Barnuppfostran

Patrik Engellau

Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Efter ett idogt studium av mänskligheten med inslag av introspektion har jag kommit fram till att det här med skötsel och uppfostran av barn är en rätt trist sak som man gärna överlämnar till andra.

Det räcker med att se filmer och läsa böcker om den engelska överklassens liv under den viktorianska eran. Den svenska högborgerligheten låg vad jag förstår inte så långt efter även om dess livsstil inte blivit så noggrant dokumenterad som de engelska motsvarigheterna i konsten och eftervärldens TV-serier.

Barnuppfostran var något man överlämnade till tjänstefolk, till exempel barnsköterskor och hembiträden och sedermera guvernanter. Små barn kunde uppvisas för föräldrarna när de var tvättade, ätna, snutna och vattenkammade för att en kort stund med gillande betraktas av mor och far. När barnen, i alla fall gossarna, blev lite större kunde de med fördel skickas till en avlägsen internatskola där en mer auktoritär typ av tjänsteutövare tog hand om den fortsatta uppfostran och utbildningen.

Min försöksvisa slutsats är att folk som haft råd alltid överlåtit den dagliga skötseln och uppfostran av barn till någon sorts anställda.

Inom småborgerligheten och arbetarklassen, där pengarna inte räckte till, har föräldrarna, särskilt mammorna, fått hugga i själva. På något vis har dessa medelklassare lyckats göra en dygd av nödvändigheten och lärt sig att betrakta familjen och dess förkovran som livets kanske högsta syfte. Föräldrarna strävade efter att med lock och pock förmå barnen att bli goda medborgare. I bästa fall lyckades barnen få plats i en uppåtgående klasshiss. Jag tror att det var sådana skötsamma medelklassmänniskor som för kanske några hundra år sedan började skapa den ansvarskännande medelklassmentalitet som, möjligen till de skötsamma människornas egen förvåning, för svensk del någon gång efter andra världskrigets slut blommade ut i ett av de mest framgångsrika samhällen som världen fått skåda.

Men på några årtionden förvandlade framgångarna och välståndet medelklassens tänkande. Verkligheten började tränga på, nämligen det faktum att det dagliga slitet med det uppväxande släktet egentligen inte alls är så kul utan mest en smutsig och otacksam syssla. Jodå, det finns himmelska ögonblick av gemenskap med telningarna, men det var dessa ögonblick av kvalitetstid som exempelvis viktorianerna ville koncentrera till de lugna stunder efter middagen då barnsköterskan förde in de artiga barnen till föräldrarna i matsalen.

Nu har vi själva blivit sådana. Nu vill ingen ta hand om barnen. Förskolan har tagit över från barnsköterskorna, men bara under dagtid. Vad gör man med resten av tiden? Fäderna har egentligen aldrig varit intresserade och nu kräver även mödrarna att få slippa för att i stället, liksom fäderna, göra karriär i arbetslivet, vilket de tycker är viktigare.

(Jag moraliserar inte. Jag säger bara att detta är naturtillståndet att döma efter vad som sker i sociala sammanhang där folk har råd att för egen del slippa barnomsorgen. Själv har jag med tre barn inte varit pappaledig en enda dag.)

Den stora frågan inför framtiden är om denna sociala förvandling är bra eller dålig. Blir ett samhälle starkare eller svagare när föräldrarna mer eller mindre målmedvetet abdikerar från ett traditionellt föräldraansvar och i många fall överlämnar jobbet till någon sorts avlönad servicepersonal. Svaret är inte självklart.

Av en händelse fick jag boken Djursholm i min hand. Den är skriven av professorn i företagsekonomi Mikael Holmqvist och handlar om hur vår tids högborgerlighet, representerade av de boende på sagda ort, lever. En av författarens teser, om jag begriper rätt, är att djursholmsborna delvis struntar i sina barn. Några har barnflickor och alla lassar in ungarna på dagis liksom andra svenska föräldrar (och eftersom förskolepersonalen enligt min grundtes inte heller tycker att skötsel av barn är det man helst ägnar sig åt så kan det lätt bli konflikter om lämnings- och hämtningstider).

