De mänskliga rättigheterna har under det senaste halvseklet blivit alltmer talrika, i varje fall i västerlandet, vilket betyder att det mänskliga samfundet har blivit alltmer generöst i tillskapandet och fördelningen av nya rättigheter. Jag vet vad det beror på och hur processen går till. Liksom tillverkningen av korv och ny politik är det en smutsig hantering.
För någon vecka sedan var jag ute och gick med min hund i en närbelägen park. Parken – som egentligen är en äng – har varit ett populärt mål för barnfamiljer i decennier, där finns både parklek, djurhage och gott om utrymmen för picknick och grillning. Men något har förändrats under de senaste åren. Mångkulturen har hittat dit.
Jag skulle vilja att någon politiker förklarar vad detta är för mig, som om jag vore fem år gammal.
Vi vet ju alla att det är skolan och socialtjänsten som ska avhjälpa och stoppa den eskalerande gängkriminaliteten och det dödliga ungdomsvåldet genom förebyggande arbete. Det är där ansvaret ligger. Numera även på förskolorna och BB, om jag förstått saken rätt.
En vän till mig skulle hämta ut sitt pass i förra veckan. Det var tredje gången han försökte – de båda första gångerna var kötiden alldeles för lång för att han skulle hinna för han hade bara sin lunchtimme på sig och slutar inte jobbet förrän passexpeditionen har stängt. Den absoluta majoriteten av dem som skulle hämta pass var invandrare, de flesta i behov av tolk, och varje ärende tog mycket lång tid. Men tredje gången gillt, tänkte min kompis, som tagit ut kompledigt för att vara säker på att hinna få sitt pass.
Kulturlivet i Sverige är till mycket stor del offentligt finansierat. Teatrarnas, muséernas och andra institutioners budgetar har som stor, ofta största intäktskälla skatter.
Jag gick i svenska skolan under 1960- och 1970-talen. Det var tyvärr mycket flams och trams på slutet. Vi var många som skulle behövt stramare tyglar. På universitetet var jag till och från med början 1979, även där fanns ibland överraskande mycket flams och trams. Studenter som protesterade mot krävande kurslitteratur på engelska, bland annat.
Jag tror att miljörörelsen har lånat det uttrycksfulla begreppet tipping point från sjöfarten. Ju mer det blåser desto mer viker sig segelbåten åt lä (om kaptajnen inte haft vett att reva så att vindtrycket mot seglen minskar). Men ju mer båten lutar, desto större blir skovets inbyggda motstånd mot ytterligare slagsida så att där en förväntansfull miljöpartist drömmer om att brytpunkten snart ska vara nådd och gottar sig åt en kommande kapsejsning där många sjöfarande omkommer (som bevis på att världen borde ha lyssnat på miljöpartisten långt tidigare) kanske han blir helt blåst på en fin katastrof, ett bakslag för den internationella miljörörelsen förstås.
Tory-politikern Boris Johnson blev anklagad för grov “islamofobi”, och även “rasism”, då han i en krönika i tidningen Telegraph i augusti 2018 jämförde muslimska kvinnor i burka med “brevlådor”.
Eftersom jag själv ska skriva en artikel om dagen (eget beslut; ingen att skylla på) och eftersom jag därför vet hur svårt det är att få ihop en bra text (vilket betyder en text som med begripliga argument åstadkommer ett sammanhängande och relevant resonemang och helst också är njutbart formulerad) så lider jag med journalister i tyckarbranschen, ledarskribenter och sådana. Ofta får de inte ihop sina alster. De väcker min medömkan.
Efter helgens skjutning i Farsta, söder som Stockholm, där en 15-åring dödades och tre män skottskadades, går journalisten Jens Ganman hårt åt de senaste årens regeringar, som lagt grunden för det samhälle som nu växer fram.
Birgitta Sparf skrev för en tid sedan en mycket bra krönika om SVT:s Agenda som, på grund av programledarnas tydliga vinkling, blivit ett satirprogram. Men på SVT kan man också hitta satir som är avsedd att vara just det. Nu finns en mycket underhållande kortfilm på SVT Play, med titeln ”Filmen känns för vit”. Men varför lägger SVT upp en satir som på alla sätt speglar hur dess egen ledning, och andra liknande organisationer, resonerar kring vithet och mångfald?
