Jag skrev nyligen en text om proposition 1975:26 Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. som antogs av en enig Riksdag (länk till min text). Där fastställdes att Sverige skulle vara multikulturellt. Men proppen handlade inte bara om mångkultur, utan framstår också som ett unisont och entusiastiskt åtagande från hela den offentliga sektorn att välkomna och ordna allt till det bästa för de invandrare som förväntades anlända.

Det märkvärdiga med aktstycket är, antydde jag, att det inte andas minsta tveksamhet i frågan om invandringsprojektets fördelar för svenska folket. Ett aktivistiskt dokument, helt enkelt.

Först efteråt slog det mig att denna beslutsamma ensidighet är en anomali. Det brukar inte vara så med offentliga utredningar, betänkanden och propositioner. De brukar stöta och blöta, väga för och emot och när de kommer fram till något brukar de åtminstone låtsas att ställningstagandet skett efter moget övervägande med hänsyn taget till alla väsentliga skäl och motskäl.

Nu ska jag, som så många gånger tidigare, uttala mig om saker som jag egentligen inte begriper, men eftersom de andra som uttalar sig, exempelvis i media, inte heller verkar begripa så törs jag besvära er som orkar läsa med diverse spekulationer.

Det handlar om den attack mot syriska mål som USA, Storbritannien och Frankrike genomförde natten mot lördagen den 14 april. De syriska målen var laboratorier, fabriker och lager där det sysslades med kemiska vapen.

Min stora fråga till mig själv och till dem som vet bättre än jag är varför de tre allierade nationerna genomförde denna attack. Det är inte så självklart.

Bakgrunden är att någon påstås ha skickat kemiska vapen mot staden Douma i Syrien den 7 april varvid 60 personer, troligen många civila, ska ha dött.

Den så kallade Kulturprofilen är, påstår jag, Sveriges svar på Harvey Weinstein, den amerikanske filmproducenten som personifierar det hat som tusenden och åter tusenden ambitiösa och ofta framgångsrika kvinnor riktar mot mäktiga och framstående män som de, i allmänhet frivilligt, haft någon sorts sexuell relation med.

Stopp och belägg, det här är minerad mark, så det gäller att inte sätta ned foten fel. Det hör naturligtvis till saken att Weinsteinprofiler inte bara är mäktiga och liksom Sankte Per kontrollerar himmelrikets nycklar – där himmelriket kan vara sådant som betydelsefulla roller i internationella filmproduktioner eller hjälp att äntra den svenska litterära parnassen – utan också i många fall är burdusa och oförskämda och inte aktar för rov att, som den likartade busen Donald Trump uttryckt det, ”grab them by the pussy”. Även om Weinsteinprofiler nog kan vara charmiga när det krävs så beter de sig ofta, om man ska tro kvinnors vittnesmål, som skitstövlar som inte ens besvärar sig med att vara snälla mot de kvinnor med vilka de sällskapat. För övrigt är det självklart att profilerna inte alltid lyckas få ihop det med de kvinnor vilka de försöker förföra med ovälkomna smekningar i baken utan i stället blir rättmätigt avfärdade med en örfil.

Om det inte är grundfelet själv jag ser så är det i varje fall en metastas av grundfelet. Detta fel uppenbaras så tydligt i Svenska Akademiens självskapade olycka, nämligen att ledamöterna under många år struntat i regelverket. Jag skrev om det den tionde april.

Jag påpekade att krisen inte hade blivit ett faktum om ledamöterna följt sina stadgar. Av stadgarna framgår att ledamöterna har närvaroplikt och att de bör uteslutas om de skolkar. De första två ledamöter som skolkat i flera år borde ha uteslutits för länge sedan och nya ledamöter valts i deras ställe. De tre som nyligen avvek borde genast ha uteslutits, vilket kunde ha skett fram till igår, den 13 april, då två ytterligare ledamöter hoppade av och elva ledamöter återstod.

Min tes om vårt samhälle är alltså att politikerväldet pungslår den nettoskattebetalande medelklassen och försöker få medelklassen att skämmas för att den inte vill betala. Men hur gör politikerväldet för att få oss medelklassare att skämmas och hålla tyst? Jag hade nyligen en otäck dröm om det.

Rollista i drömmen:

• En ficktjuv och kanalj i tunnelbanan. Representerar politikerväldet och dess gläfsande media.
• Jag. Representant för medelklassen.
• Övriga passagerare i t-banevagnen. Representerar medelklassen och andra befolkningselement.

Jag står i tunnelbanan. Plötsligt känner jag hur en man bredvid mig sticker handen i min innerficka, tar min plånbok och lägger den i sin egen bröstficka.

– Ge tillbaka plånboken, säger jag ilsket.

Mannen spärrar upp ögonen och ser upprörd ut.

– Va fan, säger han, dig känner jag igen. Det var du som försökte våldta min syrra för tio år sedan ditt gubbslem!

