Det enorma informationsflöde vi lever verkar inte skapa större enighet om vad som är sant eller falskt. Ökad kunskap verkar inte heller leda till ökad förståelse.
Har följden bara blivit att vi har fått fler saker att vara oense om? Världen blir allt mer komplex, vilket ofta ger utrymme för diametralt olika tolkningar av en situation. Via internet kan man få även de mest bisarra uppfattningar ”bekräftade”.
Idag den 10 december, som i år infaller på andra advent, firar vi med FN den Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är inget som de muslimska länderna velat underteckna. De har som bekant en något avvikande syn på mänskliga rättigheter och har hittat på sin egna av Koranen och sharia inspirerade variant.
Någon lär ha sagt: ”I valet mellan sanning och kärlek, prioriterar män sanningen och kvinnor kärleken”.
Mot det kan man invända att riktigt mansdominerade samhällen, som Nazityskland eller Saudiarabien, knappast varit sanningens och vetenskapens högborg. Och länder där kvinnor står högt i kurs (som till exempel det feministiska Sverige) är inte oaser av kärlek.
Då och då upptäcker man saker som man redan visste från en annan vinkel och då kan det kännas som ett riktigt intellektuellt genombrott fast det egentligen är samma sak som vanligt. På det viset kan man tillbringa livet under konstant upptäckarglädje medan man i själva verket bara ser det man redan visste i ett nytt perspektiv.
Framför allt gäller detta, tror jag, mångfacetterade ämnen som Människan och Demokratin, men jag ger mig fan på att det också kan tillämpas på sådant som Konsten att steka potatis och Skridskoåkning.
Hundratals demonstranter samlades på Möllevångstorget i Malmö torsdagen den 7 och fredagen den 8 december. De var arga för att Donald Trump beslutat att flytta USA:s ambassad till Jerusalem.
Men ramsorna som skanderades återkallade minnet av mycket äldre händelser, nämligen profeten Muhammeds heliga krig, eller jihad, mot judarna i Arabien på 600-talet: ”Khaybar, Khaybar ya yahud, jaysh Muhammed saufa ya’oud!”
Det betyder: ”Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé kommer tillbaka!”
Ramsan handlar om när profeten Muhammed belägrade Banu Kuraizas fästning i Khaybar. Banu Kuraiza var en av flera judiska stammar som bodde i Arabien före islams uppkomst. Judarna kapitulerade och Muhammed bestämde att alla män skulle dödas, kvinnorna och barnen göras till slavar.
Enligt uppgift (se till exempel Tove Lifvendahls söndagskrönika i Svenska Dagbladet 3 december 2017) kom 35 369 ensamkommande ”barn” (EB) till Sverige 2015. Kostnaden för dessa uppgår till 1,2 miljon kronor per år eller totalt 42,4 miljarder eller fördelat på varje skattebetalande medborgare (säg fördelat på 5 miljoner innevånare) till 708 kronor per månad.
Dessa pengar måste komma från någonstans. Vid oförändrade statsinkomster, som skatt och avgifter, måste följaktligen andra stats- och kommunalutgifter minskas alternativt öka på skuldsättningen. Jag skall dock inte diskutera detta utan i stället försöka analysera vilka som har varit mottagare av dessa medel och vilka konsekvenser detta kan ha haft.
Jag erkänner att jag från början var entusiastisk för EU och även för euron. Sett i backspegeln hade det inte skadat Sverige att ha gått över till euron. Tvärtom, det hade hindrat regeringen ifrån att pressa ned Kalle Anka-valutan kronan som dopar exporten men gör svenskarna fattigare utan att de märker det förrän de åker till Norge. En riksbanksdirektör som är livrädd för svensk deflation är föga trovärdig – man undrar stilla hur Schweiz klarar sig när landets valuta stiger med minst fem procent om året mot med den svenska.
När jag gick på universitet i USA hade jag en lärare som hette Robert Skidelsky. Han var engelsman och uppsluppet cynisk. Jag gillade honom. Sedermera blev han en känd person som bland annat hyllats för sin trebandsbiografi om John Maynard Keynes (som jag på lösa grunder misstänker är alltför hagiografisk för min smak). Robert blev medlem av det engelska överhuset och uteslöts från Tories för att han inte gillade NATOs intervention i Kosovo år 1999. Han är medarbetare i Project Syndicate.