Mikael Holmqvist förefaller också ha en annan, ehuru mindre tydligt artikulerad tes, nämligen att föräldrarnas ointresse för barnuppfostran inte medför några skadeverkningar i Djursholm. Det finns tillräckligt med automatisk tillsyn och omhändertagande i det civila samhället, till exempel i skolan, föreningar och spontana fritidsaktiviteter för att barnen ska arta sig i alla fall. Och föräldrarna arbetar hela tiden vilket lär barnen vad som krävs för framgång i livet.

Men vad händer i andra sociala skikt där föräldrar också överlämnar barnuppfostran till kommunen men samhället i övrigt saknar sådana motverkande och kompenserande institutioner som Djursholm tydligen har? Måste inte detta vara att recept för ökade sociala klyftor? Högborgerlighetens barn klarar sig bra även utan föräldrarnas närvaro ty framgångsformlernas hemligheter sitter i högborgerlighetens gemensamma institutioner medan barn från andra sociala skikt inte får motsvarande stöttning. Socialen? Holmqvist säger att djursholmsborna aktivt värnar sig mot socialens försök att lägga sig i deras liv vilket, säger jag, troligen har varit till djursholmsbarnens fördel.

(Jag vet vad jag talar om för när jag var femton år ägde jag några bilar tillsammans med tre andra också körkortslösa ynglingar. Detta upptäcktes av polisen vilket hade kunnat leda till förtretligheter om inte de unga brottslingarnas pappor gjort upp i godo med polisen. Om socialen fått gripa in hade jag kanske blivit ungdomsbrottsling på riktigt.)

Behöver du ytterligare indicier på att folk vill slippa ta hand om sina barn? Se på kampen om reglerad pappaledighet. Mammorna vill ha statens hjälp att tvinga papporna att göra blöjtjänst.

32 reaktioner på ”Barnuppfostran

  1. Agneta Berglöw skriver:

    Att få en trygg uppväxt med stort engagemang o ansvar för en god uppfostran från båda föräldrarna är en ynnest.Den plattformen att stå på inför det kommande livets alla krav, alla sorger men oxå glädjeämnen är ovädelig.
    Ingen kan välja sina föräldrar,sina rötter,sin sociala start i livet, men man kan förvalta alla goda självklara byggstenar man fått med sig.
    Byggstenar som man ritar inte på tapeten,man slänger inte kolapappret på trottoaren.Åsynen av tillåtna(?) kommunala klotterväggar ger klar blodtrycksförhöjning.Hur kan kommunpolitiker besluta något så korkat?.Man reser sig för äldre personer på buss o spårvagn.Numer är regeln sitt medans du är ung ,.du får stå när du blir gammal.Ungdomar som visar artighet o reser sig för att lämna plats för äldre är idag sällsynt.
    God uppfostran under uppsikt har utvecklats till fri uppfostran utan uppsikt.Tur är att det finns undantag med urgulliga barn o ungdomar som har fått med sig det viktigaste-respekt i mötet med sina medmänniskor.

    Liked by 9 people

    • Rastapopoulos skriver:

      Men god uppfostran saknas bland äldre också, vi har varit sossar länge. När man blir påkörd med en kundvagn så hörs inte längre ”ursäkta”, jag är den enda som säger det verkar det som, nej idag så säger man om man knuffar någon: ”oj”.

      Liked by 2 people

      • Fredrik Östman skriver:

        Det känns för varje år avigare att besöka Sverige. Oartigheten är det första man märker. Ingen annanstans går folk rakt in i en på gatan. Oj. Inte finns några fungerande hälsningsfraser: Grüß Gott, auf Wiedersehen. Som barn fick jag lära mig att säga god dag och adjö, men det dog ut innan jag blev vuxen.

        Liked by 6 people

  2. Björn G skriver:

    Min tro är att familjerna vill ge det bästa till sina barn. Dock var de styrandes främsta målsättning, under Sveriges socialistiska era, att förvandla de unga barnen till en generation av goda socialister.

    ”Barn är ju mjuka som vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda socialister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga påverkan. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande som socialdemokratiska skolor erbjuder”, lär någon ha yttrat.

    Att tvinga familjerna att överlämna sitt barn till det Svenska skolsystemet, det var de styrandes främsta uppgift.

    Vi vet att fortsättningen följde med barn från länder där befolkningen har en medel-IQ under 90. De här länderna kännetecknas av klanvälde, hög kriminalitet, hög korruption, låg social tillit, outvecklad sammanhållning, kvinnoförtryck och förtryck av mänskliga rättigheter. Deras rättssystem är ostabila och styrs av sharialagar. Jämlikhet existerar inte.

