks:

Innan motsatsen är bevisad är det säkraste tipset att din nästa är en egoist vad han än säger. Det lär finnas exempel på att motsatsen är sann. Kanske har jag inte sett så många typfall, men jag är villig att tro på förekomsten av enstaka, genuina altruister.

Jag är en ganska hämmad människa såtillvida som att min mammas beslutsamma uppfostran i kombination med ett vekt sinnelag har ingivit mig avsevärd ovilja att såra eller nedvärdera andra människor. Jag drar mig för att kritisera folk, framför allt inför offentligheten såsom till exempel på den här bloggen.

Jag brukar leta efter sakers och tings grundbult, alltså den där lilla sprinten som man kan rycka ut för att sakerna och tingen ska falla samman. Det svenska eländets grundbult, har jag kommit fram till, är den fördärvliga PK-ideologin, särskilt dess människosyn som bland annat innebär att nästan alla människor betraktas som svaga och i behov av välfärdsapparatens hjälp för att låta sig försörjas av ett antal förment starka skattebetalare.

Du har såklart till leda hört det där om att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Kanske var det Pippi Långstrump som sa det först, kanske var det Bamse. I vilket fall som helst kan uttalandet tjäna som motto för båda dessa hjältar.

Du kanske tror att detta motto är någon sorts självklarhet, alltså att det ligger i tillvarons natur att den starke måste vara snäll. Så är det inte. Tänk på Saddam Hussein och Muammar Gaddafi. Motsvarande motto för dem var att den som är väldigt stark också måste vara väldigt grym. Om de inte varit väldigt grymma hade de blivit avsatta på direkten. Kom ihåg att det behövdes nästan hela Nato för att ta ut dem.

När man insett detta förstår man att den svenska Pippiparollen troligtvis är ett internationellt unikum. Ingen stark makthavare utom Bamse och Pippi har, vad jag kan komma på, gjort snällheten till sitt signum och valspråk. Jo, en annan makthavare har gjort det, nämligen det svenska politikerväldet. Bevis? Har politikerna inte utsett Sverige, alltså sig själva, till en humanitär stormakt? Det betyder ungefär att vi är det snällaste land uppå jord.

På sätt och vis har alla de som donerat pengar till den studie om Sverige och det Muslimska brödraskapet som Det Goda Samhället planerat redan fått valuta för pengarna ty den myndighet som DGS-TV misstänkte för senfärdighet  har nu stramat upp sig vilket är till fördel. Jag tror faktiskt att den utmaning  vi riktade mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att själva göra den studie myndigheten räddes inför kan ha haft ett uppstagande och eggande inflytande på myndigheten.