I England firar man varje år sedan 1919 Remembrance Day den 11 november till minnet av de militärer som dog i landets tjänst under första världskriget. Union Jack-flaggan svajar stolt i höstblåsten. En liten röd vallmoblomma bärs på kragen som ett tack till tidigare generationer för den fred och frihet som deras uppoffringar skapat. Om än för bara en dag släpps patriotismen lös i England.
De flesta människor är nog rimligt bekanta med två kulturer, dels den egna, dels den amerikanska. Man har rimligt hum om den amerikanska kulturen eftersom den är världsledande vilket manifesteras i filmer, hamburgerkedjor, teveprogram och annat. Några människor känner någon ytterligare kultur, till exempel har många svenskar erfarenheter av och inblickar i det tyska eller det franska.
Själv har jag snöat in på det brasilianska som borde vara en joker i sammanhanget eftersom Brasilien är ett land med helt annan bakgrund, tradition och ekonomisk utvecklingsnivå än de tidigare nämnda kulturerna.
Funderar så på alla dessa upprop som presenteras en efter en dagligdags i kölvattnet av #metoo. Vem är uppdragsgivare? Vem betalar? Vad är syftet? Konsekvenser? All kommunikation, må vara reklamkampanjer eller lärarledd undervisning, sker på mottagarens villkor varför det inte alltid blir som det var tänkt. Människor gör något med det de hör och läser.
Om du tycker att jag tjatat nog om var den politiska huvudmotsättningen går i dagens Sverige så kan jag sympatisera med din plåga. Men som en noggrann tandläkare kommer jag att fortsätta med behandlingen tills den är klar även om patienten, det vill säga du, upplever obehag.
För den som önskar ta ställning i – och kanske till och med påverka – politiken är det nödvändigt för det första att inse begreppets fundamentala betydelse och för det andra att identifiera precis var huvudmotsättningen går.
I vetenskapens värld är begrepp och förståelse det viktigaste och blir oftast först accepterade när de bekräftats av observationer. Till en början var vetenskapen skeptisk till Einsteins allmänna relativitetsteori ända till man kunde observera att solen faktiskt krökte ljuset och man kunde se en stjärna som befann sig bakom solen. Ett ännu bättre belägg för Einsteins teori är att GPS fungerar men det är det ingen längre som reflekterar över.
Den 2 december högtidlighöll SVT profeten Muhammeds födelsedag med ett halvtimmeslångt program. Här kan du se det på SVT Play
Prästen Mikael Billemar intervjuade sin vän, imamen Ali Bourouine, som berättade om hur han firade denna dag. Billemar ställde inga kritiska frågor utan det var idel myspys. Det är synd, för det behövs mer kunskap om Muhammed.
I programmet berättade imamen att man på profetens födelsedag högläser ur en dikt som kallas Al-Burda, på svenska ”Manteln”.
Igår skrev jag om hur Världsbanken bedömer Brasiliens ekonomiska grundproblem, nämligen att särintressen, i huvudsak de offentliganställda, kapat staten (vilket sätter demokratin på undantag).
Jag tror på den förklaringen, inte för att jag skulle vara någon särskild expert på Brasilien utan för att synsättet verkar kraftfullt och stämmer med vad jag tror mig ha observerat på andra ställen, till exempel i Sverige idag.
George Orwell har i alla fall en sak gemensamt med Jimmie Åkesson. Han tycks ha haft en enastående förmåga att blicka in i framtiden. Medan Jimmie, tidigare än andra (möjligtvis med undantag för Ny Demokrati) varnade för vad en oreglerad invandring kan föra med sig i form av ökad kriminalitet, islamisering och belastning på välfärdssystemet, har George Orwell med nästan kuslig exakthet beskrivit PK-ideologins konsekvenser.
Jag tar tre exempel. Alla hämtade från romanen ”1984”.
Följande text publicerades den 27 november i år som ledare i Jyllands-Posten. Texten har översatts från danskan och inskickats till detgodasamhallet.com av Ulf Hellbacken.
När ett lokalsamhälle plötsligt invaderas av 10 procent utvisade invandrare och i vissa fall kriminella utlänningar, måste det skapa problem.
Då Utresecentret Kærshovedgård etablerades i mars 2016, deklarerade invandrings- och integrationsminister Inger Støjberg att uppehållet skulle vara så ”tufft” som möjligt. Det skulle på intet sätt vara behagligt eftersom syftet med utresecentret var att övertyga de utvisade att välja ett något mindre obehagligt liv genom att återvända till sina hemländer.