Studio Ett 9 juni här tar upp den nya migrationspakten inom EU. Ylva Nilsson, EU-journalist, tror inte alls att Europas lagar och regler påverkar migrationsströmmarna:
Man vet inte om nationalekonomi är vetenskap eller religion. För trettio, fyrtio år sedan var det tveklöst en vetenskap. När jag skulle tentera på keynesianismen så antydde jag lite försiktig att Keynes hade en del ockulta uppfattningar men när jag upptäckte examinatorns alltmer surmulna blick ställde jag mig på bromsen och fick examinatorn att acceptera att mitt säregna svar berodde på att jag missförstått hans frågor. Sedan växlade vi in på det rätta synsättet – det vill säga att nationalekonomi självklart är en vetenskap – och hade därefter en trevlig eftermiddag.
SEMESTER En av de äldsta runstenarna i landet – och den äldsta i Värmland – står i Järsberg, ca 4 kilometer utanför Kristinehamns centrum. Inskriptionen är skriven med den äldre runraden och daterar stenen till mitten av järnåldern, på 500-talet e Kr. Det finns få stenar med denna ristning bevarade.
I torsdags chockades hela världen av nyheten att en man attackerat sex personer med kniv, fyra små barn och två vuxna, i Annecy i franska Alperna. Barnen vårdades till en början för livshotande skador men i skrivande stund är läget stabilt, om än allvarligt. Mannen, som enligt utländska tidningar heter Abdelmessih H, kommer från Syrien, och har bott i Sverige sedan 2011. Här har han fått permanent uppehållstillstånd och har flyktingstatus, vilket ger honom rätten att röra sig fritt runt om i Europa. Och den rörelsefriheten har han alltså utnyttjat för att begå ett fasansfullt våldsbrott mot små barn.
Äldre män med tunga ögonlock och rynkor i pannan har haft en dominerande ställning i det offentliga livet, i alla kulturer utom vår. Västvärlden lever inte bara i ungdomskulturen. Vi lever också i mediakulturen, där ytan är viktig och den som är ung och vacker får naturliga fördelar. Man tar liksom för givet att de också besitter unga och vackra idéer. Medan pensionärer som gör sig mindre bra i TV förmodas ha mindre viktiga saker att säga.
Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.
Hyckleriet när det gäller mångkulturen når under nationaldagsfirandet på Skansen i SVT sin kulmen när Adolf Fredriks Musikklasser uppträder tillsammans med barn från Husbygårdsskolan på stora scenen. Programledaren Anne Lundberg hojtar förtjust:
Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Märta Stenevi vurmar för att vindkraften ska byggas ut, men lokalt visar det sig att avslagen ökar i kommuner med MP-styren. Eftersom vindkraftverk stör närmiljön är lokala miljöpartister mer negativa till vindkraft än andra, rapporterar tidningen Näringslivet.
Utan bättre stöd än min intuition påstår jag att alla debatter, nästan alla i varje fall, rör sig på flera, åtminstone två, synbarligen osammanhängande plan vars inre förbindelser endast de skarpaste hjärnorna, sådana som Sherlock Holmes, Hercule Poirots och min, lyckas blottlägga. Som ett klargörande exempel kan jag nämna en livlig, just nu pågående debatt som på ett plan handlar om huruvida havregrynsgröt är fullgod föda för barn och på ett annat vem som har ansvaret för människornas, särskilt barnens, försörjning.
Det finns så mycket att fundera över i samhället idag, och mycket är mörkt och dystert, men ibland måste man lägga bekymren åt sidan. Jag kopplar gärna av med bra film och TV-serier och en favorit är filmserien Skånska mord, som visades på SVT för många år sen och som senare även gavs ut på dvd. Den består av fem filmer om historiska mord i Skåne. Yngsjömordet var ett av de mord som uppmärksammades, liksom massmordet i Hurva som begicks av polismannen Tore Hedin 1952. Men Hurvamorden var inte Hedins första mord. Det första mordet begick han redan 1951, i Tjörnarp.
Kommer ni ihåg 2019? Barnprofeten Greta Thunberg seglade i triumf över Atlanten. Miljoner demonstrerade, skolorna stod tomma. Det politiska trycket att göra något åt klimatförändringen var enormt. Greta Thunberg frågade retoriskt ”Hur vågar ni?!” och svaret var enkelt: det gjorde politikerna inte. De orkade inte längre hålla emot. Sluta på diskussion. Slut på tänkande. Inga dröjsmål. Handling. Nu. Omedelbums.
