Sedan demokratins genombrott eller ännu längre tillbaka är vi i västerlandet vana att indela och benämna folks uppfattningar efter politiska ideologier. Till exempel kan en åsikt kallas ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk”. Att stämpla politiska partier enligt denna korg av etablerade ideologier är närmast självklart. Tidningar ger sig själva beteckningar efter samma schema, kanske med någon modifierande abrovinkel, exempelvis att ledarredaktionen anser sig vara ”oberoende liberal”.

Jag brukar tala på Skype med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro en eller två timmar i veckan och då blir det ofta filosofiskt ty hon har den läggningen. Till exempel berättar jag om det dummaste som hänt i Sverige sedan sist och så diskuterar vi det.

Putin säger att Ukrainakriget inte står mellan Ryssland och Ukraina utan mellan Ryssland och USA. Jag kan förstå det synsättet och det befäster mig i mina förhoppningar att USA ska vinna. Trots alla onödiga krig och andra övertramp, i varje fall under de senaste årtiondena, är USA ett anständigt land vilket knappast, enligt min mening, kan sägas om Ryssland. Jag skulle med glad förväntan flytta till Florida men endast med fasa till Republiken Mordvinien.

I den svenska jantelagskulturen finns en i många stycken sympatisk drift som samtidigt kanske främjar samhällets effektivitet. Det är den kulturellt nedärvda ambitionen att se till att principen ”lagom” ska gälla i alla medmänskliga sammanhang. Ingen ska få avvika uppåt exempelvis genom att bli stötande rik. Det rättar kollektivet till genom beskattning. Ingen ska heller få avvika nedåt genom att bli utslagen och fattig. Det korrigeras med bidrag. Båda janteinstinkterna uppträder för övrigt ofta i perverterad form, den förra som en samhällsskadlig ambition att skapa överdriven jämlikhet, den senare som en villighet att dela ut hur många oförtjänta bidrag som helst till folk som specialiserar sig att vara olika sorters ”lidande offer”.

Jag har aldrig varit med om att göra något paradigmskifte i svensk offentlig sektor men från nittiotalet och några årtionden framåt var jag rätt upptagen med att göra eller åtminstone att försöka göra systemskiften. Jag tror att orden betecknar samma sak, alltså en organisationsförändring som inte bara har det gamla vanliga syftet, det vill säga större anslag, utan dessutom omfattar någon sorts vision om att verksamheten ska bli bättre.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)

Igår skrev jag som ärrad krigskorrespondent om vår tids avgörande politiska match, nämligen det nyligen inledda kriget mellan paradigmskiftarna och deras fiender inom politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Det kriget kommer nog att avgöras av ett ännu inte utbrutet inbördeskrig bland paradigmskiftarna som främst står mellan sverigedemokraterna och liberalerna. Tills vidare får vi nöja oss med att iaktta och försöka bedöma händelserna längs huvudfronten.

I Sverige (och troligtvis även i det övriga demokratiska västerlandet) har partier inga seriösa program när de går till val och eventuellt till och med vinner dem. Med seriösa program menar jag genomarbetade handlingsplaner som kan börja verkställas så snart taburetterna är intagna. I stället möter partierna väljarna med paroller, motton, fraser och lösa idéer som säkert låter bra men inte kan förverkligas direkt utan måste utredas, förvandlas till konkreta förslag, skickas på remiss, kalfatras av ledarskribenter och andra tyckare (som jag till exempel) och sedan eventuellt klubbas av riksdagen.

Janerik Larsson, journalist, författare och f d vice VD på Svenskt Näringsliv med mera erbjuder en värdefull gratistjänst som jag vill tipsa om. Janerik tycks läsa alla tidningar som finns i hela världen. Han väljer ut de bästa artiklarna och skickar dem till just dig om du anmäler dig på janerik.larsson@frittnaringsliv.se. Jag nämner detta för att följande artikel är inspirerad av den uppburne författaren Michael Lind (bilden) som Janerik generöst låter oss bekanta oss med. Inspirationstexten ligger här.