När länder är på deken, så som Sverige och Brasilien, vilket jag nu i två artiklar ska försöka belysa, så beror det på att demokratin inte får verka enligt regelboken, alltså konstitutionen, eftersom starka särintressen med förankring i det ledande skiktet av politiker sticker käppar i hjulet. Det är alltså min hypotes.
Idag ska jag skriva om likheter mellan Sverige och Brasilien. I morgon ska jag skriva om ett brasilianskt särdrag som egentligen saknar motsvarighet i Sverige och som gör, tror jag, att brasilianarna inte kan tänka klart eftersom de blir så ilskna.
Ett av de i särklass mest pikanta inslagen i den ständigt expanderande #metoo-kampanjen har varit att den avslöjat vad som pågår inom den svenska medie- och kultureliten, och vad som kan dölja sig bakom den politiskt korrekta fasaden av svenska män som kallar sig feminister. Bara dagar innan de första avslöjandena publicerades kunde man få se Aftonbladets alltid lika politiskt korrekta ledarskribent Anders Lindberg twittra om en förment ”våldtäktskultur” inom Sverigedemokraterna. Det han upprördes av var en måhända grov form av ”tafsande”, men veterligen inget värre.
Den 29 juni i år skrev jag så här:
Sverige har egentligen inte en enda stat utan två. Eller rättare sagt har den svenska staten en dubbelnatur. Den består dels av en nattväktarstat, dels av en välfärdsstat. Dessa stater har helt olika människosyner och lever i helt olika begreppsvärldar. Nattväktarstatens djupaste instinkt är att banka folk i huvudet och stoppa in dem i finkan. Välfärdsstatens fundamentala drift är att betrakta folk som offer och sedan ge dem körkort och bostad.
Jag läste någon kommentar för en tid sedan som handlade om Ulf Kristerssons blick. Man påstod att den var lugn och fast och därför en tillgång för honom. Jag har kollat. Det stämmer att han har en fast blick. Är den en tillgång?
Vi svenskar och andra västerlänningar har svårt att tänka klart eftersom vi utgår från att vårt sätt att lösa problem är det naturliga för mänskligheten. Extra löjligt blir detta när vi tror att vi har kommit på en smart grej som vi kan ”lära ut” till andra folk så att de också ska kunna göra som vi och bli lika framgångsrika som vi. Sådant tänkande kan ge upphov till exempelvis ”demokratibistånd” där SIDA skickar några centerpartister till Afrika för att berätta om centerns stadgar och hur en svensk partikongress går till.
Idag är det den 3 december och den första söndagen i advent, kyrkoårets första dag. Det kan vara intressant även för en ateist som jag. För den kristna traditionen är en del av vårt arv som svenskar, och att lära sig om den är alltså att lära sig om svensk kultur. Men det är också nyttigt att göra jämförelser mellan kristendomen och islam. Så kan man bättre förstå händelser i vår samtid.
Det finns en psalm som sjungs mycket i adventstider, Bereden väg för Herran, skriven av biskop Franzén år 1812. Den handlar om Jesus intåg i Jerusalem. Hur han kommer ridande på en åsna och blir mottagen som Messias av folket som ropar hosianna. I psalmen sägs det om Jesus att han stred med ”andens svärd”, inte med riktiga svärd. Och att han kom utan härar. Han var inte kung över något jordiskt rike.
Trimurti är hinduismens superheliga treenighet. Den består av skaparen Brahma, bevararen Vishnu samt förstöraren Shiva. Det finns vishet i detta eftersom trimurti representerar en sammanfattande formel för livets ständiga omvandling.
I åtta månader, sedan i mars år, har ett tusental muslimer protesterat framför stadshuset i stadsdelen Clichy-la-Garenne i Paris genom att ockupera gatorna under varje fredagsbön. Men den 10 november uppstod en konfrontation när parisare samlades till motdemonstration. De störde bönen genom att sjunga marseljäsen, den franska nationalsången. Motdemonstranterna leddes av borgmästaren Remi Muzeau.
Nu har inrikesministern sagt att offentliga, islamiska böner på gatorna inte mer ska tolereras. ”De ska inte få be på gatorna, vi kommer att förhindra gatuböner”, säger inrikesminister Gerard Collomb. Samtidigt säger han att det ”behövs fler moskéer i landet”.
