Sjöfartsmuseet i Stockholm är ett av mina favoritmuséer. Det ligger på gångavstånd hemifrån. Det är vackert. Där finns t.ex. akterkastellet till Gustav III:s befälsskepp Amphion  och andra vackra föremål och tavlor ur sjöfartens historia. Men ibland blir man ändå besviken. 

För några år sedan hade man en utställning om sjöfarten till Kina, på segelfartygens tid. Den var också mycket innehållsrik och välgjord – men guiden skämdes. 

Varför då? Museiledningen hade varit tvungen att låta kvinnor vara med i några tablåer om livet ombord – trots att man aldrig hade kvinnor med hemifrån. (Vad som skedde i olika hamnar var väl en annan sak). 

I Agenda i söndags (26/2) talade den kvinnliga miljöpartisten, tidigare kulturministern Amanda Lind, sig varm för det s. k. armlängds avstånd (vid 35:00). Detta förhållningssätt får man aldrig avvika från, inskärpte hon gång på gång. 

Jag undrar hur man tvingade museiledningen att ljuga om sjöfarten till Kina – och ändå behålla armlängds avstånd? Skickade man hästhuvudet med posten?