    Så Patriks fråga är relevant, vill vi barnens bästa då vi överlämnar dem till det socialistiska skolsystemet?

    Liked by 5 people

  3. Lars skriver:

    Europa och EU dominerats av nyliberala agendor sedan Reagans och Thatchers, Bill Clintons och Tony Blairs tid från 80-tal och framåt och dominerade vid bildandet av Euro zonen och man VILL minska välfärdsstaten, öka inkomstklyftorna, parera underskott i utrikes affärer med lönesänkningar (som i Grekland, Spanien, Portugal, Italien dvs med arbetslöshet tvinga ned). Samtidigt har Tyskland haft målet integrera fd DDR mha undervärderad valuta (Euron) och nedhållen inhemsk konsumtion (löner) och drivit exportindustrin, som skapar jobb och även skapar dragkraft i integrationen av Polen, Tjeckoslovakien, Ungern mfl som ofta är underleverantörer till Tysk industri.

    Socialismen är på tillbakagång i hela Europa, även i Sverige sedan slutet på 80-talet. Dubbelarbetande och därmed barnomsorg utanför hemmet och skolgång av olika slag gör slut på förekomsten av hemmafruar i hela Europa. Sverige var tidigt ute, men inte unikt.

    Man har också målet om fri rörlighet inom EU inte bara för kapital utan för människor dvs spanjorer i Tyskland, polacker i England osv dvs man VILL skapa ett multikulturellt Europa och fri rörlighet är nödvändigt om man ska ha gemensam valuta dvs folk måste flytta från områden med problem. Man VILL skapa en Europeisk stat, som USA.

    Gilla

  4. Lars skriver:

    Om barn och föräldrar…i det gamla bondesamhället dvs fram tills förändringens vindar började vina kring 1870 och framåt så arbetade man hemma på torpet eller gården i stor utsträckning och barnen slussades in i livet i samvaro med de vuxna (de som överlevde, barnadödligheten var stor och man undvek kanske fästa sig för mycket). Under femtiotalet och 60-talet gick kvinnorna ut i arbetslivet, i början i hög grad på deltid. Från 70-talet ändrades beskattningen av familjens inkomst till individuell beskattning och kvinnorna tvingades ut i heltidsanställningar, mannens inkomst räckte inte. En del av de arbeten som öppnade sig för kvinnor innebar en övergång från obetald omsorg till betald omsorg om unga och gamla. Effektiviteten blev inte så mycket större.
    Nuförtiden lider föräldrar av tidsbrist, man har svårt hinna med att vara förälder.

    Liked by 1 person

  5. oppti skriver:

    Holmkvist har suttit på Gateau och pratat med barnflickor. En tjock bok med fördomar förtjänar ingen ytterligare kommentar.
    Själv har jag aldrig varit på Gateau. Men uppfostrat 4 barn på Djursholm.

    Läste i dagens SVD om hur en kvinna i Berlin letar efter barnpassning. Det är ont om platser säger hon och söker plats på sin laptop på ett fik , alltmedan barnet tultar omkring bland borden. Duktig på att söka på laptoppen men sämre på att organisera alternativen!

    Liked by 2 people

  6. Eva Danielsson skriver:

    Den sista meningen är diskutabel, Patrik. Många kvinnor skulle faktiskt vilja ta hela föräldraledigheten själva, men avstår för att de vet att det är bra för både barn och pappor att umgås nära under en period. Och att få mer lika chans till yrkesliv båda två och kunna axla ansvaret för hem och barn tillsammans.

    Visst är det otroligt kraftkrävande och tålamodsprövande att ta hand om små barn. Och otroligt givande, inte minst känslomässigt. Utmattande och härligt.

    Med säkerhet törs jag säga att de flesta inom förskolan gillar sitt jobb och gillar att följa hur barn gör och utvecklas. Men som alltid, det beror på. Det beror på en massa saker som handlar om rimlig arbetsmiljö, löneutveckling och uppbackning från ledning och från föräldrar. Skolan ligger före här med stora problem med alla dessa faktorer.