Av en händelse hamnade jag inför Expressens intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Kasselstrand förklarade att förhållandena i landets fängelser måste försämras. Att sitta i fängelse måste kännas som ett straff, inte som en hygglig hotellvistelse, fördjupade han analysen. Men hur går det då med rehabiliteringen av brottslingen? frågade Expressen, vilket Kasselstrand egentligen inte svarade på.

Då slår mig en fråga som borde ha slagit mig för länge sedan, nämligen om rehabilitering av brottslingar över huvud taget fungerar. Detta är en mycket större fråga än den rent kriminologiska eftersom den egentligen berör hela vårt samhälles självuppfattning och människosyn.

Mot slutet av 1800-talet, efter alla de oväntade och välsignade framgångar som industrikapitalismen medfört, började den segerrusiga västvärlden fundera på om man inte kunde tillämpa de tekniska triumfernas framgångsformel även på andra områden. Kunde man exempelvis med vetenskapens hjälp förädla människan på samma vis som man kan förädla järnmalm till stål?

För länge sedan trodde man att planeterna snurrade kring jorden, som alltså betraktades som universums medelpunkt. Sedan kom Copernicus, Kepler och andra och hävdade att det stämmer bättre med observationerna om man antar att solen ligger i centrum och planeterna roterar kring solen. För att få den tidigare så allmänt omfattade geocentriska världsbilden att gå ihop måste man acceptera att matematiken kring himlakropparnas rörelser blev oändligt komplicerad. Men om man bytte grundantagande blev allt så mycket lättare att förstå och förutse.

När svenska folket, i varje den obetydliga del därav som jag träffar, resonerar kring svensk politik så får dessa medborgare inte matematiken att gå ihop. Allt förefaller oändligt komplicerat. Hur tänker Annie Lööf när hon talar om trettio miljoner migranter? frågar sig medborgaren bekymrat. Hur kan Ulf Kristersson fortfarande tala för fri rörlighet när nationen fortsätter att samla på sig olösliga problem till följd av migrationen? Och varför händer det inget med den svenska skolan? Varför prisger politikerna landets pensionärer och åldringar?

Det som skapar förvirring hos den bekymrade medborgaren är att han utgår från ett prekopernikanskt grundantagande om politikerväldets natur. Han tror att politikerna fortfarande, enligt demokratins basantagande, är representanter för medborgarna. Hur är det möjligt, frågar sig medborgaren, att dessa mina ombud, som begär min röst, kan hävda en världsbild som ligger så långt från den som jag kan observera?

Stort rabalder råder kring Svenska Akademien. Journalisterna vädrar skadat villebråd och ylar som vargar. Men ingen – utom rimligtvis Akademiens ledamöter, varav några tycks ha missförstått – verkar ha läst Akademiens stadgar. För den som läst och förstått stadgarna tycks dagens kris vara resultatet av att ledamöterna under många år brutit mot regelverket.

Jag har tjatat en hel del om det där med å ena sidan politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen såsom varande vårt samhälles huvudmotsättning.

Det är en rent marxistisk beskrivning plankad efter mästarens utvärdering av sin tids industrikapitalistiska samhälle. Jag tycker att det är en i alla avgörande stycken – till exempel därigenom att den tydligt pekar ut huvudkontrahenterna i dagens politiska kamp – övertygande analys.

Men det tycker inte alla, kanske för att de inte känner sig väl till mods med marxisminspirerat tänkande. Det får jag respektera. Då får jag väl ta på mig andra glasögon och försöka förklara vårt samhälles huvuddrag på annat sätt.

Jag prövar med något etnografiskt. (Wikipedia: Etnografi… är en vetenskaplig teknik för att beskriva och jämföra världens olika kultur- och samhällstyper genom fältstudier… Forskaren observerar gruppens beteenden, uttalanden för att få uppfattning om varför och hur deras beteenden inträffar… Etnografi fokuserar mycket på att undersöka vilka mekanismer som bestämmer hur gruppen som studeras förstår och sätter mening på världen.)

Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.

Den första idévåg på vilken jag lät mig transporteras var 1968 års nymarxistiska rörelse. Den fångade framför allt medelklassungdomar på universitet och eftersom jag var en medelklassungdom på universitet så blev jag fångad. Ungdomar, kanske framför allt ungdomar på universitet, har en drift att förstå världen. En metod är att fråga auktoriteter och äldre generationer om råd. Problemen med de svar man får är att de är ganska vaga eftersom auktoriteterna i sin vishet och mognad har upptäckt att världen är mångtydig och svårtolkad.