På SVT Play kan man nu se en dokumentärserie med titeln ”SD-bögar”. Den är häpnadsväckande verklighetsfrånvänd, skapad av en person som uppenbarligen anser att alla homosexuella ska gilla lika. Att det alls finns homosexuella som väljer bort den rödgröna sörjan är något man måste problematisera i hela tre avsnitt, så obegripligt är det tydligen. Det är högst förvånande att SVT, som ständigt strävar efter att vara normkritiska, sätter upp så tydliga normer för hur just homosexuella förväntas vara.
Någon gång i höstas när Tidöregeringen just hade presenterat sitt program framförde jag försiktigt att den nya paradigmskiftespolitiken nog skulle bli en hårdare nöt att knäcka än vad Tidögänget anade. De trodde – som så många andra – att socialdemokraterna med stödpartier var huvudfienden och att valet hade knäckt ryggraden på motståndaren.
Har du ett intresse och en fallenhet för utredningsarbete? Då har jag en affärsidé för dig.
Den nya regeringen vill åstadkomma ett paradigmskifte i migrations- och kriminalpolitiken. Tidöpartierna har uppmanat Migrationsverket att vidta åtgärder för att stärka arbetet med att återkalla uppehållstillstånd som tilldelats på felaktiga grunder. Utökade möjligheter att återkalla medborgarskap ska också utredas (grundlagsändringar kan krävas). Långsamt och trögt har alltså ett arbete initierats som förhoppningsvis kan ta fart på allvar när snöbollen väl har kommit i rullning.
I slutet av 1970-talet, när en oljechock drabbade världen för att en del arabiska oljeländer skapat ett oligopol som hette (och fortfarande heter) OPEC, fick västvärlden för första gången uppleva det kombinerade obehaget av att hunsas av länder som enligt vår uppfattning skulle hunsas av oss, inte tvärtom, och ovanpå detta erfara ett helt nytt makroekonomiskt svaghetstillstånd som döptes till stagflation, alltså att vi hade dålig tillväxt och inflation på samma gång. Det var något helt nytt som skakade världen för det betydde att man inte längre kunde lita till den keynesianska räddningen som gick ut på att trycka pengar för att öka efterfrågan och produktionen. 1970-talet blev ett memento mori för västvärlden.
En chefredaktör, Eva Burman på Eskilstuna-Kuriren, har tagit till orda. Hon konstaterar med yrvaken förvåning att Eskilstuna förvandlats, från fredlig stad till mångkriminellt helvete. Någon direkt koppling till att stan även blivit mångkulturell verkar hon inte göra. Däremot ser hon följande förklaring:
Jag blev häromdagen påmind om Steven Koonins (bilden) bok ”Unsettled” som kom ut för drygt två år sedan och som jag anmälde. Den illustrerar det märkliga problemet i Sverige där de ledande tidningarna och media i landet inte befattar sig med klimatfrågan såvida den inte är sensationell och dystopisk och där endast utvalda personer får uttala sig. Huruvida de besitter sakkunskap eller inte är helt irrelevant. Snarare tycks det vara en fördel om de inte besitter relevant vetenskaplig sakkunskap.
Idag firar vi Sveriges nationaldag. Vi firar också 500 år som nationalstat, något som det skrivs påfallande lite om i svenska medier. Nationalstaten har ju blivit något fult, det vill säga om det inte gäller en palestinsk eller kurdisk nationalstat som ses som en eftersträvansvärd självklarhet. Men den svenska nationalstaten är inte mycket att hurra för, om du frågar den dumdryga PK-eliten. Något större jubel över 500-årsjubileet märks därför inte av. Men det spelar ingen roll för mig. Mitt blågula hjärta klappar för Sverige precis som det alltid gjort, och mer än förr eftersom dagens Sverige är ett land i fritt fall, där etniska svenskar avkrävs skam för sin hudfärg och historia.
Numera blir man, jag i alla fall, sorgligt påmind om att vi lever i ett land på deken, ett land som därtill ingår i en kulturkrets, den västerländska, som också är på deken. Vad vår dekadens beror på är svårt att förklara. Hur skulle vi förresten kunna förstå vår nedgång när vi inte begriper – eller ens besvärar oss med att försöka begripa – hundrafemtio års uppgång som placerade Sverige bland gräddan av jordens framgångsländer?