    Föräldrar är otroligt viktiga som förebilder och ledare/fostrare. Och som anknytningspersoner, som ”håller” barnet i känslomässig balans. Krävande och intensivt när relationen blir så stark och ömsesidig och äkta och närvarande som den helst bör vara.
    Så klart att det behövs ständiga små avbrott, hjälp och vila i detta. För att det ska bli bra. Inte för att man s a s smiter. Förskolan kan aldrig ersätta föräldrar, bara ge lite distans och vila och komplettera det sociala livet.

    Det behövs bra förskolor och skolor och släkt och vänner. Som komplement till familjen.
    Och delad föräldraledighet på det sätt som passar familjen. Pappor som inte tar chansen går miste om något. Fast det beror ju på. Som alltid. Hur man har det och hur man tar det.

    Kan bara till sist hålla med om vikten av ett ordnat och fungerande samhälle. ”It takes a village to raise a child”. Oron för den nuvarande samhällsutvecklingen är väldigt plågsam just med tanke på barnens framtid. Som handlar om att leva i ett samhälle där man kan få fortsätta vara fria människor med möjligheter och visst självbestämmande. Eller inte.

    Liked by 1 person

  7. ulsansblogg skriver:

    Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    Alva Myrdal den kollektiva barnuppfostrans moder var kanhända också en person som saknade engagemang när det gällde den egna barnuppfostran. Vi ser nu resultat av hennes och socialdemokratins visioner vad det gäller den av samhället kollektiva baruppfostran. Alla är nog inte nöjda med resultat.

    Gilla

  8. Rastapopoulos skriver:

    Jo det är skrämmande, högborgeligheten klarar sig nog, en av metoderna är att göra barnen svältfödda på föräldrarnas kärlek genom att inte vara närvarande, på så sätt skapar man individer som hela livet försöker göra pappa glad och imponera med karriär och VD-poster. Detta lyckas förstås endast om barnens uppfostran behåller föräldrarnas värderingar. Det skrämmande är massan, där allt mer indoktrinering sker i statens regi, men den var massiv redan på min tid, det krävdes årtionden för att bryta sig loss, och i mitt fall ett långt utlandsboende. Det blir nog allt jobbigare för mina barn nu med den bild de får hemma och den de serveras i skolan men den kampen skall vinnas. När de hör om ett nytt terrordåd så förklarar man att det var en muslim, igen.

    Liked by 5 people

  9. uppstigersolen skriver:

    Jag läste nyligen att ungdomarna i Djursholm är de största konsumenterna per capita av olagliga substanser, gemenligen knark. Kanske är det Fake News eftersom det stod i MSM men jag vet inte.

    Gilla

  10. Leif Nilsson skriver:

    Tack Patrik! Du frågar: ”Men vad händer i andra sociala skikt där föräldrar också överlämnar barnuppfostran till kommunen…”?

    Om institutionerna har begränsade, riktiga och klart formulerade uppgifter så kan det fungera väl. Att implementera allmänt accepterade uppförandekoder och etikettsregler hör dit. Därtill är klart definierade kunskapsmål möjliga för institutionerna att hantera.

    När institutionerna istället har som mål att helt ta över familjens primära uppgifter och förändra barnens natur (genusgalenskapen) och i övrigt fokusera på att implementera politiskt beslutade värdegrunder – då kan det lätt gå galet – och det gör det! Speciellt som pedagogiken är baserad på postmodernismens teser och myten om barnet som det ”oskrivna bladet”.

    Har barnen en trygg familj, är det säkert utvecklande för barnen att vistas på daghem, men socialisterna / postmodernisterna har med stor framgång gjort sitt bästa för att motarbeta och avskaffa familjen.

    Rekommenderar gärna Jordan Petersons ”Rule 5” om barnuppfostran, med titeln ”Do not let your children do anything that makes you dislike them”, i boken ”12 Rules For Life”.
    Där avlivar han många av vår tids galenskaper vad det gäller barnuppfostran, samtidigt som han ger en god vägledning – som regel förankrade i medelklassens traditionella ideal.

    Liked by 4 people

  11. O.T skriver:

    Sverige går i Turkiet fotspår, vi minns tidigare dataministern Kaplan också MP, som en bland många miljöpartister som haft nära kontakt med Erdogan.

    Peter Eriksson vill nu införa inskränkningar och blockeringar i befolkningens möjligheter att använda sociala medier.