Den 30 november år 1718 stupade den svenske kungen Karl XII för en gevärskula i tinningen. Det var på den tiden när Sverige gjorde ett sista och desperat försök att hävda sin ställning som en stormakt. Det så krigströtta riket gjorde ett försök att erövra Norge.
När kungen dog så dog också de sista svenska stormaktsdrömmarna. Det har det svenskarna oftast varit glada över. Att jobba på i fred och att i harmoni med grannländerna kunna utveckla riket har med tiden gjort både land och folk rikt.
Det snabba svaret på rubrikens fråga är naturligtvis att intelligens är sådant man mäter med IQ-tester. Högre resultat betyder skarpare begåvning.
Jag vill inte säga emot utan bara komplettera med ett perspektiv som brukar artikuleras av den brasilianske filosofen Luiz Felipe Pondé, till exempel här för den som fattar lite portugisiska.
Pondés poäng är att riktig – vad som nu menas med riktig – intelligens innefattar ett stort mått av etiska inslag vid sidan av de epistemologiska, alltså kunskapsmässiga, till exempel om man vet när Karl XII dog och om man lyckas extrapolera komplicerade siffersekvenser som i IQ-tester.
Pondé räknar upp ett antal punkter som han menar karaktäriserar riktig intelligens. Personligen tycker jag kanske att alla punkterna säger samma sak, nämligen att Sokrates hade rätt i att man alltid måste söka kunskap men tvingas resignera inför det faktum att man aldrig kan veta om man verkligen begripit något alls. Fast min bedömning kan vara fel så du får Pondés punkter lite hullerombuller.
Minst en gång i veckan får jag en propå från någon läsare på den här sajten om att jag i en artikel ska framföra ett särskilt argument eller tes som vederbörande har kommit på.
Varför gör du det inte själv, frågar jag.
Jag kan inte, brukar svaret bli. Mitt namn får inte synas. Det är för känsligt. (Det låter som om vederbörande vore någon sorts höjdare, men så är det inte. Det handlar om vanliga människor som på den ena eller andra mer eller mindre begripliga grunden anser det ursäktligt att fega ur.)
Sådana propåer villfar jag aldrig. Instinkten tackar nej. Men att låta sig styras av sina instinkter är inte alltid rekommendabelt. Därför har jag tvingat mig till eftertanke och kommit fram till följande.
Efter all uppståndelse tidigare rörande veckotidningen Nya Tider, tecknade jag en efter rekommendation av två vänner, både framstående, internationellt kända professorer, en prenumeration, och har nu läst tidningen de senaste sex veckorna. Jag tycker att tidningen är både välskriven och saklig med ett flertal intressanta artiklar och jag har inte lyckats finna något inkorrekt eller formellt, eller på annat sätt, felaktigt. I själva verket tycker jag att tidningen är föredömligt objektiv och innehåller inga tendenser till agendajournalistik som numera alltmer dominerar de traditionella dagstidningarna. Deras roll förefaller snarare vara att främst vilja påverka istället för att informera läsaren.
Det var därför klokt såväl som rimligt att låta Nya Tider delta på Bokmässan i Göteborg trots allsköns protester från diverse aktivister som av oklara skäl inte ansåg tidningen värd att vara med i Bokmässan.
Det finns en föreställning, eller kanske myt, att i det demokratiska västerlandet så råder överensstämmelse mellan samhällets dominerande ideologi och medborgarnas mentalitet. Det innebär att den officiösa diskursen – flott, va? jag menar det prat och de tänkesätt som artikuleras av politiker, dominerande tidningar och ledande etermedia – stämmer med vad folk har i skallen. När statsministern talar, till exempel, känner folk igen sina egna tankar. Även om de inte instämmer i varje ord så begriper de hur karln resonerar.
En av de saker som imponerade mest på mig när jag som sextonåring började skola i USA var att amerikanerna talade om staten som ”vi”. ”Vårt förhållande till Frankrike har blivit lite ansträngt på sistone.” ”Vi kan inte tillåta ryssarna att placera missiler på Kuba.” ”Vi anser att det ska vara låg skatt på företagande.” Sådan samstämmighet mellan maktens och folkets världsuppfattningar är, tror jag, demokratins fundament. Då är makten legitim, ty den bildar ett gemensamt ”vi” med medborgarna även om det såklart existerar konflikter och motsättningar mellan olika medborgarintressen.
DET GODA SAMHÄLLET 