Kära medborgare,

Det finns, vad jag har kommit fram till, tre olika filosofiska grunder eller konstruktionsprinciper för ett politiskt ledarskap.

Den första tänkbara konstruktionsprincipen är att använda det mänskliga intellektet till att tänka ut hur samhället borde vara beskaffat. Detta har prövats exempelvis i kommunistiska samhällen. Ett eller flera politiska genier – Karl Marx, Vladimir Lenin, Enver Hoxha, Mao Zedong, Pol Pot, Fidel Castro, Rossana Dinamarca – har tänkt ut hur samhället borde vara beskaffat för att bli perfekt och sedan målmedvetet strävat efter att skapa denna fulländning.

Tänk dig två ententesoldater i en skyttegrav i Flandern under första världskriget. De har helt olika attityder. Den ene gör som man hade förväntat sig, alltså gömmer sig så mycket han kan och skjuter när han blir beordrad. Den andre, däremot reser sig över värnet och vet inte till sig av indignation över tyskarnas beteende.

”Ser du”, säger han upprört, ”nu skjuter de igen. På oss! Ska det vara ett kulturfolk, jag bara frågar.”

Nu står medborgaren där med ett vardagsproblem, till exempel om han ska cykla mot enkelriktat för att slippar trampa runt kvarteret eller om han ska stoppa de där 800 kronorna som han just fått från kunden för stolreparationen i fickan eller om de ska in i bokföringen. Eller om hon ska passa på att vabba eftersom det blev sent på styrelsemötet i bostadsrättsföreningen i går.

Rubriken syftar på mig och har formulerats av bloggaren Knut Lindelöf. Visserligen håller jag inte med Lindelöf i sak, men det är inte utan att jag blir smickrad av att tillerkännas en så framstående position.

För Mikael Nyberg, skribent i Aftonbladet, är jag ”Doldisen bakom den nya brunblå högern”. Det är jag som ligger bakom de senaste årtiondenas politik: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess [1990-talet; PEs anmärkning] genomfört en rad av förslagen” som min tankesmedja presenterat.

Ordet sekulär kommer av det latinska ordet för århundrade, alltså sekel, vilket är ett tidsmått. Att vara sekulär är att vara i tiden, i det jordiska, förankrad i det världsliga. Det samhälle som är sekulärt är ett samhälle som inte har så mycket till övers för det utomvärldsliga, Gud till exempel. Det sekulära uppfattas som själva motsatsen till det religiösa.

Kära Frågespalten,

Min man, som är kommunist, säger att även om det inte är direkt olagligt att sådana som Leif Östling har pengar på Malta så är det i alla fall olagligt eftersom alla pengar egentligen tillhör Skatteverket och att om Skatteverket behöver pengarna så blir det plötsligt olagligt att ha försökt gömma dem och därför kan det vara lika bra att betrakta gömslet som olagligt redan från början. Och i vilket fall som helst är det skämmigt att gömma pengar i Medelhavet.

En av tillvarons – i varje fall den dagsaktuella svenska tillvarons -paradoxer är följande. Mohamed Omar, alias Eddie Råbock, skriver flera gånger i veckan lärda, välskrivna, intressanta och övertygande krönikor där det med mitt brutalt förenklade synsätt bara står en enda sak, nämligen att det som ordagrant står i Koranen och de andra muslimska källorna faktiskt står där samt att rättrogna muslimer faktiskt tror på det.

Det finns en massa teorier om vad metoo-kampanjen med avläggare egentligen handlar om. En vanlig teori är att kvinnor numera och, vad jag förstår, med rätta oroar sig för att bli sextrakasserade eller våldtagna, eventuellt gruppvåldtagna, av män som ännu inte gått på kurs i svensk sexualmoral. Metoo blir ett slags panikskri mot alla män som inte gått den kursen, vilket trots allt är de flesta.

Den 2 december 2017 skriver krönikören Jesper Sandström en betydelsefull text i Svenska Dagbladet. Texten är betydelsefull på två sätt, dels för att den ställer en viktig fråga, dels för att den ger felaktiga svar som illustrerar samtidens brist på självförståelse.

Den viktiga frågan, som Sandström uppger sig ha hämtat hos skribenten Peter Kadhammar på Aftonbladet, och som föranleds av att migranter, enligt uppgift, ofta inte anser sig kunna städa sina boenden själva, är ”Så vad är det i det rika, vänliga Sverige som gör människor till offer?”.

Världen ser inte alltid ut som man tror. Om man forskar lite kan man bli förvånad. Jag har forskat lite om de svenska riksdagspartiernas skolpolitik (om man får beteckna något så alldagligt som läsning av partiernas skolpolitiska program med ett så fint ord som forskning).

Här kommer exempelvis två partiers program som på mig verkar så lika att dessa två partier inte borde ha något problem att regera ihop. Först det ena.

Då och då upptäcker man saker som man redan visste från en annan vinkel och då kan det kännas som ett riktigt intellektuellt genombrott fast det egentligen är samma sak som vanligt. På det viset kan man tillbringa livet under konstant upptäckarglädje medan man i själva verket bara ser det man redan visste i ett nytt perspektiv.

Framför allt gäller detta, tror jag, mångfacetterade ämnen som Människan och Demokratin, men jag ger mig fan på att det också kan tillämpas på sådant som Konsten att steka potatis och Skridskoåkning.