    Och Eriksson är inte främmande för att stifta nya lagar. Ivrigt påhejad av Morgan Johansson S.

    Svenska folket är omyndigförklarade. Vi ska stillatigande jobba ihop till skatterna och tålmodigt acceptera att pensionsåldern höjs tio år.

    Liked by 2 people

    • Elvin skriver:

      Högerdebattörer blir idag närmast på löpande band både avstängda från Facebook och får sina Youtubeklipp avmonetariserade. Detta eftersom företagen tack vare skrämselkampanjer som Expressens, och de hot om regleringar som är politikernas standardsvar på dessa, blivit mer än villiga att gå vänsterextremister som vill tysta sina meningsmotståndare till mötes.
      http://fnordspotting.blogspot.se/

      De senaste veckornas nyhetsrapportering har varit en väldigt viktig påminnelse om att media har en agenda, att vad journalister ägnar sig åt inte sällan är renodlad aktivism och att vad som står i tidningarna påfallande ofta är både vilseledande och osant. Den som inte drar någon lärdom av detta utgör en fara för både sig själv och andra.

      Liked by 1 person

  12. Sixten Johansson skriver:

    Brister inom enskilda familjer kan kompenseras om barnen lever i ett välfungerande vuxensamhälle. Under sin uppväxt och i unga år möter de då många mogna vuxna och insuper en social anda och praktik, som stöder allas realism och mognad.

    Men nu har Sverige (och delvis andra västländer) blivit en feminiserad infantokrati / pedokrati, där fysiskt utvecklade, men psykiskt omogna, vuxenbarn styr samhällets anda och praktik.

    Omogna drag finns i oss alla, men just den förmenta intelligentian har utvecklat en egoförhöjande, logocentrisk utopism, som skulle krossas av verkligheten, om inte denna ”elit” satt både skyddad och instängd innanför sin egen mobbkollektivistiska ringmur. Deras lillgamla pladder kan vara svårt att genomskåda, men i grunden uttrycker de ett fadersuppror och uppror mot livets verklighet = mot sanningen (i religiösa termer: mot Gud).

    Fadersupproret utvidgades till ett angrepp på alla män och allt av män skapat, inklusive det funktionella. De infantila idéerna och känslouttrycken sprids särskilt av maktgiriga radikalfeminister, som i lag med de mest inställsamma och käringaktiga männen präglar samhällsandan och praktiken.

    Om ett halvår vet vi hur djupt ner i folklagren sjukdomen har gått. Så länge detta etablissemang har makten måste vi psykiskt friskare försöka skydda våra barn och barnbarn, i möjligaste mån isolera dem från giftet och smittan, ge motgift, förstärka immunförsvaret. Sannolikt måste vi länge leva som i inre eller yttre exil, både mentalt och konkret.

    Liked by 6 people

  13. V for Vendetta skriver:

    Jag tror att den gode Patrik här helt missat i sin analys. Att ta hand som sina barn vill väldigt många göra men att kunna göra det är det ytterst få som har möjlighet till. det kostar nämligen en hiskelig massa pegar att kunna sköta om sina barn under dygnets alla timmar, mer än vad de flesta kan betala. de timmar vi inte arbetar skall vi ändå så att säga göra det jobb skolan egentligen skulle göra med barnen, nämligen lära dem räkna och skriva. Att lära barn räkna och skriva är inte det som verkar driva de flesta lärare i modern tid utan det är nog andra saker som driver dem, verklighetsflykt t e x. det säger sig självt att 100% människor producerar mer än 50% människor. För att de sk välfärden skall kunna upprätthållas måste alltså alla arbeta, annars räcker inte slanten, och detta oavsett om man vill sköta sina barn eller inte.

    Gilla

  14. Hovs_hällar skriver:

    Ett stort ämne. Det korta svaret är: JA. Att ta hand om små barn är en enormt energikrävande uppgift. Och så är det även i djurvärlden.

    Varför ägnar sig ex-vis fåglarna åt att lägga ägg och komma med mat till fågelungarna i boet, när det är så jobbigt? Såg i går ett program om bland annat albatrosserna. De får bara en unge åt gången, som det tar ett år att föda upp, och när de börjar komma upp i 30-åren slutar de häcka, de orkar inte helt enkelt.

