Östersund skakas sedan ett par dagar av två brutala överfallsvåldtäkter, varav den första ägde rum natten mot söndagen den 16 juli. Då blev en 18-årig flicka insläpad på en gård och därefter våldtagen. SVT rapporterar:
– Hon anmälde i natt att hon blivit indragen på en innergård och där blivit våldtagen av en okänd man, säger Ewa Posner-Storm, jourhavande förundersökningsledare vid polisområdet Jämtland till TT.
Få av de medeltida kyrkobesökarna behärskade det latinska språket, men så mycket förstod man att när prästen lyfte upp brödet och rabblade en ramsa så hände ett mirakel: Brödet förvandlades till Kristi kropp. Obegripligt, javisst, men så var det. Brödet förvandlades.
Prästen ord ”hoc est corpus” betydde bokstavligen ”här är kroppen”, men det visste inte bönderna i kyrkbänkarna. När de skulle repetera den magiska ramsan blev det därför ”hokus pokus”, för så lät det i deras öron.
Douglas Murrays The Strange Death of Europe (Europas märkliga undergång) är en just nyutkommen bok som för tankarna till Oswald Spenglers Västerlandets undergång (Der Undergang des Abendlandes). Spenglers bok publicerades strax efter första världskrigets slut.
Den svenska polisens svårigheter att uppehålla statens våldsmonopol kan jämföras med situationen i Tyskland, även om det än så länge är betydligt värre i Tyskland.
”I Berlin och i Duisburg finns det områden där kollegorna knappt vågar stoppa en bil, eftersom de vet att de kommer att omringas av 40 eller 50 män. Dessa attacker är ett avsiktligt utmanande av statens auktoritet – attacker i vilka förövarna uttrycker sitt förakt mot vårt samhälle”, uppgav Rainer Wendt, ordförande för den tyska polisunionen, redan för flera år sedan till Spiegel Online.
Officiell svensk förståelse av hur politiken ska bedrivas exemplifieras fint av Liberalernas 34-punktsprogram Så blir Sverige möjligheternas land för fler. En punkt är att öka ”jobbstimulansen i försörjningsstödet från 25 till 40 procent”. Med lite ansträngning kan jag ana mig till att det betyder att man ska få behålla en större andel av socialbidraget om man får arbetsinkomster. Men huruvida Liberalernas förslag går att begripa eller inte är inte poängen. Poängen är den tankevärld som ligger bakom förslaget, nämligen föreställningen att det från Rosenbad går att med homeopatiska doser av något ekonomiskt incitament går att finkalibrera beteendet hos hundratusentals människors vars verkliga motiv man inte har en aning om.
Under mina tolv år som präst fick jag förtroendet att följa många hundra människor till den sista vilan. De yngsta av dem hade knappt börjat leva och de äldsta hade hunnit lägga mer än ett sekel av livserfarenheter bakom sig. Ofta tänkte jag, vid de begravningar där den döde hade levt i 90 eller 100 år, att de hade fått se så stora samhällsförändringar: Två världskrig, industrialismen, bilen, telefonen, vattentoaletter, kvinnlig rösträtt, vacciner, föräldraledighet… Listan kunde göras oändlig. Någon sådan utvecklig skulle jag inte få se under mitt liv.
Varför visar mätningar av arbetsmiljö gång på gång att den är sämre i offentlig än i privat sektor? Den offentliga sektorn styrs ju av politiker som samtidigt ständigt försäkrar att de värnar just om arbetsmiljön och tar ansvar för tillståndet i de politiskt styrda organisationerna?
Tillståndet är kroniskt – och det förvärras. Standardlösningen – att tillföra mer resurser – fungerar inte. Hur kan detta ständiga misslyckande förklaras?
Det heligaste går aldrig att bevisa. Det är en fråga om tro.
Förut var Gud det heligaste. Det har gjorts en del försök att bevisa Guds existens – till exempel det ”kosmologiska” beviset som säger att eftersom allt har en orsak och eftersom världen finns så måste världen ha skapats, något som Gud gjorde, så Gud finns – men de imponerar i varje fall inte på mig. För övrigt har Gud själv aldrig gjort anspråk på att kunna bli bevisad. Han har nöjt sig med att folk trott på honom och lytt hans order. (När han var ung och frisk, som i Gamla Testamentet, blev han rasande när folk inte lydde. Ibland tog han då livet av dem, läs till exempel om syndafloden.)
När vi talar om Svenska kyrkan så talar vi om den i singularis: Kyrkan. Men hur är det egentligen med det?
