Fram till för kanske tio år sedan funderade jag aldrig på allvar över varför Sverige var ett så framgångsrikt land. Det bara var så. Om du vill så kan du påstå att det var en rasistisk attityd från min sida. Liksom att det var självklart att svenskarna i kraft av sin svenskhet skulle ligga på toppen av alla mätningar.

År 1984 skrev jag en bok om Sveriges historia som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Den började med vikingatiden på 1000-talet och den gick fram till ungefär nu och en bit framåt. När jag väl fått upp farten kunde jag gärna göra lite förutsägelser.

Jag har inte tänkt på boken på många år, men när jag nu bläddrar i den framstår den både, underligt nog, som kusligt pricksäker och fantasilös.

När jag gick i skolan fick jag lära mig något som jag fram till för några dagar sedan inte haft anledning att betvivla, nämligen teorin om fotosyntesen. Fotosyntesen, förklarade biologimagistern, betyder att växter under inflytande av solljus kan göra om vatten och koldioxid till druvsocker och syre. Så här ser den kemiska formeln ut:

6 H2O + 6 CO2 + ljusenergi → C6H12O6 (druvsocker) + 6 O2

Under åtskilliga decennier har jag ägnat mig åt att från plattformar utanför partipolitiken försöka förändra, förnya och, enligt egen uppfattning, förbättra politiken. Om någon skulle säga att det har gått fantastiskt bra så skulle jag svara att det är en överdrift. Om någon skulle säga att mina insatser varit helt verkningslösa så skulle jag svara ungefär samma. Bara som exempel har Sverige faktiskt som nästan enda land i världen ett offentligt finansierat skolpengssystem. Jag betvivlar att vi haft det om inte jag tillsammans med politikerna i Vaxholms kommun infört ett pilotsystem år 1992. Jodå, jag vet, vilket jag sagt i trettio år, att systemet kräver att betyg sätts av någon annan än skolan själv, men en sådan lag har jag inte klarat av på egen hand. 

Med anledning av Anders Leions krönika om alla gamla nazister på framstående positioner han stött på under sitt yrkesliv vill jag gärna dra ett strå till stacken.

Dagens föreställning är att alla, som en gång hade nazistiska böjelser, var judehatare och hitlerälskare. Jag tror att det är ohistoriskt och jag ska illustrera det med ett exempel på motsatsen i form av min mormors bror, kaptenen vid Dalregementet med majors avsked Otto von Unge.

I Sverige liksom i andra länder finns, åtminstone sedan Aristoteles som var den som först gjorde indelningen, tre klasser: över-, medel- och underklass.

Till överklassen räknas hos oss dem som styr landet, närmare bestämt några tusen politiker med sitt entourage av pr-konsulter och spin doctors, välfärdsapparatens ledare med dito samt mediafolk och framstående kulturpersoner som är överklassens härolder. Dit hör även ett antal privatförmögna personer som valt att solidarisera sig med makten och att anamma maktens ideologi.

För att ha minsta chans att förstå vad som händer i svenska utanförskapsområden måste man ha en rimligt korrekt uppfattning om hur det går till när en individ integreras i den samhälleliga gemenskapen. Med individ menas här inte bara en migrant utan även en nyfödd svensk av två svenskfödda föräldrar. Även den svenska babyn är en nykomling. Man måste ha ett hum om hur sådana integrationsprocesser går till.

Det som retar mig med medias rapportering av påstått aggressiv skatteplanering med hjälp av exempelvis advokatbyrån Appleby i Bermuda är den nästan goebbelsinspirerade hatiska tonen. Tittarna och läsarna får reda på att förövarna – till exempel EF-grundarna Bertil Hult – förtjänar vårt förakt, men vi får inte reda på vad som egentligen skett och hur Hult och andra gått till väga. Hatet verkar, i den höge stilbildarens efterföljd, vara själva syftet.

Polen och Ungern har samma inställning till migration, nämligen tvärnej (om det inte handlar om folk som ser likadana ut som polackerna och ungrarna, exempelvis ukrainare, eller om migranten investerar 300 000 euro i Ungern vilket ger honom permanent uppehållstillstånd).

I motsats till dessa två länder är Sverige och USA invandringsvänliga. Men det är ändå en himla skillnad på Sveriges och USAs migrationspolitik. Det framgår till exempel av den över hundrasidiga bok – Welcome to the United States, A Guide for New Immigrants  – som amerikanska myndigheter erbjuder nyanlända.

Tänk dig att du ska göra något stort, spännande och möjligtvis farligt, till exempel att hoppa från en flygmaskin på hög höjd. Det finns två väsensskilda metoder att förbereda sig. Den ena är att gå på kurs i flygplanshopp, skaffa sig fallskärm och noggrant lära sig allt om dess funktioner, kontrollera utrustningen i samband med hoppet och sedan, troligen med hjärtat i halsgropen, slänga sig ut från planet och dra i snöret. Den andra är att utan andra förberedelser än en lektion i självtillit rätt och slätt slänga sig ut från planet och hoppas på det bästa.

Jag talade med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro om #metoo-kampanjen. Eller rättare sagt var det jag som talade om kampanjen, för till min förvåning kände hon inte till den. Bara det är intressant. Efter att ha tagit del av svenska medias bevakning av kampanjen trodde jag att hela världen, eller i varje fall västvärlden, kokade av kvinnovrede. Min lärarinna är ändå en högt bildad och synnerligen vaken dam, men inte ett pip om #metoo hade nått henne.

Häromdagen fick jag en bra fråga av en läsare. Frågan löd så här: Hur kommer det sig egentligen att vanliga medborgare i Sverige fortfarande går på myten om att höga skatter ger bättre välfärd, när det själva verket inte gör det?

Att frågan är bra beror, enligt min uppfattning, på att den är till synes enkel men har många trovärdiga men sinsemellan olika svar (och nu utgår jag från att de påstådda sakförhållandena är sanna, alltså att svenskar tror att ökade offentliga intäkter ger bättre välfärd medan det i verkligheten inte är så).

Min vän Ian Wachtmeister är död. Jag besökte honom i september i hans hem på Upplandsgatan. ”Vi får se vem som håller längst”, sa han, ”julgrisen eller jag”.

Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.

Du menar nazisterna, frågade jag.

Ja, sa han, dels det, men dels också en växande misstro – han drog sig för att använda ett starkare uttryck, sa han – från invandrarnas sida mot svenskarna. Invandrarna tycker att svenskar är rasister.