”Vi” är ett vanligt ord vars innebörd ofta framgår av sammanhanget. Om två par spelar bridge brukar en protokollförare göra prydliga anteckningar om varje spels poängfördelning i en tabell med två kolumner som benämns ”Vi” respektive ”De”. Man vet precis vem som är vem. Samma om Sverige ska möte Tyskland i fotboll. Då betyder ”vi” dels det svenska fotbollslaget, dels alla svenskar som, med undantag för några enstaka landsförrädare, vill att det svenska laget ska vinna. ”Vi vann” står det i så fall i tidningarna efteråt.

En av marknadsekonomins eviga frågor är om – och i så fall när och varför – systemet går under. Frågan är inte underlig ty marknadsekonomin, eller om man vill kalla systemet för kapitalismen, är allt annat än stabilt. Omvandling är dess väsen. Att den till slut av någon anledning omvandlar sig ned i en avgrund är ingen långsökt tanke.

Under de senaste tvåhundra åren har det kommit en hel radda med skarpa och genomtänkta teorier om kapitalismens undergång. För det mesta handlar det om att outhärdliga och lagbundet ökande sociala klyftor tar kål på systemet.

Efter andra världskrigets slut började man skriva om de senaste århundradenas världshistoria. Ett stort antal gamla kolonier över hela världen var på väg att bli självständiga, en process som inleddes med Indiens självständighet år 1947 och avslutades med de portugisiska koloniernas frigörelse år 1974. I det läget dög det inte längre att läsa i historieböckerna att kolonialmakterna spritt kultur och civilisation till sina översjöiska besittningar. Historien ändrades så att kolonialisterna i stället roffat och plundrat i kolonierna.

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.

Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.

Jag vill inte, protesterade jag. Jag kan inte.

Jag vet, sa Högste Maktansvarige. Ingen kan. Därför har jag utsett dig.

Det märkvärdiga med den så kallade Paradisläckan är inte att 13,4 miljoner ”dokument” sipprat ut från advokatfirman Appleby i Bermuda. Det märkvärdiga är inte heller att ett antal rika personer fullt lagligt anlitat Appleby för att få hjälp med sina placeringar. Ej heller är det märkvärdigt att ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, likaledes i enlighet med skattereglerna, placerat pengar på Malta. Det märkvärdiga är de smått hysteriska reaktioner saken fått i Sverige. På detta må vi fundera, för det säger något betydelsefullt om svensk ideologi och om makten i Sverige.

Gustav Adolfsdagen den 6 november firar man i Göteborg med att äta särskilda bakelser till åminnelse av hjältekonungens död vid Lützen år 1632. Det känns stort för oss stockholmare och för en gångs skull högaktar vi dessa bohuslänningar. Men just i år blir jag denna dag störd och ledsen i min nationella yra av tidningsartiklar om ett nyss uppdagat missförhållande.

För ett tag sedan visade Sveriges Television en ”dokumentärfilm” som hette Tvärvändningen – om svängningen i flyktingpolitiken. Enligt min uppfattning är hela föreställningen om att det skulle ha skett än 180-gradare i svensk invandringspolitik bara fake news. Rätta mig om jag har fel.

Om du orkar så läs den här artikeln. Du behöver inte läsa den för att förstå vad jag tänker säga, men den redovisar ett flagrant exempel på min tes. Det står att skolmyndigheterna aktivt försöker förhindra Sveriges skolor att införa olika nydaningar som av den pedagogiska forskningen anses ge positiva effekter, till exempel krav på skoluniform.

Så här skriver den alltid skarptänkte Ivar Arpi i Svenska Dagbladet:

Och natten till lördag besköts en vanlig polismans villa med ett grovkalibrigt automatvapen… Natten efter det utsattes en polisstation i Växjö för två attacker. Även polishuset i Kinna och i Vännäs utsattes för attacker. Och för bara någon vecka sedan detonerade en bomb utanför polishuset i Helsingborg. Tidigare i höst utsattes hustrun till en polis för ett kidnappningsförsök. I januari kastades en handgranat mot polisstationen i Katrineholm. I februari detonerade en bomb i en polischefs bil när den stod parkerad norr om Stockholm. I augusti exploderade något utanför polisstationen i Hallstahammar…

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Det som förvånar mig med katoliker är inte i första hand att de inte läser Bibeln, utan att de ofta inte ber till Gud eller hans son Jesus utan till andra medlemmar av Guds hov.

Till exempel gillar katoliker att be till Jesu mamma, Maria, eller till någon av hennes många inkarnationer. Portugiser är särskilt förtjusta i Vår Fru, alltså Mariakopia, av Fátima efter en historia om att Maria år 1917 visade sig ett upprepat antal gånger för tre herdebarn i socknen Fátima. Brasilianare ber gärna till Vår Fru av Aparecida efter en händelse 1717 där några fiskare fick en Mariaskulptur i sina nät varefter de välsignades med enorma fångster.