Någon lär ha sagt: ”I valet mellan sanning och kärlek, prioriterar män sanningen och kvinnor kärleken”.

Mot det kan man invända att riktigt mansdominerade samhällen, som Nazityskland eller Saudiarabien, knappast varit sanningens och vetenskapens högborg. Och länder där kvinnor står högt i kurs (som till exempel det feministiska Sverige) är inte oaser av kärlek.

Därmed borde man kunna avskriva teorin som värdelös, i likhet med det mesta som sagts om genus. Men om man gör följande lilla förändring: ”Män väljer det de tror är sanning – även om det skulle gå ut över kärleken. Kvinnor väljer det de tror är kärlek – även om det skulle gå ut över sanningen.”

Då blir idén plötsligt mer tillämpbar. Jag illustrerar med två exempel, ett från vardera änden av skalan.

En muslim jag träffade förklarade sin religion ungefär så här: Islam kan i vissa avseenden verka grym och omänsklig. Men eftersom Gud har inrättat världen på det sättet, är det inget vi kan ha synpunkter på. Det vore förstås enkelt att konstruera en religion som är trevlig och tolerant (som de kristna gör). Men eftersom en sådan religion inte är sann, lurar den människor. Det är mer humant att med våld hindra någon från att ha felaktiga idéer och därmed rädda honom från Helvetet.

Exempel nummer två: Många feminister i Sverige tycker det är självklart att ställa upp för afghanska migranter. Visserligen inser feministerna att de flesta av migranterna ljugit om ålder, asylskäl och ursprungsland, att de oftare än andra grupper varit inblandade i sexuella övergrepp, och tillsammans representerar det överlägset största bidragsfusket i Sveriges historia (och det är inte småpengar det rör sig om, utan tiotals miljarder). Ändå vill man bevilja den här gruppen ytterligare stöd. Helt enkelt därför att det uppfattas som mer kärleksfullt. Det faktum att så mycket i deras historia bygger på lögn, är inget motargument. Snarare bidrar det till att göra ”kärlekshandlingen” än mer storslagen.

Jag har ofta funderat över hur feminister och islamister över huvud taget kan samarbeta. Känns lite märkligt att rättrogna muslimer som Mehmet Kaplan eller Yasri Khan, utan att blinka, kan kalla sig feminister. Borde inte dessa två synsätt vara helt oförenliga?

Som i många andra oheliga allianser, förenas feminister och islamister i hat mot en gemensam fiende. Feminister kämpar mot det västerländska patriarkatet, och islamister mot den västerländska dekadensen. Deras interna meningsskiljaktigheter kommer i andra hand.

Rent filosofiskt kan man förstås hävda att kärlek och sanning i grunden är samma sak. Men vårt mänskliga medvetande är inte konstruerat för att hantera den typen av frågor med någon större precision, så därför kommer de ofta i konflikt med varandra. Det vi i dagligt tal kallar ”sunt förnuft”, kan ses som en hyfsad kompromiss mellan det vi tror är sant, och det vi tror är kärleksfullt. Det är den perfekta balansen mellan ”manligt” och ”kvinnligt”, om man så vill. Det är detta sunda förnuft, som till stor del byggt det svenska samhället och även den västerländska civilisationen.

Nu hotas denna hyfsat fungerande kompromiss från två håll. Dels från feminismen – som i avsaknad av manligt sanningssökande dukat under för kortsiktiga känsloargument. Dels från islamismen som, i avsaknad av kvinnlig intuition, gått vilse i en ”sanning” som cementerats sedan medeltiden. Om dessa två lyckas i sitt uppsåt kommer de att knuffa ner den västerländska civilisationen från sin pedestal. Vad som därefter händer har jag svårt att sia om. Men jag tvivlar på att det är feministerna som kommer att dra det längsta strået.