Dum fråga, tycker du kanske. Eller så tycker du att demokratin självklart hänger mer samman med liberalismen eftersom den faktiskt existerande socialism vi kunnat betrakta har varit diktatorisk.
Men så behöver det inte vara, inte om man ser på Brasilien. Dagens demokratiska system i Brasilien fick sitt avstamp i den militärdiktatur som rådde åren 1964 till 1985.
Det började år 1827 – omdaningen av Sverige. Drivande var en ny kung, en ny författning och en ambitiös statsekreterare som hette Danckwardt, som förstod hur man skulle handskas med trilskande bönder. Verktyget blev lagaskiftesstadgan, som omfördelade jorden inom bygemenskapen – och bokstavligen, fysiskt utplånade byarna.
Ungefär samtidigt som Sverige i september deltog i militärövningen Aurora 17 genomförde sex centraleuropeiska länder en likartad drill (vilket Erik van der Heeg på ledarsidorna.se, som mig veterligen enda svensk kommentator, påpekat).
Igår skrev jag, apropå att unga människor är mer sjukskrivna än äldre, att detta mönster nog förklaras av bidragssystem och förändrade värderingar.
Nyss upptäckte jag av en händelse en väldigt fin bekräftelse på denna tes. Jag hamnade nämligen på Blondinbellas hemsida.
I Ekots lördagsintervju den 28 oktober var det föga förvånande jämställdhetsminister Åsa Regnér som kallats med anledning av föregående veckas hashtaguppror som följd av #metoo-kampanjen. Två av tre kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp vilket innebär ett antal på uppemot tre miljarder kvinnor på global skala! Gudrun Schyman som jämställde svenska karlar med farliga talibaner får åter vatten på sin kvarn.
När man påtalar våldet i Koranen och i profeten Muhammeds liv och lära, får man ganska ofta höra att Bibeln minsann inte är bättre. De som svarar så har dock inte tänkt så djupt. Det är stor skillnad mellan Koranen och Bibeln. Våldet i Bibeln, och det är i Gamla Testamentet man finner det, består för det mesta av skildringar av krig och grymheter i det förflutna, inte av ännu gällande påbud att gå ut i krig. I Koranen däremot hittar vi påbud, som är menade att gälla i dag, om att gå ut i jihad, heligt krig.
Har man en gång fått inblick i hur det mediala kulissmaskineriet fungerar blir man lätt en förhärdad cyniker.
Alla standardkomponenterna finns med också i debaclet kring de olika mediemän, inte minst Aftonbladets Fredrik Virtanen, som nu anklagas för sexuella övergrepp och slipprigt språkbruk: vänskaps- och släktbandskorruptionen, den dubbla bokföringen, gisslantagarna och de bindgalna småpåvarna, de enkla bondeoffren och de råa maktspelarna utan moralisk kärna.
Många tror att folk blir skröpligare och sjukare med åldern. Kanske har de försjungit sig på Studentsångens vilseledande rader om att man ”ska fröjdas i ungdomens vår” när hjärtat klappar med ”friska slag” och ”inga stormar än i våra sinnen bo”. Texten antyder att ungdom på något vis är förknippat med hälsa och ålderdom med sjuklighet.
Hur många av de svenska nyhetsläsarna reflekterar över att vissa politiska partier alltid presenteras med negativa epitet? Och färger som ska få oss att associera i en viss riktning? Brunsmetning har under lång tid varit en framgångsrik metod. Brun eller mörkbrun har man kallat de oönskvärda, de som ska tystas och mobbas ut ur debatten.
Jag har uttryckt mig lite oprecist om John Maynard Keynes teorier och kanske alltför nonchalant avfärdat dem. Låt mig därför specificera min uppfattning genom att åter publicera en text som jag skrev i boken Berättelsen om jobben år 1996 och därefter här den 14 november 2015.
Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
PK-ismen består av ett antal föreställningar och idéer. Spontant brukar vi känna igen dem och stämpla dem rätt. Men om man ska försöka identifiera dessa idéers minsta gemensamma nämnare blir det knepigare. Därför ska jag försöka göra just detta.
