Putin säger att Ukrainakriget inte står mellan Ryssland och Ukraina utan mellan Ryssland och USA. Jag kan förstå det synsättet och det befäster mig i mina förhoppningar att USA ska vinna. Trots alla onödiga krig och andra övertramp, i varje fall under de senaste årtiondena, är USA ett anständigt land vilket knappast, enligt min mening, kan sägas om Ryssland. Jag skulle med glad förväntan flytta till Florida men endast med fasa till Republiken Mordvinien.

Men det är något i USA:s eller kanske Natos berättelse om kriget som skaver på ett fundamentalt sätt. Ingen verkar hymla om hur väst officiellt ser på saken. Kanske tycker folk att det är för banalt att tala om det eftersom det så självklart bryter mot all rimlighet. Därför tas det kanske inte riktigt på allvar utan får bara glida förbi med en axelryckning ungefär som jag gör när det kommer en värdegrundsmänniska och föredrar sina floskler.

Den nionde mars har Dagens Nyheter en lång intervju med Natochefen Stoltenberg som liksom i förbigående i tre korta teser presenterar USA:s grundläggande men orealistiska syn på rollfördelningen i kriget.

Den första tesen är att USA och Nato, USA:s i detta fall ganska lydiga allierade, inte är inblandade i kriget. Stoltenberg är noga med att understryka detta: ”Vi har gjort klart att vi inte är part i konflikten – vi har inte Natoflyg i luften över Ukraina, eller soldater på marken. Vi stöttar Ukraina i deras självförsvarskamp.”

USA är alltså osjälviskt och närapå neutralt. Detta bekräftas av tes nummer två som säger att det inte är USA utan Ukraina som ska bestämma om fortsättningen på kriget, det vill säga om våldsamheterna ska fortsätta eller trappas ned och om det ska göras diplomatiska inviter till Ryssland, hur Krim framöver ska hanteras med mera. Stoltenberg säger att ”det ytterst är Ukraina som måste avgöra villkoren för fredsförhandlingar och vad som är en acceptabel fredlig lösning”. USA tycks vilja framställa sig som Ukrainas tjänstvilliga betjänt som på anmaning av Zelenskyj artigt levererar vapen och förnödenheter men i övrigt inte lägger sig i krigsbesluten eller i övrigt bestämmer vad som är acceptabelt.

Så kommer den tredje tesen som i ett hugg ödelägger den berättelse som grundlagts av de två första. ”Den största risken för oss alla är att president Putin vinner”, säger Stoltenberg. Därmed vänds allting, som jag ser det, på sin rätta ända. Det är USA som bestämmer vad kriget handlar om. Det värsta utfallet vore att Putin vann. Kan man tänka sig att USA skulle resonera på det sättet, vilket jag i min nästan medfödda USA-vänlighet kan sympatisera med, och samtidigt vara en artigt tillbakadragen finansiär och pansarvärnsleverantör?

I mina ögon är Putins berättelse – att kriget i verkligheten står mellan Ryssland och USA – betydligt mer övertygande än USA:s narrativ som mer känns som en numera överspelad reminiscens från det kalla kriget. Då trodde man naivt, i varje fall jag, att om Sovjetunionen överföll Sverige, som Ryssland nu gjort i Ukraina, så skulle den amerikanska flottan ånga över Atlanten och osjälviskt ställa allt till rätta, återlämna Sverige till svenskarna, göra honnör och ånga tillbaka.

Jag antar att den nuvarande amerikanska krigsberättelsen är ett propagandanummer avsett för befolkningarna i de krigförande västländerna, Sverige till exempel. Om beslut och handlingar ska betyda något måste den som skickar vapen anses delta i kriget. Men perspektivet känns kanske inte så lockande. Det är trevligare att intala sig att vi, och ej heller USA, har något ansvar för det som händer. Vi svenskar har ju ett särskilt fredligt och nobelt sinnelag. Inte kan en humanitär stormakt leverera vapen i syfte att folk ska dödas.