    Svaret är förstås att både vi och fåglarna har en instinkt att vilja para oss och ta hand om vår avkomma. (Undantag finns bland fåglarna förstås — gökar). Vi behöver göra det för att föra våra gener vidare, och instinktivt gör vi så.

    Samtidigt vill vi gärna göra våra liv lite bekvämare. Så barnuppfostran vill nog alla ha hjälp med, i varierande grad.

    Själv kan jag säga att jag inbillade mig att jag inte skulle skaffa några barn. Ändå blev det så, och när jag ser tillbaka på de åren kan jag se hur tomt och meningslöst mitt liv hade varit utan den erfarenheten. Att inte få utlopp för instinkten att ta hand om ett barn hade känts som ett svårt handikapp.

    Liked by 3 people

  15. LORENTZ BRYDOLF skriver:

    På tal om gåtor och din far. Här är en till: Vad var det Einar Engellau önskade sig men aldrig fick?
    Rätt svar: En rulltrappa från Stigbergsparken upp till Lilla Erstagatan.

    Gilla

  16. olle holmqvist skriver:

    För en gångs skull..ni har fel allihop.Det är inte föräldrarna som uppfostrar sina barn.
    Det är en djupt inpräntat vanföreställning, Leder till skuld hos barn och föräldrar.
    Jag är otillräcklig…Det är kompisar och mest äldre kompisar som presterar och levererar
    – utan att veta om det, utan att bry sig.. Så i alla fall för allt manfolk.
    Storebrorsans kompisar, se där…

    Det finns drösvis med berättelser om föräldrars ringa inverkan och påverkan. Tvärtom
    blir det skämmigt att vara ”morsgris”. Och ”pappas flicka” vad är det ? Vad säger Freud ?

    Hur många framgångsrika författare har skrivit om sina defekta föräldrar ? Hur många icke-skrivande läser det där och tänker, ja faan precis så där var det..

    En förälder kan bara, endast, enbart och uteslutande (nästan i alla fall) uppfostra genom att
    – föregå som varnande exempel.

    Gilla

  17. Jeff skriver:

    Angered Care, som drivs av Ayad Majeed Alwindawe och Fadil Sayfulla Muhsin, vittjade skattebetalarna på mångmiljonbelopp genom att missbruka ersättningssystemet för att ta emot asylsökande som patienter. Det visar en granskning som SVT gjort.

    Läkare på Angered Care bokade systematiskt mängder med återbesök med asylsökande för åkommor som trötthet och huvudvärk. För varje patientbesök fick man tusenlappar från Västra Götalandsregionen. Sammanlagt har vårdcentralen dragit in över fem miljoner kronor om året bara på asylsökande.

    https://samnytt.se/vardcentral-i-goteborg-i-omfattande-fuskharva-med-vard-till-asylsokande/
    De lurar skjortan av oss.

    Gilla

    • uppstigersolen skriver:

      Antagligen har de nu bytt namn och redan startat liknande verksamhet i en annan kommun. Varför nöja sig med 21 miljoner om de kan få 42?

      Gilla

  18. Alexander Svensson skriver:

    Ungar skaffar man väl för att ta hand och bry sig om dem, inte för något jävla självförverkligande.

    Gilla

  19. Monika skriver:

    Intressant ämne detta med barn och fostran/ omhändertagande av dem. Såg ett Fb- inlägg där förskolepersonal ” slår larm” om att de vill att regeln som ger föräldrar rätt att ha sina barn på förskola samtidigt som de är föräldralediga med annat barn (kallas för barnens rätt till heltid på förskola) ändras. Personalen har svår att hantera trycket med större och större barngrupper. Personligen har jag lite svårt att förstå at så många föräldrar verkligen väljer att ha sitt barn på heltid på dagis när de är föräldralediga med sitt nya barn. Att barnet kan gå deltid är mer begripligt. Det kan vara positivt för det äldre barnet , det nya barnet och föräldern att göra så, men heltid på dagis fast man är hemma och föräldraledig är för mig ialla fall märkligt.. Barnens” rätt till heltid på dagis” handlar nog mer om andra saker från statens sida än att man bekymrar sig så mycket om barnens väl. Men det ligger väl något i det Patrik säger ,då så många föräldrar trots allt väljer heltid till sina barn fast de själva är föräldralediga.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.