För femton år sedan skrev jag och ett antal andra personer en bok som heter Skärp dig, Svensson!. I den boken förekommer en berättelse om samhällets konstruktion som vi kallade Metafåren. Metafåren kan betraktas som en förstudie till teorin om politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Så här skrev vi:
Japaner, japaner, japaner… det är mer än 80 år sedan Sven Jerring gjorde sitt klassiska referat från OS i Berlin, men inte ens idag skulle det anses särskilt kontroversiellt. Det är fortfarande rätt ok att betona människors etnicitet, ursprung, religion eller nationalitet så länge det rör sig om positiva saker. Att säga att japaner är duktiga på fotboll eller att buddhister är bra på att meditera är knappast hets mot folkgrupp. Lika lite som det är rasistiskt att säga att skandinaver älskar naturen, eller att afro-amerikaner skapat den moderna musiken.
För några år sedan deltog jag i en mycket ambitiös resa till Tunisien. Under en dryg vecka såg och beundrade vi framförallt de olika antika lämningarna från denna region, som under romartiden helt enkelt kallades Africa. Det var minnen från punisk, romersk och bysantinsk tid. (Den som är intresserad av antiken och framförallt det romerska imperiet rekommenderas ett besök. Man kommer mycket nära det forna livet där. Man kan till exempel besöka rika romerska borgares villor, nedgrävda i marken som skydd mot hettan, och få stiga på vackra mosaikgolv – hur länge de nu kommer att klara trampandet av turisternas fötter.)
Hela företeelsen påminner mig om arbetarrörelsens kampsång Internationalen fast presenterad med mer hat och mindre glad musik. Jag har bara ändrat några ord i omkvädet och en strof:
Upp till kamp emot kvalen. Siste striden det är,
ty #metoo-festivalen åt alla lycka bär.
Samuel Johnson, tror jag, sa, ungefär, att det inte finns något som skärper tankeverksamheten som utsikten att bli hängd. Det betyder att kriser tvingar människan att tänka klarare.
I Sverige pågår ett slags långsam mental tillnyktring som med kraft motarbetas av det PK-troende etablissemanget som, liksom alla etablissemang i alla tider, vill att allt ska bli vid det gamla och därför tar avstånd från nytänkande.
Jag hade nyligen ett samtal med en kollega i ett annat humanistiskt ämne, och det samtalet har dröjt sig kvar i minnet. Det speciella var att hon inte försvarade kunskapens plats i skolan, trots att det på de flesta universitetsinstitutioner talas om att studenternas kunskaper och studievana sjunker alltmer. Jag slogs av att hon verkade mena att man inte kan göra något åt skolan utan att den är som den är. Hon såg den inte som resultat av tidigare beslut.
I kommuner med stort flyktingmottagande är folk mindre intresserade av att läsa känsloladdade migrantreportage, rapporterar både DN och SvD med anledning av en nyligen publicerad SNS-rapport av beteendeekonomen Eleonora Freddi.
SvD ger oss lite bakgrund till Freddis forskning:
Inom beteendevetenskapen finns sedan tidigare teorier om att folk skulle undvika information som skulle innebära att de tvingas ta moraliskt ansvar och agera. Eleonora Freddi berättar att hon sedan tidigare letat efter empiriska fall för att testa teorin.
Folk tror ofta att det som sker är resultatet av vad någon jätteklyftig tänkare någon gång sagt. John Maynard Keynes till exempel, en uppblåst ekonom vars ekonomiska teorier jag framgångsrikt avtentat utan att tro ett dugg på, sa så här:
Ekonomernas och de politiska filosofernas tankar, både när de är riktiga och felaktiga, är mer inflytelserika än man vanligen begriper. Faktum är att världen drivs av föga annat. Praktikens män, som tror sig bortom allt intellektuellt inflytande, är normalt slavar under någon avliden ekonom.
Jag studerade på universitetet i USA på slutet av 1980-talet. Jag läste statsvetenskap och spelade fotboll (inte den amerikanska varianten). Efter en derbyseger var vi flera som stannade länge på krogen. Speciellt Ole, min danske lagkamrat, och jag var ordentligt lyckliga när vi bullrigt vandrade hemåt i natten. Plötsligt fick vi för oss att glida på baken över parkerade bilar, som de gör i Hollywood. Ole gick steget vidare och hoppade från ett biltak ned på gatan a la Eddie the Eagle.
