I Sverige (och troligtvis även i det övriga demokratiska västerlandet) har partier inga seriösa program när de går till val och eventuellt till och med vinner dem. Med seriösa program menar jag genomarbetade handlingsplaner som kan börja verkställas så snart taburetterna är intagna. I stället möter partierna väljarna med paroller, motton, fraser och lösa idéer som säkert låter bra men inte kan förverkligas direkt utan måste utredas, förvandlas till konkreta förslag, skickas på remiss, kalfatras av ledarskribenter och andra tyckare (som jag till exempel) och sedan eventuellt klubbas av riksdagen.

En fördel med denna ordning är exempelvis att regeringsallianser efter ett makttillträde kan stämma av sina ambitioner och fästa mål på papper innan de skickar ärendena på utredning. På det sättet har Sverige efter valet fått Tidöavtalet som är imponerande konkret och beslutsamt när det gäller flera av de paradigmskiften som förutskickas. Trots detta behövs det bara en lättare konfrontation med verkligheten för att oanade svårigheter med implementeringen av förslagen ska resa sig på bakbenen och fräsa som eldsprutande drakar. Vi minns förslaget om minskad tolkservice till invandrare som godtagits av kristdemokraterna men sedan totalt avvisats av den nytillträdda kristdemokratiska sjukvårdsministern när hon förstod vad hon gått med på.

Det intressanta här, tycker i alla fall jag, är inte sakfrågan, det vill säga hur mycket gratis tolkhjälp en invandrare ska få, utan den stora maktkamp som ligger bakom skärmytslingarna. Frågan är hur långt Apparatsverige ska gå med på att ändra landet i Tidöavtalets riktning. Det är ett krig mellan å ena sidan sverigedemokraterna och en del moderater som förkroppsligar paradigmskiftesambitionerna och å den andra sidan de övriga partierna som visar tendenser att vilja räknas till det gamla paradigmets skyddsvärn. I vilket fall som helst existerar denna motsättning även om den ännu inte riktigt blossat upp. Men den är hätskare än svenska politiska motsättningar brukar vara eftersom den handlar om att vända en femtioårig eller ännu äldre trend där alla partier dragit åt samma håll för att bygga ut politikerväldet och skapa en humanitär stormakt medan uppgiften nu är att skrota den politiska korrektheten och bygga Sverige efter ett annat paradigm.

Varje politisk fråga blir som ett frontavsnitt i det stora kriget. I dagarna håller en ny förpostfäktning på att formera sig. Det handlar om att paradigmskiftarna, i det här fallet justitieminister Strömmer, i sin kamp mot kriminella ungdomar vill tvångsmobilisera ungdomarnas föräldrar till statens hjälp.

Den förra regeringen hade gjort ett lamt försök att bekämpa brottslighet genom att utreda införandet av en regel om att brottsliga hyresgäster skulle kunna vräkas, förmodligen av hyresvärden som kunde vara ett kommunalt fastighetsbolag eller kanske en hyresgäst hos allmännyttan med inneboende, kanske i form av ett ”madrasshotell”. Denna nu pågående utredning har just fått ett tilläggsdirektiv som, vad jag kan se, ändrar hela spelplanen. Nu ska bostadsinnehavaren inte bara ombesörja vräkning av brottsliga inneboende utan dessutom jaga sina egna brottsliga barn och riskera att själv bli vräkt om barnen framhärdar i kriminalitet.

Min fantasi räcker inte riktigt för detta ty om jag själv vore hyresgäst hos allmännyttan med brottsliga inneboende skulle jag kanske till nöds hjälpa staten med att polisanmäla dem och sätta dit dem (även om de trots allt är kunder till mig och rimligtvis betalar en troligen hårdsaltad hyra som jag så väl behöver). Men om det nu begärs att jag ska anmäla mina knarkhandlande ungar och riskera att själv bli vräkt tillsammans med den övriga familjen vore mitt sista val att hjälpa kommunen och polisen. Aldrig att jag skulle gå till socialen och be om ett förtroendefullt orossamtal om den besvärlige tonårssonen. Jag skulle tvärtom förvandlas från en möjlig samarbetspartner till statens kanske värsta fiende. Tror regeringen att jag dessutom skulle anmäla min grannes barn så att grannen blir vräkt, grannen som är min kompis?

Det är bara att hoppas att detta är smartare tänkt än vad jag begriper. Men även om jag skulle ha missförstått alltihop så klättrar nu paradigmförsvaret upp ur skyttegravarna för att sticka sina bajonetter i Tidögänget. Den fjärde mars har Svenska Dagbladet en artikel med intervjuer i ärendet. Justitieministern förklarar att det hela handlar om att ”ta ett mer logiskt grepp kring frågorna”. Paradigmförsvaret är emellertid inte så petnoga med det logiska tänkandet bara det får dit bajonetterna och kan vrida om lite så att det känns.

Kommunstyrelseordförande Boel Godner (s) från Södertälje säger att förslaget varken är ”rättssäkert eller rättvist” utan snarare ”märkligt och sorgligt”. Hon anser även att det hela är ett ”typexempel på kollektiv bestraffning” som är ”ovärdig Sverige”. Vänta bara tills det med Barnkonventionen tungt beväpnade kavalleriet från det välfärdsindustriella komplexet kommer galopperande fram över den blodiga slätten och mejar ned alla paradigmskiftare ryttarna stöter på!

Som bevis för den plötsliga mobiliseringen av paradigmförsvaret hittar jag, sedan jag skrivit ovanstående, i samma tidning en debattartikel av tre vänsterpartister som indignerat förklarar att det inte behövs några nymodigheter som vräkningar. I stället krävs fler paradigmkonforma traditionella åtgärder som trygghetsvärdar och sociala insatsgrupper. Vilket skulle bevisas.