Ju mer jag har funderat och upplevt genom åren, desto mer övertygad har jag blivit om att detta språkbruk leder oss fel. Även om Svenska kyrkan är en (1) organisation, så består denna organisation av idag 1 355 olika församlingar – och det är inom ramen för församlingarna som vi möter kyrkan i vår vardag.
Alla mänskliga samhällen försöker indoktrinera och hjärntvätta sina medlemmar. Uttryckt på det sättet låter hanteringen förkastlig och avskyvärd, men så är det inte. Hjärntvätt är bara det uttryck vi använder när vi inte gillar de attityder och det tankegods någon försöker proppa i oss.
Genom hela vår historia har vi med godtagbar säkerhet kunnat bedöma om någon vi möter är vuxen eller barn. Det var viktig kunskap för vår överlevnad, eftersom okända män kan vara fiender, och måste hanteras med viss försiktighet – medan barn ovillkorligen behöver vårt beskydd. Några år runt 2014 blev det (av olika skäl) möjligt för vuxna män att i stor skala, bli registrerade som barn, av svenska staten. Under förutsättning att de kom från vissa krigshärjade länder.
Pris är vad man betalar- värde är vad man får. Orden kom för mig när jag nyligen gjorde en resa med familjen i mellersta Finland, för att besöka orter där familjen har en del av sina rötter. Insjölandskapet runt Saimens sjösystem är hisnande vackert. Någon motsvarighet finns nog inte i Sverige. Någon motsvarighet till de ständiga påminnelserna om landets nära historia och frihetens pris finns inte heller i Sverige.
Den semantiska kreativiteten utvecklas ständigt och ses numera som det kanske främsta och mest effektiva medlet i den svenska migrationspolitiken. Inget är viktigare än att låta språket förgylla det som man vill föra fram och samtidigt fulmärka det man ogillar.
Latinamerika koloniserades av i huvudsak två europeiska länder, Spanien och Portugal. (Frankrike och Holland var också marginellt inblandade.) När kolonierna på 1800-talet bestämde sig för att bli självständiga gick det till på olika sätt i de spansktalande och de portugisisktalande områdena, vilket man bara behöver titta på en karta för att konstatera. Nästan halva Latinamerikas yta upptas av ett enda portugisisktalande land, Brasilien, medan den spansktalande resten har splittrats i mer än dussintalet nationer. Hur kan det komma sig?
Anders Leions krönika om yttrandefriheten härförleden sätter myror i huvudet på mig. Jag trodde att jag kunde alla argument i den diskursen och blir därför konfys när jag tror mig ana en ny synpunkt som till råga på allt verkar ha bärighet.
Låt mig först använda mina egna ord för att förklara vad jag tror Anders säger.
Debatten om huruvida och i så fall på vilket sätt Ryssland påverkade det amerikanska presidentvalet har antagit proportioner som går långt utöver varje form av sans och redlighet. Frågan har inte bara orsakat allvarlig ytterligare skada på relationerna mellan USA och Ryssland. Den har också förgiftat det amerikanska medieklimatet och i det närmaste paralyserat det politiska livet i Washington.
Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka, vilket bland annat betyder att kyrkan styrs av folkvalda som väljs genom kyrkoval som hålls vart fjärde år. Nästa kyrkoval äger rum den 17 september. Alla medlemmar som fyllt 16 år är röstberättigade.
Kyrkovalen följer samma princip som de allmänna valen till kommun, landsting och riksdag, men i kyrkovalen väljer man istället representanter till kyrkofullmäktige i den egna församlingen (eller pastoratet), till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ (motsvarande riksdagen).
Svenska kyrkan hör tillsammans med Dagens Nyheters kultursida och Södertörns högskola till den svenska PK-ismens högborgar. Där utvecklas och artikuleras sådana tankar, värderingar och synsätt som utgör den ideologiska grunden för den politik som hotar Sveriges framtid.
Kultursidan och högskolan kan vanliga medborgare inte göra så mycket åt, men Svenska kyrkan har vanliga medborgare kontroll över såframt de är medlemmar i kyrkan. Svenska kyrkan är nämligen ett demokratiskt organ. Medlemmarna får rösta en gång vart fjärde år.
Svenska kyrkan är Sveriges största medlemsorganisation med sex miljoner betalande medlemmar. Den är världens tredje rikaste protestantiska kyrka och åtnjuter ett högt förtroende hos Sveriges befolkning. I ett av världens mest sekulariserade länder är Svenska kyrkan en maktfaktor i samhället. Vad den anser, vill och gör har betydelse.
Men vad är egentligen Svenska kyrkan, vad vill den – och vad bör den vara?
Utilitarismen är en filosofisk rörelse som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar lyckan och minimerar lidandet. Utilitarismen artikulerades av filosofer som Jeremy Bentham och John Stuart Mill (BM).