Bortsett från själva skapelsen har inget så märkvärdigt och underbart inträffat under de gångna 14 miljarder åren som den industriella revolutionen och de därefter följande tvåhundrafemtio årens utveckling – i västerlandet, nota bene. Det första miraklet gjorde Gud eller någon annan kosmisk kraft med samma namn, det andra gjorde människan, enkannerligen de västerländska folken.
I en krönika i Aftonbladet den 21 oktober menar Anders Lindberg att svenska folket vet för lite om islam. ”Festligt hur lite vi vet om islam” lyder rubriken. Sedan ägnar han hela artikeln till att visa hur lite han själv vet om islam. Men det är inte festligt, snarare sorgligt, eftersom han själv är omedveten om hur lite han vet.
Förra veckan var jag och klippte mig. Frisörerna där är invandrare från Syrien. De klipper bra och är alltid trevliga mot mig, men det finns någonting som jag inte gillar: att de pratar med varandra på arabiska utan att de svenska kunder begriper vad de säger. Man känner sig utanför. Det vore mer respektfullt att prata ett språk som alla förstår, nämligen svenska.
Jag har fått höra från andra att de känner sig osynliggjorda när de är hos frisören eller i någon butik och personalen pratar med varandra på ett annat språk. Det är som att man bara är en kund som ska betala, men i övrigt helt ointressant.
Vid dörren till Systembutiken sitter en tiggare och skramlar med muggen och hälsar mig med ett vänligt ”hej, hej”. Jag låtsas som vanligt inte se honom, vilket kanske är ofint av mig. Sedan går jag hem, öppnar vinet, och undrar över hur Jesus skulle ha ställt sig.
Jesu mest kända bud är det där med att man ska älska sin nästa som sig själv. Jag kan lova att Jesus menade detta och med besked. Den verklige Jesus, alltså den vi känner från evangelierna, var ingen mjukis. Han hade mycket litet gemensamt med den dagisfrökenaktigt förlåtande fjant som kyrkan verkar vilja konstruera.
Med förundran betraktar jag den storm av ilska och upprördhet som internetkampanjen #metoo har släppt loss hos kvinnor. De tycks allihop ha utsatts för fasansfulla våldtäkter och tvingats fördra oändliga och kränkande sexuella trakasserier. Statsminister Löfven säger att det är ”bedrövligt” och kräver lagstiftning. Utrikesminister Wallström säger att hon ”sett hur det här kan ta de mest våldsamma och vidrigaste uttryck”.
I kampen om universitetens resurser har samhällsvetare och humanister tvingats argumentera för sin existens. De har inte varit övertygande.
Alla civiliserade länder bör ha lärosäten i humaniora, liksom det hör till saken att det skall finnas ett nationalmuseum, en nationell operascen och ryttarstatyer. Utöver detta, gör humanisterna någon nytta? Många blir arga när man frågar och är förbannade över att man ens talar om dokumenterbara prestationer. De tycker att humanisterna skall få sitta i sina elfenbenstorn och läsa Schopenhauer och Spinoza utan att dela med sig.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Ofta förvånas jag över hur vanliga, hyggliga människor från länder utanför Europa uttrycker sympati eller förakt för den ena eller andra hudfärgen, den ena eller andra etniska gruppen, utan att några som helst varningsklockor ringer. Det spelar ingen roll om man besöker Latinamerika, Afrika, eller för den delen min förort utanför Göteborg. Att det finns mänskliga raser och etniska grupper som man har rätt att tycka illa om, verkar vara en ganska spridd uppfattning i världen.
Det finns en mem – ”mem” är ett begrepp som myntats av den världsberömde ateisten Richard Dawkins vars innebörd jag aldrig begripit men som jag använder i alla fall, för att verka hip, i bemärkelsen ”utbredd idé” – som går ut på att media är orsaken till PK-ismen. Det har jag svårt att fatta och nu ska jag förklara varför.
Igår skrev jag om ett mycket fult ord som man inte får uttala, nämligen ”zigenare”. Men den förbannelse som vilar över detta ord – och framför allt över den som tar det i sin mun – är, hävdade jag, rätt lokal. Det är en hemmagjord svensk förbannelse som möjligen hämtat näring i Tyskland och även spritt sig till Norge ungefär som värdegrunden som bara existerar i dessa två skandinaviska länder. Norge är ju lite kulturimperialiserat av Sverige.
DET GODA SAMHÄLLET 