Det är män som våldtar

Stefan Hedlund

Sakta men säkert börjar ett av det politiskt korrekta Sveriges mest överordnade tabun eroderas, nämligen det som hävdar att det inte finns något samband mellan det ökade inflödet till vårt land av migranter och den ökade frekvensen av brottslighet, särskilt grova våldtäkter. Allt fler skribenter, och även politiker, börjar nu kräva att sambandet mellan etnicitet och kriminalitet måste kartläggas.

Det är ett synnerligen rimligt krav. Man kan på goda grunder fråga med vilken rätt myndigheter och PK-medier har beslutat att medborgarna inte skall få ta del av information kring en så viktig konsekvens av de senaste årens massiva inflöde av migranter. Fundamentala principer om yttrande- och åsiktsfrihet förutsätter faktiskt transparens i myndighetsutövning, och en mycket stor varsamhet i tillämpning av censur och selektiv informationsförmedling.

Våldtäkt är förvisso i sig inget nytt fenomen i vårt land. Även vi har en lång och beklaglig tradition av övergrepp mot kvinnor, alltifrån överfallsvåldtäkter till sexuella trakasserier på arbetsplatser och övergrepp inom parförhållanden. Det som är nytt är den kraftiga utbredningen av grova gängvåldtäkter, ofta med direkt tortyrliknande inslag.

Officiella förnekanden av att detta skulle kunna tänkas hänga samman med det stora inflödet av unga män från länder med en väsentligen annorlunda kvinnosyn är inte bara kränkande för det allmänna rättsmedvetandet. Det visar också på de politiskt korrekta aktivisternas, och politikernas, kompakta resistens emot fakta och försök att finna nödvändiga förklaringar.

Det är slående med vilken emfas man tillbakavisar varje form av hänvisning till de arabiska orden taharrush gamea, vars innebörd är att en stor grupp arabiska män omringar en kvinna, företrädesvis en västerländsk kvinna men kan även vara en arabisk kvinna som klär sig västerländskt, för att därefter utsätta henne för sexuella övergrepp. Exakt detta är vad många unga svenska kvinnor under senare år har blivit utsatta för, på ett otal festivaler.

Den officiella förnekelsen av att det existerar ett samband mellan kulturell bakgrund och benägenhet att samlas för att begå grova gängvåldtäkter innebär att medborgarna förväntas tro att det är Nisse i Hökarängen och hans kompisar som har fått en snedtändning.

Det i sammanhanget mest oroväckande är att åsiktspoliserna inte begränsas till en krets vänsteraktivister på PK-mediernas kultur- och ledarredaktioner, vilket vi hade kunnat leva med. Ambitionen att locket skall läggas på, och att våldtäktsmännens etnicitet inte får diskuteras, omfattas beklagligt nog även av landets ”feministiska” regering, med långtgående implikationer för rättstillämpningen. Om landets regering bestämmer att ett problem inte existerar blir det inte heller möjligt för dess myndigheter att vidta nödvändiga åtgärder.

Statsminister Stefan Löfvén har outtröttligen gjort sig till tolk för förnekelsen av att det skulle finnas ett samband mellan migration och brottslighet. Det väckte stor uppmärksamhet när han vid ett besök på prestigefyllda World Economic Forum inför församlade journalister emfatiskt förnekade just detta samband. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har gått ännu längre, då hon i en intervju med BBC förklarat att våldtäkterna i Sverige faktiskt minskar.

Det politiskt korrekta svaret på frågan om våldtäktsmännens etnicitet är glasklart: ”Det är män som våldtar”. Detta är, till att börja med, ett påstående som är på gränsen till direkt lögnaktigt. Ett av många för det feministiska prästerskapet pikanta inslag i #metoo-kampanjen har varit att bekräfta det alla sedan länge varit väl medvetna om, nämligen att även kvinnor våldtar och trakasserar. En politik som på allvar syftar till att göra slut på våldtäkter och sexuella trakasserier kan knappast bli trovärdig om den utgår ifrån att kvinnor aldrig kan vara förövare, endast offer.

En minst lika allvarlig komponent i påståendet om att det är män som våldtar är föreställningen om ett slags kollektiv skuld, om att alla män i grunden är våldtäktsmän. Manliga feminister har under senare tid excellerat i diverse allt mer bisarra utläggningar om ett slags medfödd manlig arvsynd, att alla män på något vis bär ett gemensamt ansvar för alla våldtäkter.

Det är förvisso sant att svensk statistik från 2016 visade att 97 procent av dem som misstänktes för sexualbrott var män. Samtidigt var det emellertid också så, att endast 0,02 procent av alla män misstänktes för sexualbrott. Och hur många av dessa som var ”nyanlända” vet vi inte.

Ur feministernas bisarra perspektiv av ”könsmaktsordning” som roten till allt ont spelar detta inte någon roll. Det finns ingen skillnad mellan en oönskad hand på låret och en grov våldtäkt, där ett dussin män under timmar utsätter en flicka för de mest vedervärdiga former av sexuellt och annat våld. Bägge är ju illustrationer av hur patriarkala strukturer förvandlar samtliga kvinnor till offer för ett slags nedärvd manlig drift att förnedra. Den extrema feminismen blir på detta vis till en del av problemet, snarare än av dess lösning.

Jag är övertygad om att varje normalt funtad svensk delar min övertygelse om att en överväldigande majoritet av svenska män aldrig ens skulle komma på tanken att begå våldtäkt, åtminstone inte om man anser att det finns en skillnad mellan ytligt tafsande och grov penetration med inslag av grovt våld. Detta skall förvisso inte uppfattas som förringande av den kränkning som ligger i många former av tafsande. Det ger bara uttryck för en fast övertygelse om att en överväldigande majoritet av svenska kvinnor anser att det faktiskt föreligger en grundläggande skillnad mellan en hand på låret och en fyra timmar lång grov gängvåldtäkt.

Men i den feministiska värld statsminister Stefan Löfven så uppenbart önskar tillhöra och bli bekräftad av är detta inte gångbara argument. Det är män som våldtar, och det finns inget samband mellan ökad migration och ökad brottslighet. Den som påstår något annat är rasist. Slutsatsen kan bara bli att gängvåldtäkterna kommer att fortsätta att öka, och att unga kvinnor måste hållas inlåsta.