För någon vecka sedan var jag ute och gick med min hund i en närbelägen park. Parken – som egentligen är en äng – har varit ett populärt mål för barnfamiljer i decennier, där finns både parklek, djurhage och gott om utrymmen för picknick och grillning. Men något har förändrats under de senaste åren. Mångkulturen har hittat dit.

Jag vet att våra styrande politiker, med få undantag, fortsätter hävda att mångkulturen är berikande men jag håller inte med dem. Eftersom jag lever i verkligheten, långt från elfenbenstornen i de helvita, privilegierade områden där politiker, kändisar och andra mångkultursvurmare bor, ser jag avigsidorna av det som sker. Allt fler små flickor går till skolan i hijab – vilket betyder att de står bredvid och tittar på när andra elever spelar brännboll och fotboll på fotbollsplanen – och allt fler pojkar som har andra namn än Lasse, Bosse och Olle är högljudda, utagerande och allmänt stökiga.

Det här märks tydligt även på ängen, när de samlas i stora klungor och lägger beslag på vartenda picknickbord och det mesta av gräsytan. Eftersom de oftast är så stora sällskap hörs de också synnerligen väl, om man överhuvudtaget hittar en ledig plats att slå sig ner på kan man knappt prata i normal samtalston med sitt sällskap eftersom man hela tiden blir överröstad.

Ängen är också ett mycket populärt strövområde för oss som har hund. I anslutning finns en rastgård där man kan släppa hunden lös om man så vill, men på ängen väljer de allra flesta att ha hunden kopplad, så som lagen anger.

Det hade även jag den där vackra eftermiddagen när jag promenerade där senast. I sakta mak gick vi där, vovven och jag – en liten ullig vit sak som egentligen mest liknar en leksakshund (även om han aldrig skulle erkänna det själv). Eftersom det var så mycket folk runt omkring såg jag till att ha hyfsat kort koppel på min hund för att inte oroa någon i onödan.

Det hjälpte naturligtvis inte. Jag hade inte gått många steg på ängen förrän en flerbarnsfamilj, med mor och döttrar sedesamt klädda i långärmat och hijab och far och söner i linne och shorts, reste sig från sin picknickfilt och gick åt mitt håll. I gräset bakom dem låg plasttallrikar och bestick, muggar och servetter och en och annan matrest kvar – devisen ”håll Sverige rent” hade de tydligen aldrig hört talas om.

Jag var precis på väg att ropa att de skulle plocka ihop sitt skräp när två av barnen – en beslöjad flicka och en lättklädd pojke – började rusa åt mitt håll med snabba steg. De skrek och gestikulerade vilt och när de var ett par meter ifrån oss började de skrika ännu högre samtidigt som de pekade på hunden och ropade på hjälp.

Jag drog in hunden så mycket jag kunde, inte för deras skull utan för hans, för vem vet hur en liten hund reagerar när två ungar kommer rusande och skriker som vettvillingar. Då kom barnens far också gående med snabba och målmedvetna steg och pekade på hunden.

”Den förbjuden ha hunden här!” sa han högt och bestämt.

”Nej, det är inte förbjudet” svarade jag och vinnlade mig om att behålla tålamodet och humöret.

”Förbjuden, du försvinn!!!” skrek han då och fick hjälp av sin sedesamt täckta hustru.

”Barnen rädd! Försvinn! Barnen rädd!” skrek hon gällt och såg på mig ungefär som om hon ville slå ihjäl både mig och hunden.

Då var jag nära att explodera men eftersom Sverige är Sverige, och eftersom jag är övertygad om att polis och myndigheter skulle ha ställt sig på deras sida om det hela gått överstyr, lyckades jag dra ett djupt andetag och säga i hyfsat normal samtalston:

”Hundar är inte förbjudna i Sverige. Vi älskar hundar i Sverige. Jag tänker fortsätta att gå här med min hund precis när jag vill. Passar det inte så kan ni försvinna och ni kan ta med er ert förbannade skräp.”

Jag väntade inte på deras reaktioner när jag stegade vidare på min promenad men jag hörde dem skrika oartikulerat bakom mig. När jag hade gått min runda och var på väg tillbaka hem hade de försvunnit. Men deras skräp och matrester låg kvar som de lämnat det.

Så här långt har det alltså gått i det land som en gång var mitt. Våra politiker, från vänster till höger, har öppnat gränserna och släppt in människor som saknar all respekt för det som är Sverige. Människor som avskyr oss, som avskyr våra älskade husdjur och som inte har minsta känsla för hur man beter sig när man är ute bland folk, i det här fallet när man har picknick på en allmän plats. Tack för det, Reinfeldt, Löfven och alla ni andra som låtit det här ske.

Bild: Den mångkulturella ängen, skribentens foto