En av de svenska tidningar som självmant tagit på sig ledartröjan i bekämpandet av ”fake news” är Dagens Nyheter. Det är mycket tveksamt om tidningen kan uppvisa det fläckfria rykte som borde kunna krävas av den som på detta vis sätter sig till doms över andra. I särklass mest uppseendeväckande är den ”granskning” man sedan mitten av november har bedrivit rörande Riksdagens talman, Urban Ahlin.

Posten som talman är landets högsta valda ämbete, i rang endast efter statschefen. Om DN verkligen hade lyckats leda i bevis, eller åtminstone göra troligt, att innehavaren av detta ämbete gjort sig skyldig till sexuella trakasserier hade det varit ett stort scoop. Talmannen hade som konsekvens tvingats avgå. Det var säkerligen också i detta syfte journalister från DN ringde runt till samtliga riksdagsledamöter, i syfte att kunna skriva om en utbredd brist på förtroende för Ahlin. Det lyckades dåligt. Bara en handfull ledamöter lät sig tubbas.

Tre månader efter det att granskningen inleddes har DN varken lyckats bevisa eller ens göra troligt att de synnerliga grava anklagelser man fört fram har varit sanna. Tidningens första rejäla missräkning var att Ahlin inte genast valde att vika ned sig och avgå med vanära. Han stod på sig, bedyrade sin oskuld, och lät tillsätta oberoende granskningar för att försvara sin heder. Bägge dessa har givit honom full upprättelse.

Advokatbyrån Setterwalls har efter en omfattande opartisk utredning inte kunnat finna att det förekommit några oegentligheter – inga sexuella trakasserier och inga sex-sms. En parallell intern utredning inom Riksdagen har också visat att framförda påståenden om Ahlins ”skräckvälde” saknar täckning.

Det som kvarstår är att DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski, trots upprepade krav från en rad olika håll, fortfarande inte har lyckats lägga något på bordet som ens påminner om bevis eller ens indicier till stöd för sina synnerligen grava påståenden.

I radioprogrammet ”Medierna”, sänt den 10 mars, inledde reportern med att konstatera det som borde vara uppenbart – om man torgför sensationella påståenden måste man ha alla rätt. Av den fortsatta diskussionen kring Wolodarskis granskning framgår att DN tycks ha fått det mesta fel. Fram träder i stället en bild av att man gravt har åsidosatt elementära krav på källkritik, och låtit sig nyttjas för en ren häxjakt.

I en kommentar konstaterar medieveteranen Jan Scherman att det inte får vara så att man publicerar anonyma källor bara för att de säger samma saker. Under sådana omständigheter måste man vara mycket, mycket hårdare i sin källkritik. I föreliggande fall anser han att DN har begått ett allvarligt sakfel som kastar slagskugga över resten.

DN har med stöd av anonyma källor hävdat att Ahlin har sänt sex-sms. Den kvinna som påstås ha mottagit dessa sms har i Setterwalls opartiska utredning förnekat att det skulle funnits sexuellt innehåll. DN har hävdat att det 2009 gjordes en utredning om Ahlin. De som påstås ha gjort denna utredning förnekar detta. Och så vidare.

Man kan mot denna bakgrund fråga om det är rimligt att Peter Wolodarski skall uppträda som en av landets viktigaste garanter för att det i den kommande valrörelsen inte förkommer några ”fake news”.

Om DN haft ordentligt på fötterna skulle den naturliga reaktionen varit att hävda att de utredningar som friat Ahlin hade fel, och att man kommer att lägga fram ytterligare fakta till stöd för denna uppfattning. Så har inte skett. Tvingad att kommentera har Wolodarski nöjt sig med att det kan finnas olika källor, och att ingen egentligen kan veta vad som faktiskt skett.

Det är ett uppseendeväckande försvar. Om chefredaktören på landets viktigaste morgontidning har ett material av anonyma uppgifter rörande påstådda sexuella trakasserier från innehavaren av landets högsta valda ämbete måste han faktiskt ålägga sig själv stora krav på källkritik. Det duger inte att slinka undan med att det ju kan ha varit sant.

I sin ovan nämnda kommentar tillägger Scherman att man förvisso kan göra misstag, men att det då också är rimligt att man erkänner om det blev fel. Wolodarski kan inte styrka att han har rätt, men vägrar samtidigt att erkänna att han har haft fel. Det som här står på spel är inte bara Wolodarskis och DN:s journalistiska rykte.

Betydligt allvarligare för svensk demokrati är vad som här avslöjas om enskilda medborgares utsatthet inför drev från mediernas sida. Om talmannen i det brittiska underhuset hade utsatts för en motsvarande granskning, byggd på motsvarande inslag av anonyma uppgifter, och den granskande tidningen inte hade lyckats visa att anklagelserna var sanna, hade den uthängda talmannen sannolikt kunnat räkna med att massivt skadestånd.

I Sverige kan Ahlin inte ens tvinga fram ett tillrättaläggande, långt mindre en ursäkt, utan att inleda en civilrättslig process emot Bonnierkoncernen. Kanske detta vore något för Riksdagen att granska, kanske man kunde stifta en ”Lex Wolodarski” som i fall av stor betydelse gör det möjligt för den förfördelade att få stöd till att driva process även emot stora mediehus, utan risk för personlig ruin? Det demokratiska systemet gynnas sannerligen inte av att starka medier utan risk för sanktioner kan driva extrajudiciella processer emot enskilda medborgare.