Många ungdomar är inte nöjda med sådana svar. De vill ha säkra och otvetydiga tolkningar av världen. De är för otåliga för att uthärda lärda utläggningar om den ena sidan och den andra sidan. Så är det särskilt med intellektuella ungdomar. De väljer därför ofta att ansluta sig till självsäkra och dogmatiska sekter som lyckas förklara hela världen med några lättfattliga teser. En del sådana ungdomar blir kanske brinnande salafister och jihadister. Vi 68:or blev nymarxister.

Vad är det för skillnad på svensk sjukvårdspolitik och det sovjetiska rymdprogrammet? Båda är (eller, i det sovjetiska fallet, var) visserligen statliga, men sjukvårdspolitiken byggde på en stabil grund av kompetens som fanns i det civila samhället medan rymdprogrammet skapades av sovjetstaten ur ingenting (ingenjörer fanns förstås och en del kunskaper hade man kanske spionerat sig till i andra länder).

Jag tror att nästan allt som den svenska välfärdsstaten ägnar sig åt har vuxit från en kärna i det civila samhället eller i företagens värld. Utbildning har folk hållit på med i tusentals år, sjukkassor uppstod spontant över hela Sverige på 1800-talet, fina vägar byggdes redan i romarriket och så vidare.

Men det finns ett statligt projekt som i detta avseende påminner mer om det sovjetiska rymdprogrammet än den svenska sjukvårdspolitiken och det är den svenska invandringspolitiken. Den skapades ab ovo. Det är klart att migration funnits i alla tider, men inte i form av ett minutiöst planerat statligt projekt.

Det är konstigt hur världen ändrar sig. Man hamnar i situationer där nytt ljus faller på tingen och man upptäcker till sin häpnad att man kanske måste ifrågasätta till och med sina mest väl inövade och solida föreställningar.

Två av mina solida föreställningar är att monopol bör vara offentligt ägda samt att staten ska hålla sig borta från att aktivt engagera sig i samhällsdebatten.

Skälet till min första föreställning framträder nästan parodiskt tydligt i det flagranta misstag som en förvirrad borgerlig regering gjorde på nittiotalet när den sålde de offentligt ägda elnäten till privata bolag. Kabeln som levererar elektricitet in i mitt hus är ett naturligt monopol. Privata vinstmaximerande bolag som äger kabeln kan höja nätavgiften hur mycket som helst utan att jag kan hämta min el någon annan stans. Det gör de också, har det visat sig.

Av en händelse som förkroppsligades av ett gratis recensionsexemplar i brevlådan kom jag nyligen i kontakt med boken Egohumanisterna – de nya totalitärerna (Logik förlag). Författare är Kristian Tørning, lektor vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole. Förra året gjorde Tørning rabalder genom att påstå att sportjournalister inte är riktiga journalister och med den här boken kommer det säkert att bli ett nytt rabalder.

Varför han skapat begreppet egohumanist vet jag inte. Med egohumanist menar han medlemmar av PK-sekten och exemplifierar: ”författare, skådespelare, journalister, …präster, forskare och lärare, …beslutsfattare, opinionsbildare, kulturpersonligheter och akademiker med höga inkomster”. Mer specifikt än så definierar han inte egohumanisterna. Jag inser snart att dem han avser är just de grupper som bemannar vad jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Tørning anlägger inget socialt eller ekonomiskt synsätt på dessa människor. Jo, på ett ställe anger han ekonomiska motiv: de är ”opportunister som ser ideologin som en genväg till egenprofilering, eftersom egohumanismen ger sina anhängare tillgång till spännande och högavlönade jobb”. Men annars är Tørnings vinkel snarare psykiatrisk. Han analyserar inte så mycket egohumanisternas idéer som deras attityder och förhållningssätt till omvärlden.

Många människor ägnar sina liv åt att försöka lösa det ofta djupt kända problemet att de inte anser sig rika nog. Jag känner ett antal som lyckats hantera detta bekymmer och därför med stigande ålder hamnat i motsatt dilemma, nämligen att de inte vet vad de ska göra med sin förmögenhet.

En del nöjer sig med att deras barn ska få ärva rikedomarna och tänker därför inte mer på saken. Andra engagerar sig frenetiskt för att göra av med pengarna, till exempel genom att då och då resa jorden runt i business class och bo på lyxhotell.

Jaha, då kan väl staten lika gärna införa en arvsskatt för att eliminera problemet? Det är förstås en möjlighet, men eftersom många förmögenheter består av existerande företag så kan en arvsskatt tvinga arvingar att sälja familjeföretag och på så vis tvinga dem bort från verksamheter som faktiskt skulle må bra av kontinuitet mellan generationerna. Dessutom kan perspektivet att staten ändå tänker sno allt man drar ihop hämma handlingsviljan hos de entreprenörer som samhället behöver för sin utveckling. Man ska inte underskatta Farbror Joakim-syndromet som ekonomisk drivkraft, det vill säga lusten att ha pengar för att det känns så skönt att ha pengar även om man aldrig använder dem, helt enkelt vällusten i att kunna definiera sig som rik.