I sitt prat på ”Sommar i P1” den 9 juli nämnde journalisten Janne Josefsson något anmärkningsvärt. Han sade […]
Det finns en teori, som verkar få allt bredare spridning, om att vår tids största problem är att en konspiration – till hans död nyligen under ledning av den amerikanske miljardären David Rockefeller – av superkapitalister som vill ta kontroll över hela världen.
Finansmannen George Soros påstås vara en av de ledande i denna komplott. Soros och hans sammansvurna vill krossa nationerna och deras regeringar för att ränksmidarnas multinationella företag ska få fritt spelrum. De aktar inte för rov att muta Fredrik Reinfeldt med fina positioner. De bjuder Annie Lööf till seminarier i sin egen regi.
Redaktören för denna sajt gjorde nyss upp med föreställningen om värdegrunder – jag brukar kalla det för värdegrundsflum. Men det finns ett ord som jag skulle vilja dra en lans för: värdighet.
Det är ett ord som borde kunna tillämpas på alla möten mellan människor. Man minns Hjalmar Gullbergs ord: ”Om i ödslig skog/ångest dig betog/kunde ett flyktigt möte/vara befrielse nog”.
Jag hade förmånen att äta middag i ett sällskap där det förekom en person som visade sig vara en bemärkt forskare från ett lärosäte i södra Sverige. Han forskade om medborgarnas integritet och han sa att han var bekymrad.
Politik är ett hantverk, som kräver duktiga hantverkare. Saknar man begåvning kan man visserligen dölja det genom att strikt följa en ideologi, eller en partilinje. Men bara en duktig politiker har förmågan att använda partiet (inklusive dess ideologiska garnityr) som plattform för att ge människor en röst. Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.
Den nya Tarzanfilmen från 2015 med Alexander Skarsgård i rollen som djungelhjälte utspelar sig i Kongo någon gång efter Berlinkonferensen 1884-85. Skurkarna är belgiska slavhandlare och storskurken heter Léon Rom (Christoph Waltz). Han är en europeisk gentleman i linnekostym och panamahatt, därtill from katolik.
Hans katolska fromhet uttrycks dock på ett ovanligt sätt: Rom stryper folk med ett radband, en så kallad rosenkrans som katoliker använder för att räkna när de läser Ava Maria och andra böner. Är inte detta kristofobiskt? Tänk om man istället hade haft en arabisk slavhandlare som skär halsen av folk med en kroksabel samtidigt som han ropar Allahu akbar? Det hade förmodligen setts som islamofobiskt. Trots att sådant faktiskt har varit vanligt förekommande i islams historia.
Den spårbundna trafiken har en lång historia men det var först efter uppfinningen av ångmaskinen som det blev praktiskt att utveckla den i större skala. Den första järnvägen för allmän trafik var sannolikt Surrey Iron Railway i södra London som öppnades i juli 1803. Utbyggnaden av ett nära nog globalt järnvägsnät dominerade 1800-talet och spelade en central roll i 1800-talets enorma ekonomiska utveckling. Bilen är huvudsakligen en senare utveckling men fanns redan i några få exemplar ungefär samtidigt som de första järnvägarna. Bilen blev en realitet först under slutet av 1800 talen genom Carl Benz och senare under 1900-talet genom Henry Ford. Bilen kom därefter att dominera 1900-talet på samma sätt som järnvägen dominerade 1800-talet.
Patrik EngellauJag kan förstå att så kallade vanliga människor som liksom jag saknar inflytande över politiken allt som oftast flyr från insikten om landets sönderfall. I stället för att ta till oss exempelvis rapporterna och berättelserna om hur vanliga svenska orter som Flen och Laxå förvandlas till migrationsgetton där främmande kulturer praktiskt taget ersätter allt svenskt (utom Försäkringskassan, som ju behövs) så vänder vi bort blicken i vanmakt och tar suckande en kaka till. Jag förstår denna reaktion för att jag kommit på mig själv med att göra just så. Jag vill inte veta. Insikten om min maktlöshet blir alltför plågsam.
Jag är rimligt säker på två saker.
Den första saken är att vi har fel om vi tror, vilket vår tid för det mesta gör, att när demokratin väl är installerad i ett land så har de samhälleliga förhållandena nått sitt högsta möjliga och slutgiltiga stadium.
I kultfilmen Tillbaka till framtiden från 1985 bygger den excentriske uppfinnaren ”Doc” om en bil till en tidsmaskin. Maskinen drivs med plutonium som Doc snott av libyska terrorister. I en känd scen blir Doc och hans unge vän Marty (Michael J. Fox) hittade på en parkeringsplats.
DET GODA SAMHÄLLET 