Julen är en urgammal nordisk fest. Men sedan tusen år tillbaka har ett viktigt inslag i julfesten varit berättelsen om Jesu födelse i stallet i Betlehem. Så här sjunger vi: ”Och över stad och land i kväll, går julens glada bud, att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud.”

Inte undra på att Sveriges Imam Förbund, som år 2009 fick 416 000 kronor av de svenska skattebetalarnas pengar för att ”bekämpa islamofobi”, på sin sajt muslim.se förklarade att den muslim som sjunger med i ”Nu tändas tusen juleljus” ska räknas som avfälling eftersom budskapet ”fullkomligt avviker från islams troslära”. Det finns knappast något som är mera hädiskt för en muslim än att påstå att Gud skulle ha blivit människa!

Debattören Jenny Sonesson, som vid flera tillfällen har kritiserat Svenska kyrkans ansvarslösa hållning i invandringsfrågan, uppmärksammade i ett inlägg på Facebook den 20 december en tweet av Växjöbiskopen Fredrik Modéus. Hon skriver:

”En färsk tweet av biskopen i Växjö stift. Sammanfattar problemet med Svenska kyrkan. Total sammanblandning av Bibeln och dagspolitik. Finns olika politiska åsikter om vad ’human migrationspolitik’ innebär! Bisarrt att använda 2000 år gammal religiös berättelse för att ställa krav på samtida lagstiftning. Det finns gott om kristna i t ex Kanada som inte förordar svensk huvudlös migrationspolitik a la 2015 som Svenska kyrkan. Bedrövligt att Annie Lööf, EBT och Jan Björklund förra året skrev under Juluppropet. Religion och politik måste skiljas åt! Heder åt AKB och Moderaterna som principfast inte skrev under.”

Och så här skrev biskopen i sin tweet tidigare samma dag:

”Lek med tanken att Jesus, Maria och Josef tvingades fly till Sverige. Hit hade de inte varit välkomna. Här råder murarnas politik. Vi behöver en mer human migrationspolitik, för barnens skull.”

Igår, på morgonen den 19 december, greps fyra män vid räder i Sheffield i Storbritannien. Männen misstänktes för att ingå en islamistiska grupp som höll på att bygga bomber i syfte att attackera julmarknader.

Terrorgruppen Islamiska Staten gick nyligen ut med en varning om att attackera julmarknader i Storbritannien. IS publicerade bilder av blodiga knivar, en jultomte på väg att slaktas och budskapet ”Vi skall förgöra ert land”.

Måndagen den 11 december skakades bussterminalen Port Authority i New York av en explosion. Det visade sig att en 27-årig jihadist, Akayed Ullah, hade en rörbomb fastsurrad på kroppen som oavsiktligt utlöstes i en passage i terminalen. Folk flydde i panik.

I boken Vakna upp! Dags att dö! avfyrar författaren Dan Ahlmark en dundrande bredsida mot vår tids politiska, kulturella och mediala etablissemang.

Bokens titel hämtade han från filmen Blade Runner från 1982. Det var Leons sista ord (Wake Up! Time to die!) till den omtöcknade replikantjägaren Deckard (Harrison Ford), som han avsåg att döda.

Filmen är en dystopi och det är så Ahlmark ser Sveriges framtid om vi fortsätter på den inslagna vägen. Det finns en känsla av kris i denna bok, att vi står inför undergången:

”Bara med ryggen mot väggen inser och gör man vissa saker, och vilken vägg är hårdare och mera definitiv än döden.”

En märklig scen utspelade sig på torget i Uddevalla fredagen den 15 december. Vid 12-tiden på dagen höll Islamiska centret en manifestation för att ställa krav på en större moské. Det är politikernas ansvar, menar de, och skanderade ”Jalla, jalla, moské för alla!”

Manifestationen bestod av en gemensam fredagsbön. En fredagsbön innebär att männen ställer sig i raka led och sedan böjer knä och faller ner på sitt ansikte. En imam reciterar Koranen högt och håller en predikan.

Hade den arabiska våren kommit till Sverige? För alla minns väl bilderna av Muslimska Brödraskapets massböner på Tahrir- och sedan Rabiatorget i Kairo.

En av de saker som fick mig att lämna islam var Lucia. Jag tror att året var 2007. Jag är dock inte säker. Det var morgon och jag råkade befinna mig på universitetsbiblioteket i Uppsala. På Carolina Rediviva. Jag hade ingen tanke på vilken dag det var.

Plötsligt hörde jag en bekant ton. Sankta Lucia. Det var överjordiska röster. Så skrev luciatåget sakta in i salen. Då mindes jag barndomens lucia. Ljusen i mörkret och de vita dräkterna. Staffan var en stalledräng. De där dofterna.

När jag stod där och tittade på Lucia med ljus i sitt hår, tänkte jag: ”Vi har så mycket vackert i vår svenska kultur. Och det finns här, så nära. Varför har jag sökt mig så långt bort?”

Blade Runner 2049 är uppföljaren till den moderna klassikern Blade Runner från 1982, Ridley Scotts dystopiska science fiction-film som utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men alltså förlagd i framtiden.

Den nya filmen utspelar sig alltså 2049, trettio år efter den första. Harrison Ford hade huvudrollen i den första filmen som polisen Deckard. Han är en så kallad ”blade runner”. Det är hans jobb är att jaga replikanter, människoliknande robotar, och eliminera dem.

Det är ingen lätt uppgift då de organiskt framställda robotarna nästan är omöjliga att skilja från riktiga människor. Det finns dock en viktig skillnad: replikanterna lever bara i fyra år. De föds vuxna och har varken ett förflutet eller en framtid. Replikanternas barndomsminnen är inplanterade.